Ja, det är skönt att inte ha några sådana problem, men lite jobbigt när folk inom BUP bemöter mig som att jag har det. Även att jag inte känner igen mig, problem har jag men är tveksam på om jag har autism. Jag fick diagnosen för tre års sen, för att skolan inte fungerade (det var av olika anledningar även stressigt hemma då). Jag har exempelvis inga problem att läsa av människor, men jag tycker inte om människor. Jag har inget större behov av rutiner heller, men om vi varit hos någon släkting och ska åka ca 18 för att ta in hästarna, blir jag frustredad över att det påverkar hästarna.
Min pappa har inget större intresse av mig eller vad jag gör, och det gör inte mig något. Däremot vill han att min mamma flyttar dit och då får jag väl flytta med och hjälpa till med systern.
Ja, det är han som är pappa till henne och mammam är inte det minsta vettig, och de har kommit överens med soc att hon inte ska vara själv med barnet. Så vad tror ni han tillåter...? Han orkar inte med att vara förälder, så han vill att någon annan är det istället. Han verkar inte se att det finns stödhem, som han kan prata med soc om.
Ja, min mamma är vettig. Dem kommer inte bra överens (vilket han inte fattar), men hon säger inte vad hon tycker om honom hela tiden så jag har en egen uppfattning (mer eller mindre bra vet jag inte). Senast vi var hos honom ville han att vi skulle sova över
. Vi hade då med hundarna, och hans dotter kunde inte andas ordentligt. Men det hade hon inte kunnat på ca 1,5 år så det var inga problem. Han klagar både på sjukvården och den andra föräldern, men ser inte sin egna del. Förstår inte på något vis att han vill att vi bor där, och varför skulle jag vilja bo hos en främling? Men han ser sig som pappa, inte främling.
Måste vara lite jobbigt att ha bägge så nära varandra, om det inte fungerar så bra hos ena. Eller så är det trevligt att du har nära till din mamma, det vet nog bara du.
Hoppas på att du hängde med
