Psykisk ohälsa hos partner

[Mabuse]

Känslor kommer från tankar, jo. Panikångest är när man får ångest över att få ångest.

Nej, det är det inte. Men en orsak till panikångestattacker är att man är rädd att få ångest. En annan orsak kan helt enkelt vara att man blir rädd för något annat. Det är en stressreaktion, helt enkelt, men det finns en massa saker man kan bli stressad av utöver att få ångest.

 

[EmmaBovary]

Alltså, jag är grymt känslig (på insidan, utåt är jag rätt så likgiltig/stängd/kall) så att vara hård emot mig går inte heller. Men just när folk säger saker om vad jag klarar eller inte, eller om något är fel på mig eller inte, så sätter det käppar i hjulet. T.ex. sade en läkare på en annan klinik typ "Din hjärna fungerar inte vid svält", och då blev jag faktiskt riktigt upprörd haha. Liksom vadå inte fungerar? Fungerar inte jag? Är jag fel? Men jag kan ju tänka?
Och så försöker jag alltid leva upp till folks förväntningar om mig (vare sig de är positiva eller negativa), vilket oftast blir helknasigt. Självklart menade de inte att min hjärna inte fungerade, men lika självklart börjar jag undra om den inte gör det eller om något är fel på mig.

Sen i vår familj växte jag också upp med att man klarar sig själv, typ. Visst har folk förväntningar på varandra, men det är inget kramandes, inget "jag älskar dig" eller så. Vi jobbar dock på att kommunicera mer då vi märkt att det inte fungerar att två deprimerade tonåringar låser in sig på rummet när de är 15 år och mår hur dåligt som helst utan att säga något förrän BUP och SOC blir inblandade... (det här var dock flera år sedan, som sagt; Vi jobbar på det och det är grymt mycket bättre. Men att visa uppskattning och kärlek är svååårt)

Fast... att säga att "Din hjärna fungerar inte vid svält" låter väl som något som är väldigt nyttigt för en person som svälter sig att höra? Nog för att det är en ganska självklar sak. Det pekar ju på att något behöver ändras på ganska drastiskt. Det tolkade jag inte som en hård sak, och det hade jag inte alls blivit upprörd över att höra. Och ja, jag har en ätstörningsproblematik i bagaget.

Jag har inte heller växt upp i en familj som kramats, och sagt jag älskar dig i stor mängd heller. Fast det har samtidigt inte varit några svårigheter med att visa uppskattning och kärlek. Inte så svart eller vitt.

 

[EmmaBovary]

Nej, det är det inte. Men en orsak till panikångestattacker är att man är rädd att få ångest. En annan orsak kan helt enkelt vara att man blir rädd för något annat. Det är en stressreaktion, helt enkelt, men det finns en massa saker man kan bli stressad av utöver att få ångest.

Jag hade en gång en pojkvän som vid tillfälle blev andfådd, kom in i ett flämtande som liknade andningen i hans panikångestattacker, och helt enkelt utvecklade en attack på grund av det.

 

[Aionee]

Nej, det är det inte. Men en orsak till panikångestattacker är att man är rädd att få ångest. En annan orsak kan helt enkelt vara att man blir rädd för något annat. Det är en stressreaktion, helt enkelt, men det finns en massa saker man kan bli stressad av utöver att få ångest.

Fast ångest innehåller b.la rädsla. Det är typ en benämning på flera olika känslor. Men förstår vad du menar!

Fast... att säga att "Din hjärna fungerar inte vid svält" låter väl som något som är väldigt nyttigt för en person som svälter sig att höra? Nog för att det är en ganska självklar sak. Det pekar ju på att något behöver ändras på ganska drastiskt. Det tolkade jag inte som en hård sak, och det hade jag inte alls blivit upprörd över att höra. Och ja, jag har en ätstörningsproblematik i bagaget.

Jag har inte heller växt upp i en familj som kramats, och sagt jag älskar dig i stor mängd heller. Fast det har samtidigt inte varit några svårigheter med att visa uppskattning och kärlek. Inte så svart eller vitt.

