Älskar mina barn men sa*an vad dom tär på en ibland.
Vi har iaf gått en promenad i solen, det tjatades mest dock om att gå hem. Stora drog sönder dragkedjan på sin helt nya vårjacka för att han inte hade tålamod att dra ner stroppen hela vägen utan tyckte att råstyrka funkar lika bra för att öppna jackan...
Vi kom sen hem och fikade kladdkakemuffins. Vilket såklart innebar klag på att det var små muffins och inte stora. Stora tjatar om film/tv
hela tiden. Jag inser att det är läge att dra ner eftersom hela vardagen kretsar kring vilken serie dom ska se nästa gång tvn sätts på
Och lilla är ömsom glad och ömsom ett litet vilddjur med en röst vars decibel når tinnitusgenererande nivåer
Imorgon börjar pappaveckan och då vet jag att jag kommer sakna dom och tycka att huset är alldeles för tomt men just nu är det lockande att gå och lägga mig och gråta...