Utredning av bipolär sjukdom typ 2

[Bapelsin]

Oj, de har inte min läkare sagt till mig
Jag har vägrat medicin mot depression nästan ett år nu

Generellt ska man inte jämföra unipolära depressioner (”vanlig” depression) med bipolära depressioner då dessa är väldigt olika och inte heller ska behandlas på samma sätt.

 

[sthu]

Jag äter Abilify sen några år tillbaka. Det funkar kanon för mig.
Jag upplever inte att den hämmar på något sätt. Jag är fortfarande kreativ och hittar på dumheter precis som förr, men i en mycket mer rimlig omfattning (dumheterna då, kreativiteten är på topp!).

 

[Grazing]

Generellt ska man inte jämföra unipolära depressioner (”vanlig” depression) med bipolära depressioner då dessa är väldigt olika och inte heller ska behandlas på samma sätt.

Jag har ingen bipolär sjukdom, bara "vanlig" depression men dom flesta läkare har sagt så ändå. Långvariga depressioner är inte bra för hjärnan oavsett. Depression är också en sjukdom som ska behandlas.

 

[Voeux]

Ska läsa vidare om era svar på medicinering under morgondagen då jag precis ska iväg. Jag är så tacksam för alla era svar här

Slänger in en fråga i farten, vad menar man med att det är dåligt/inte bra för hjärnan att inte medicinera vid behov? Tänker främst på bipolär sjukdom då. Är det ungefär som långvarig stress/utmattning, att man kan få permanenta problem med ork, minne osv?

 

[Bapelsin]

Jag har ingen bipolär sjukdom, bara "vanlig" depression men dom flesta läkare har sagt så ändå. Långvariga depressioner är inte bra för hjärnan oavsett. Depression är också en sjukdom som ska behandlas.

Självklart! Menade inte att förringa allvarligheten i en vanlig depression.

 

[Gimlan]

Ska läsa vidare om era svar på medicinering under morgondagen då jag precis ska iväg. Jag är så tacksam för alla era svar här

Slänger in en fråga i farten, vad menar man med att det är dåligt/inte bra för hjärnan att inte medicinera vid behov? Tänker främst på bipolär sjukdom då. Är det ungefär som långvarig stress/utmattning, att man kan få permanenta problem med ork, minne osv?

Hjärnan blir bra på det den gör. Upprepade depression ökar risken för fler och djupare depressioner, till exempel.

 

[Hazel]

Ska läsa vidare om era svar på medicinering under morgondagen då jag precis ska iväg. Jag är så tacksam för alla era svar här

Slänger in en fråga i farten, vad menar man med att det är dåligt/inte bra för hjärnan att inte medicinera vid behov? Tänker främst på bipolär sjukdom då. Är det ungefär som långvarig stress/utmattning, att man kan få permanenta problem med ork, minne osv?

Jag har varit deprimerad sen jag va 14 ungefär (är 35 nu) och i mitt fall så har inte medicinering hjälpt trots att jag provat det mesta, jag tror absolut att jag fått permanenta problem av det. Det är flera år sedan jag ens kände något mer är ledsenhet, jag brukade ha mycket känslor åt alla håll men nu existerar jag mest och jag tror det beror mycket på att det skapats ett mönster i tankarna som blir permanent efter så många år. Jag brukade tycka det var jobbigt att jag var så känslosam i alla lägen men idag saknar jag verkligen den människan jag var då.

 

[Modest]

Alltså, en diagnos ska ju alltid innebära "kliniskt signifikant lidande" och en funktionsnedsättning. Funderar man på om man behöver göra en utredning eller ej så tror jag sällan man kvalar in för diagnos. Sedan kan man ju ha egenskaper som påminner om bipolaritet men det gäller ju alla psykiatriska sjukdomar så som ADHD och personlighetsproblematik. Vi är alla någonstans på skalan.

