@godisklubba jag lyckas inte riktigt formulera något vettigt just nu, men så arg jag blir för din skull!
Att din bonusmamma verkar vara ung och bortskämd och inte kapabel till att ta hänsyn till någon annan än sig själv är väl en sak, även om jag kan tycka att man bör lära sig det när man dessutom skaffat ett eget barn!
Men att din pappa inte står uppför dig och tar hänsyn till dina behov gör mig jätteledsen! Har du pratat med honom om hur du upplever det hos honom (förlåt om du redan skrivit det någonstans, och jag fattar att det kanske inte är att "bara" utan att det kan vara svårt att prata om)?
Stanna gärna här på Buke och ventilera, förutom att jag blir illa berörd av din situation så tycker jag om att läsa dina inlägg!
Hon är yngst i sin syskonskara. De är fem syskon. Pappa brukar kalla henne för "*hennes pappas namn* little princess" med tillägg "hon får vad hon vill ha" ("she get what she wants") vilket stämmer in rätt såb ra
Jo, jag har pratat med pappa men han tar bara upp mina brister och icke-förmåga till att anpassa mig då. Senast idag tog jag upp att jag inte tycker om hans och mammas halvt macho-attityd där de tycker att "allt löser sig själv" som de kört med typ hela min uppväxt. Mamma har lagt ner den nu och det är bland annat det som gör att jag pratar mer med henne. För att hon är på "min sida" och direkt bemöter med "men tänk på X, hen kanske inte vill/blir sårad/whatever".
Pappa klagar på mammas uppfostran och tycker att alla mina utbrott kommer hos honom och aldrig hos mamma... konstigt! Undra varför liksom...
Jag försöker förklara men det är nästan omöjligt att få honom att fatta. Han blir typ som en vägg som inte går att tala med utan ska alltid vända allt emot en. Vi bråkar jättemycket om det och att jag tycker att han bara ska lyssna och för en gång skull vara på min sida. Han påstår att han är det, vilket han kanske är men när han alltid börjar sin mening med "men X kanske tänkte så här... bla bla bla" så slutar man ju automatiskt lyssna. I alla fall jag slutar lyssna och blir irriterad då.
Pappa klagar alltid på ont om tid. Han har mängder av tid över åt bebisen och tjejen och engagerar sig mycket i min brors sport. Men när det kommer till mig och att jag vill ha egentid med honom så kunde han typ säga "ja men jag körde ju dig till skolan för två veckor sen". Fast då frågade han mig "bara" om ett prov han precis insett att jag skrivit för tre veckor sedan. Eller så säger han "ja men jag satt ju i din säng och pratade 15 min igår kväll". Fast hans tjej var ju hemma då... jag vill ju inte säga att jag hatar henne och att jag hatar barnet för att se tar så mycket tid och att han bara lägger tid på dem då, speciellt inte när hon är där.
Har redan gjort det en gång (med mycket mildare ord). Det slutade med att pappas tjej bokstavligen TVINGADE ut mig på en 3km promenad för att hon skulle förklara för mig hur viktigt det är att sova och att hon och alla andra lägger sig en viss tid så att hon får hålla sina rutiner.
Men om det är någon i denna familjen som vet hur det är att inte få sova så är det väl ändå jag. Alltså, inte för att förminska hennes problem, men jag har haft mina sömnproblem i princip hela livet. Det gick många år innan jag fick någon hjälp (av olika anledningar). Hon hade sina i ca en vecka, sen direkt fick hon hjälp. Så jo, jag VET hur det är att inte sova och jag vet hur viktigt det är att få sova. Jag behöver inte någon uppläxning angående det...
Så, om det nu är så viktigt kanske hon kan gå med på att kompromissa lite? Jag måste få hålla mina rutiner likväl som hon vill hålla sina. Det betyder inte att vi behöver köra stenhårt på den ena eller den andra. Men att komma in och riva upp alla mina rutiner när jag är på rätt spår och föra in rutiner som är tvärt emot mig och sen läxa upp mig för att vara disrespectful... känns inte helt okej. Faktiskt.
Förlåt, jag kan inte hålla mig kortfattad. Jag har såååå mycket mer att säga, men väljer att inte dela med mig av allt. Just nu är min största "rädsla" att någon skulle identifiera mig och konfrontera mig irl med allt jag skrivit. Typ för att våra sanningar går isär... -,-