Fast det är rätt så drygt att höra när man försöker sitt bästa får att må bättre och få de att förstå vad det egentliga problemet är. Mitt problem är inte det typiska ätstörningstjohejset utan det har jag egentligen kommit över, men det är andra saker som ligger bakom. Och det är verkligen som att jobba i uppförsbacke när man ska försöka få de att lyssna.
Att säga till någon att de inte tänker klart, när de faktiskt gör det och faktiskt vet mer om sig själv än de gör (uppenbarligen), är verkligen som att förhindra personen att må bättre. Jag tycker inte att det är en sak som ska accepteras. Visst, en gång är det okej tills man säger ifrån och förklarar varför man inte tycker det är okej. Men att de upprepar det om och om igen finns det ingen ursäkt för.

Haha, okej jag ska sluta ta ut mina negativa känslor emot det sättet de jobbar på här, vi kommer bara inte överens.

 

[Mabuse]

Jag hade en gång en pojkvän som vid tillfälle blev andfådd, kom in i ett flämtande som liknade andningen i hans panikångestattacker, och helt enkelt utvecklade en attack på grund av det.

Det har hänt mig också när jag var yngre, man får panik av att inte få luft, helt enkelt.

 

[EmmaBovary]

Det har hänt mig också när jag var yngre, man får panik av att inte få luft, helt enkelt.

Ja, precis. Tänkte att det var värt att tillföra till diskussionen, att det kan vara rent fysiska aspekter som sätter igång maskineriet.

 

[EmmaBovary]

Fast ångest innehåller b.la rädsla. Det är typ en benämning på flera olika känslor. Men förstår vad du menar!


Fast det är rätt så drygt att höra när man försöker sitt bästa får att må bättre och få de att förstå vad det egentliga problemet är. Mitt problem är inte det typiska ätstörningstjohejset utan det har jag egentligen kommit över, men det är andra saker som ligger bakom. Och det är verkligen som att jobba i uppförsbacke när man ska försöka få de att lyssna.
Att säga till någon att de inte tänker klart, när de faktiskt gör det och faktiskt vet mer om sig själv än de gör (uppenbarligen), är verkligen som att förhindra personen att må bättre. Jag tycker inte att det är en sak som ska accepteras. Visst, en gång är det okej tills man säger ifrån och förklarar varför man inte tycker det är okej. Men att de upprepar det om och om igen finns det ingen ursäkt för.

Haha, okej jag ska sluta ta ut mina negativa känslor emot det sättet de jobbar på här, vi kommer bara inte överens.

Okej, då förstår jag lite bättre varför det var en känslig kommentar för dig. Men i mina ögon så utesluter inte den kommentaren att läkaren förstår att man försöker komma över sina problem, det bara förklarar läget. Men det här var lite lustigt, nyss sa du ju att du inte tyckte om daltande, men nu fungerade du inte bra när någon i dina ögon var hård heller Fast det illustrerar väl vikten av lyhördhet ytterligare. Man är känsligare gällande vissa saker och behöver en fastare hand vid andra tillfällen. Inga fel i det.

 

[Mabuse]

Fast ångest innehåller b.la rädsla. Det är typ en benämning på flera olika känslor. Men förstår vad du menar!


Fast det är rätt så drygt att höra när man försöker sitt bästa får att må bättre och få de att förstå vad det egentliga problemet är. Mitt problem är inte det typiska ätstörningstjohejset utan det har jag egentligen kommit över, men det är andra saker som ligger bakom. Och det är verkligen som att jobba i uppförsbacke när man ska försöka få de att lyssna.
Att säga till någon att de inte tänker klart, när de faktiskt gör det och faktiskt vet mer om sig själv än de gör (uppenbarligen), är verkligen som att förhindra personen att må bättre. Jag tycker inte att det är en sak som ska accepteras. Visst, en gång är det okej tills man säger ifrån och förklarar varför man inte tycker det är okej. Men att de upprepar det om och om igen finns det ingen ursäkt för.

Haha, okej jag ska sluta ta ut mina negativa känslor emot det sättet de jobbar på här, vi kommer bara inte överens.

Ja, ångest och rädsla hänger ihop. Men man kan bli rädd av andra anledningar än att man är rädd för ångest. För egen del får jag panikångest av två anledningar, i regel: 1) jag blir väldigt rädd för att göra mig illa fysiskt eller 2) Någon står bredvid och hetsar mig att köra hårdare eller öka takten med någon fysisk aktivitet när jag redan anstränger mig till max. Ingen av de situationerna har något med att ha ångest över att få ångest att göra. Däremot förekommer det att panikångestattacker utlöstes av att vara rädd för ångest, men det behöver absolut inte vara så. Det är som att säga att blindhet är samma sak som gråstarr - det finns fler orsaker till blindhet, och det finns fler orsaker till panikångest.