 

[Gimlan]

Alltså, en diagnos ska ju alltid innebära "kliniskt signifikant lidande" och en funktionsnedsättning. Funderar man på om man behöver göra en utredning eller ej så tror jag sällan man kvalar in för diagnos. Sedan kan man ju ha egenskaper som påminner om bipolaritet men det gäller ju alla psykiatriska sjukdomar så som ADHD och personlighetsproblematik. Vi är alla någonstans på skalan.

Att man inte anser sig behöva en diagnos/utredning kan ju lika gärna bero på bristande sjukdomsinsikt...

 

[Modest]

Att man inte anser sig behöva en diagnos/utredning kan ju lika gärna bero på bristande sjukdomsinsikt...

Absolut men är man så sjuk så är det knappast tal om utredning. De görs ju polikliniskt (dvs i lugnt skede).

 

[Bapelsin]

Alltså, en diagnos ska ju alltid innebära "kliniskt signifikant lidande" och en funktionsnedsättning. Funderar man på om man behöver göra en utredning eller ej så tror jag sällan man kvalar in för diagnos. Sedan kan man ju ha egenskaper som påminner om bipolaritet men det gäller ju alla psykiatriska sjukdomar så som ADHD och personlighetsproblematik. Vi är alla någonstans på skalan.

Det där är ju dock att förenkla vad lidande kan vara. I @Voeux fall verkar hennes lidande ha smugit sig på och varat över tid vilket resulterat i att hon normaliserat sitt lidande. Men bara för att hon inte upplever sitt lidande som lidande eftersom hon normaliserat det så betyder det inte att det inte räknas som lidande. Du skjuter ju upp din ribba lite mer för varje dag, precis som när man är i ett destruktivt förhållande tex. Många tycker ju inte själva att de är i ett destruktivt förhållande även om det är helt uppenbart för omgivningen. På samma sätt som det ”låter” helt uppenbart i TS berättelser om hur hon har det att hon faktiskt har ett lidande.

Så jag måste hålla med @Gimlan i att det snarare handlar om sjukdomsinsikt eller snarare bristen därpå. Iaf när det gäller bipolär sjukdom. Det varierar säkert mellan olika sjukdomar.

 

[Gimlan]

Absolut men är man så sjuk så är det knappast tal om utredning. De görs ju polikliniskt (dvs i lugnt skede).

Fast du kan ju ha bristande insikt även mellan skoven. Inget konstigt i det. Tvärtom.

 

[Gimlan]

Det där är ju dock att förenkla vad lidande kan vara. I @Voeux fall verkar hennes lidande ha smugit sig på och varat över tid vilket resulterat i att hon normaliserat sitt lidande. Men bara för att hon inte upplever sitt lidande som lidande eftersom hon normaliserat det så betyder det inte att det inte räknas som lidande. Du skjuter ju upp din ribba lite mer för varje dag, precis som när man är i ett destruktivt förhållande tex. Många tycker ju inte själva att de är i ett destruktivt förhållande även om det är helt uppenbart för omgivningen.

Så jag måste hålla med @Gimlan i att det snarare handlar om sjukdomsinsikt eller snarare bristen därpå. Iaf när det gäller bipolär sjukdom. Det varierar säkert mellan olika sjukdomar.

Exakt så!

 

[Modest]

Det där är ju dock att förenkla vad lidande kan vara. I @Voeux fall verkar hennes lidande ha smugit sig på och varat över tid vilket resulterat i att hon normaliserat sitt lidande. Men bara för att hon inte upplever sitt lidande som lidande eftersom hon normaliserat det så betyder det inte att det inte räknas som lidande. Du skjuter ju upp din ribba lite mer för varje dag, precis som när man är i ett destruktivt förhållande tex. Många tycker ju inte själva att de är i ett destruktivt förhållande även om det är helt uppenbart för omgivningen. På samma sätt som det ”låter” helt uppenbart i TS berättelser om hur hon har det att hon faktiskt har ett lidande.

Så jag måste hålla med @Gimlan i att det snarare handlar om sjukdomsinsikt eller snarare bristen därpå. Iaf när det gäller bipolär sjukdom. Det varierar säkert mellan olika sjukdomar.

