Just detta att folk finns till hands men ändå är separerade från mig är EXAKT det jag gillar med att bo på landet.Jag ÄR eremit, det är nog därför jag gillar anonymiteten i lägenhet. Folk finns till hands om de skulle behövas, men vi är ändå väldigt separerade.
Jag älskar mina byar. Vi skiter på det stora hela i varann. Men händer det nåt hjälps vi åt. Det finns en outtalad gemenskap där man ställer upp för varann utan att ens umgås.
Jag umgås inte alls med O i grannbyn. Ändå var det han och hans traktor jag hittade på gården en vinter med mycket snö. Han hade sett mig kämpa med snön med min skröppelkropp. Så när han for förbi med traktorn så skottade han min infart. Främst pga att jag inte var hemma. Han ville inte bli tackad, bara göra en god gärning. Att jag råkade komma hem medan han var kvar ingick inte i hans plan.
Vi ser efter varann men lägger oss inte alls i. När jag flyttade från gården kom folk och berättade att de brukade räkna hästarna i hagen så att ingen var på rymmen. Folk jag inte ens visste vad de hette.
Det där skulle jag aldrig få i lägenheterna jag bott i. I lägenheterna så har folk haft mer koll på om jag har haft besök, om jag kört nån annan bil än vanligt etc. De glor in om de kan. De har koll på om jag rör mig i trapphuset. Sånt slipper jag här.