 

[Petruska]

Jo, de mest lyhörda människorna ser ju bortom det som sägs och ser istället det som behövs. Din partner verkar du, som sagt, ha en bra balansgång med. Men jag blev nyfiken på hur du skulle hantera en person som efterfrågade lite mer mjukhet?

Jag gissar på att jag inte ser det riktigt lika svart eller vitt som du gör, att om jag är medkännande och visar medlidande så behöver det inte få praktiska konsekvenser, i stil med scenariot du målar upp, att du inte skulle kunna ha en häst. Det är som sagt väldigt intressant att diskutera med en person som har så annorlunda utgångspunkt än en själv. Jag själv skulle inte se poängen med att ha en relation om man inte kunde dela ett lidande, men det betyder inte att jag tänker i termer som att vara omhändertagande och hjälpa till rent praktiskt. Men jag ser ju en poäng i det du säger, för det är ju ändå någon slags motpol till att vara "medberoende" som det annars är en fin linje med om man resonerar som jag gör. Sedan ska det sägas att jag i en relation också är väldigt noga med att man är två individer och inte främst identifierar sig som ett par, men det är bara en parentes som ändå blir intressant, eftersom att där tänker vi lika men i övrigt så olika.

Jag vet nog inte vad du menar med mjukhet, då, tror jag? Vilken form, liksom? Jag har inte tänkt på det i de termerna, jag tänker på det just i termer av att vi är olika personer som har våra egna känslor och upplevelser. Och att det inte är önskvärt att sprida/projicera/suga upp negativa känslor. Om de positiva känslorna smittar, däremot, är ju bara trevligt. Men man har ju sitt eget lidande, så roligt är det inte att jag även vill ha andras när det går att undvika.

Att i relationen dela ett lidande, är väldigt långt från vad jag vill göra eller vad jag tror är en bra sak att göra. Jag ser inget önskvärt i det, någon som säger "jag blir ledsen för att du är ledsen" är inte vad jag längtar efter, och jag funkar i stort sett inte så själv. För mig är det en av de saker som det handlar om att vara sin egen person, inte en del av någon sorts symbios.

Ibland är så klart båda eller alla parter ledsna över samma sak, säg att katten har dött, men då är det ju ändå varsin ledsenhet, fast av samma anledning.

 

[Petruska]

Sen i vår familj växte jag också upp med att man klarar sig själv, typ. Visst har folk förväntningar på varandra, men det är inget kramandes, inget "jag älskar dig" eller så. Vi jobbar dock på att kommunicera mer då vi märkt att det inte fungerar att två deprimerade tonåringar låser in sig på rummet när de är 15 år och mår hur dåligt som helst utan att säga något förrän BUP och SOC blir inblandade... (det här var dock flera år sedan, som sagt; Vi jobbar på det och det är grymt mycket bättre. Men att visa uppskattning och kärlek är svååårt)

Fast så menar inte jag. Jag har haft peppande och tydligt kärleksfulla föräldrar, och har försökt vara en sådan förälder. Att vara sin egen person, och att stå för sig och sitt och vara sig själv, betyder inte att man nödvändigtvis klarar sig själv hela tiden. Mer att man har någon sorts rimlig uppfattning om vilken hjälp man behöver och vilken hjälp det är rimligt att be om/förvänta sig i olika relationer. (Jag tänker mest på vuxna nu, barn är ju specialfall på så många sätt, och de kan inte förväntas veta sådana där saker.) Jag har inte svårt för kärleksförklaringar till vare sig barn eller vuxna, och upplever inte att min familj har det heller.

 

[Aionee]

Fast så menar inte jag. Jag har haft peppande och tydligt kärleksfulla föräldrar, och har försökt vara en sådan förälder. Att vara sin egen person, och att stå för sig och sitt och vara sig själv, betyder inte att man nödvändigtvis klarar sig själv hela tiden. Mer att man har någon sorts rimlig uppfattning om vilken hjälp man behöver och vilken hjälp det är rimligt att be om/förvänta sig i olika relationer. (Jag tänker mest på vuxna nu, barn är ju specialfall på så många sätt, och de kan inte förväntas veta sådana där saker.) Jag har inte svårt för kärleksförklaringar till vare sig barn eller vuxna, och upplever inte att min familj har det heller.