Jag pratar om diagnoskriterier. Lidande kan man ha som fullt frisk.

Fast du kan ju ha bristande insikt även mellan skoven. Inget konstigt i det. Tvärtom.

I mitt första inlägg menade jag diagnostisering och utredning i allmänhet. Om det gäller en obehandlad bipolär sjukdom som är så pass uttalad att den ger bristande sjukdomsinsikt så lär knappast utredning behövas eftersom man genom observation kan se att kriterierna i DSM-V är uppfyllda.

 

[Amanda_F]

Alltså, en diagnos ska ju alltid innebära "kliniskt signifikant lidande" och en funktionsnedsättning. Funderar man på om man behöver göra en utredning eller ej så tror jag sällan man kvalar in för diagnos. Sedan kan man ju ha egenskaper som påminner om bipolaritet men det gäller ju alla psykiatriska sjukdomar så som ADHD och personlighetsproblematik. Vi är alla någonstans på skalan.

Jag fick min ADHD-diagnos i aug och nej, det du säger stämmer inte. Varken på mig eller de av mina kompisar som fått diagnos i vuxen ålder. Anledningen är att vi är smarta nog att klara vardagen för att vi skapar strategier för den. Det är alltså inte självklart och inget hugget i sten.

Sen har jag kompisar som utretts som svarar upp mot för få delar i kriterierna för att få diagnos. Det hindrar inte att de fått bekräftat att de har drag av olika ”saker” och det har hjälpt dem att hantera vardagen att de fått reda på detta. Både de själva och deras omgivning har blivit uppmärksammade på vilka tecken som betyder vad och har blivit bättre på att hantera olika situationer.

 

[Bapelsin]

Jag pratar om diagnoskriterier. Lidande kan man ha som fullt frisk.



I mitt första inlägg menade jag diagnostisering och utredning i allmänhet. Om det gäller en obehandlad bipolär sjukdom som är så pass uttalad att den ger bristande sjukdomsinsikt så lär knappast utredning behövas eftersom man genom observation kan se att kriterierna i DSM-V är uppfyllda.

I utredning om bipolär sjukdom gör man som ett komplement ofta också observationer tillbaka i tiden för att se om kriterierna uppfylls. Just eftersom bipolär sjukdom är en sådan sjukdom som kan vara utan symptom under långa perioder.

I övrigt skriver jag under på det @Amanda_F skrev.

 

[Gimlan]

Jag pratar om diagnoskriterier. Lidande kan man ha som fullt frisk.



I mitt första inlägg menade jag diagnostisering och utredning i allmänhet. Om det gäller en obehandlad bipolär sjukdom som är så pass uttalad att den ger bristande sjukdomsinsikt så lär knappast utredning behövas eftersom man genom observation kan se att kriterierna i DSM-V är uppfyllda.

Fast du är helt ute och cyklar! Det är inte så enkelt. De flesta har ju perioder, ibland långa, av normal funktion. Väldigt lätt att inte inse att man är sjuk då och/eller att man blir van vid sitt mående och inte inser hur illa det är.

 

[tuaphua]

Alltså, en diagnos ska ju alltid innebära "kliniskt signifikant lidande" och en funktionsnedsättning. Funderar man på om man behöver göra en utredning eller ej så tror jag sällan man kvalar in för diagnos. Sedan kan man ju ha egenskaper som påminner om bipolaritet men det gäller ju alla psykiatriska sjukdomar så som ADHD och personlighetsproblematik. Vi är alla någonstans på skalan.

Det kan ju om man normaliserat det vara så att med den normaliseringen och att man anser sig som mkt känslig individ som ibland är energifylld och ibland kraschar vara svårt att veta vad som är tex bipolärt och vad som är en stark reaktion på flera trauman etc.

Jag har som sagt inte bipolär sjukdom. Men jag har ADHD. Jag har varit svårdiagnosticerad IOM att jag hade gått igenom så mkt trauman som ung, hade fysiska svåra skador som påverkar sömn, ork, fokus etc. Man visste ju länge inte vad som var vad.
Lite liknande har det varit för flera av mina vänner som lider av bipolär sjukdom och oftast är högfungerande.