Nej, jag menar inte att vi hade liknande uppväxt heller. Även fast det kanske verkade som det. Är lite dålig på att formulera mig rätt.

 

[Grazing]

Det kan du ju hävda. Men vi vet ju att det inte är så för alla. Inte alla deprimerade, inte ens alla riktigt svårt deprimerade, har självmordstankar. Och det finns de som har självmordstankar utan att vara deprimerade.

Det finns ett antal olika former av depressioner, alla betyder inte att man sitter hemma i ett mörker liksom.

De gånger jag har haft självmord i min närhet, har jag aldrig blivit förvånad eller tyckt att det har kommit som en blixt från klar himmel.

Precis, långt ifrån alla säger eller ens visar för folk i närheten hur dom mår. Varför liksom? Jo för att det tydligen för många är en sån dålig grej att "lägga över" sitt mående på folk runt omkring. Alltså håller många tyst tills det inte går och då är det försent.

Hade folk vågat prata mera om det utan att vara rädda för att förlora alla runt omkring och kunde vara lite mera öppna med sitt mående så slår jag vad om att självmorden hade minskat en hel del. Men oroande många anser ju uppenbart att folk bör hålla sitt mående för sig själv.

Man ska aldrig aldrig aldrig se sådana allvarliga sjukdomar som en influensa eller magsjuka som "går över" efter ett par dagar.

Dock är det ju ett sätt att som anhörig skydda sig själv, att stöta ifrån alla känslor och inte ta upp dom. Jag ser bara det som ett försvar. Fungerar fint om man jobbar med sjuka kanske men att ha det försvaret mot sin partner förstår inte jag och jag förstår ifall partnern då också påstår att det är så den vill ha det, den lär ju bli ensam annars. Säger inte att det är så, men det hade inte förvånat mej ett endaste dugg.

Och nej, jag tycker inte man ska ge upp sitt egna liv för att partnern mår dåligt. Man ska få göra precis som man vill också, man ska inte lägga ner sin hobby för att ha tid med sin partner som mår dåligt, men det måste finnas mer svart och vitt när det kommer till känslorna.

 

[Petruska]

Det finns ett antal olika former av depressioner, alla betyder inte att man sitter hemma i ett mörker liksom.

Precis, långt ifrån alla säger eller ens visar för folk i närheten hur dom mår. Varför liksom? Jo för att det tydligen för många är en sån dålig grej att "lägga över" sitt mående på folk runt omkring. Alltså håller många tyst tills det inte går och då är det försent.

Hade folk vågat prata mera om det utan att vara rädda för att förlora alla runt omkring och kunde vara lite mera öppna med sitt mående så slår jag vad om att självmorden hade minskat en hel del. Men oroande många anser ju uppenbart att folk bör hålla sitt mående för sig själv.

Man ska aldrig aldrig aldrig se sådana allvarliga sjukdomar som en influensa eller magsjuka som "går över" efter ett par dagar.

Dock är det ju ett sätt att som anhörig skydda sig själv, att stöta ifrån alla känslor och inte ta upp dom. Jag ser bara det som ett försvar. Fungerar fint om man jobbar med sjuka kanske men att ha det försvaret mot sin partner förstår inte jag och jag förstår ifall partnern då också påstår att det är så den vill ha det, den lär ju bli ensam annars. Säger inte att det är så, men det hade inte förvånat mej ett endaste dugg.

Och nej, jag tycker inte man ska ge upp sitt egna liv för att partnern mår dåligt. Man ska få göra precis som man vill också, man ska inte lägga ner sin hobby för att ha tid med sin partner som mår dåligt, men det måste finnas mer svart och vitt när det kommer till känslorna.

Jag vet inte vad som är din avsikt med dina kommentarer till mig, men de har alltså absolut ingenting med mitt liv, vad jag tänker och vad jag är intresserad av att diskutera här att göra överhuvudtaget. Den uppfostrande tonen i dina inlägg, gör dem än mer distanserande.

Ett par andra ställde specifika frågor till mig, som jag besvarade. Det var det hela. Några generella utläggningar om depression, suicid osv är jag inte det minsta intresserad av. Det finns också betydligt bättre nätresurser än buke för sådant.