Har man fått psykoser etc och vården ändå lyft frågan om utredning för bipolär sjukdom kan man ju anta att vården har mer koll än vi har via ett forum.

 

[Wysiwyg]

Jag är lite kluven emellan att göra en utredning eller inte. En del av mig skulle tycka att det vore skönt, om jag kunde få ett svar på varför vissa saker är svåra för mig som kanske är enkla för andra. En annan del av mig tycker att det känns väldigt onödigt eftersom jag inte vet vad som skulle förändras av en diagnos. Är vi inte alla bara väldigt olika som personer, med våra styrkor och svagheter? Måste det stämplas? Vården är ju dessutom hemskt bökig, långsam och svår. Framför allt för oss som kanske inte behöver brådskande hjälp, och särskilt nu i tider då många mår dåligt.

Hur hade ni tänkt?

Utan att öht vara insatt i din situation:

Är du beredd att medicinera regelbundet och är eventuella biverkningar från läkemedel "värt" det istället för att vara omedicinerad? Om svaret är nej på den frågan tänker jag att utredning inte är nödvändigt. Att utredas för att hitta sig själv och få reda på "varför" tycker jag inte är rimligt om det inte leder till någon åtgärd. Vi har alla svårigheter som inte andra har, man lär sig leva med dem helt enkelt tänker jag.

Jag håller med @Modest kring att vi alla ligger på olika skalor för vad som är friskt och inte. Läser jag diagnoskriterierna för olika psykiska sjukdomar och personlighetssyndrom kan i alla fall jag hitta igen mig själv i väldigt många av dem. Det innebär ju inte att jag har någon av dessa diagnoser eftersom det ska finnas ett lidande och funktionsbortfall.

Dessutom tänker jag personligen också att det är resursslöseri att utreda fullt fungerande vuxna människor. Det är flera års väntetid på många utredningar som sker polikliniskt även för personer som har ett påtagligt funktionsbortfall med lidande privatliv, konstanta sjukskrivningar och långa vårdtider inom slutenpsykiatrin. Att då vuxna välfungerande personer ska utredas för att de ska förstå sig själva lättare tycker jag personligen inte är riktigt rimligt.

 

[Thaliaste]

Kanske att det är bättre att låta det vara för nu, och plocka upp bollen om det skulle bli sämre framöver? När jag var inne i vårdsnurran sist så var det omständigheter som hade triggat igång en svår depression, och min kontakt på psykiatrin tyckte att vi kunde utreda bipolär sjukdom parallellt med att få bukt på depressionen (och psykoserna) just där och då. Jag tänker att sannolikt kommer det komma nya svackor i livet som kommer att kräva vårdkontakt. Kanske bäst att avvakta tills dess?

Har läst senare i tråden att du verkar bestämt dig för att söka vård nu och inte vänta, vilket jag tycker är bra för jag tänker tvärtom mot det du skriver ovan. Om en har en fastställd diagnos (medicinerad eller ej) så borde det gå enklare att komma rätt i vårdkarusellen när det blir akut läge, tänker jag. Det beror väl kanske också på typ av problem, och jag kan för lite om bipolaritet för att säga om det är samma läge men själv tänkte jag så när jag kommit ut ur 15 år i depression, att det är NU jag behöver söka hjälp så att jag vet exakt vart jag vänder mig om jag skulle hamna där igen. I det läget är ju dock en faktor att jag vet att jag iom den diagnosen inte kommer att orka ta reda på hur jag ska söka hjälp. Och då jag förra gången har gått igenom acceptansprocessen, alla samvetskval, en säker metod osv så vet jag att jag troligtvis inte heller kommer ha någon tid på mig, nästa gång. Nu sökte jag aldrig hjälp, eftersom jag antog att det kommer vara svårt att få hjälp som "frisk", men det borde vara rätt att söka hjälp medan man kan och vill, vilket inte alltid är fallet medan man är i ett skov, oavsett diagnos.