Jag relaterar till det du skriver om din partner. Jag har också haft problem med depression (eller ja, det är fortfarande rätt så tufft vissa dagar men jag fungerar åtminstone någorlunda normalt), och då blir det definitivt inte bättre av att man passar upp mig, gör precis som jag säger, försöker trösta osv. Utan lämna mig ifred är det jag ber om och behöver. Och jag har inte heller några självskadebeteenden för mig längre (mer än typ maten då) och är inte självmordsbenägen så mina nära litar på mig när jag är i mina låga perioder.
Att dalta och tränga sig på när man är låg får snarare motsatt effekt för mig. Ett exempel är från 2-3 år sedan när jag träffade en doktor för första gången pga mina matvanor, hon var jättebesvärad och utbrast "HUR ORKAR du gå till skolan varje dag och fungera som en normal människa när du mår såhär dåligt?!". Hon försökte troligtvis trösta eller vara medlidande osv, men då svarade min hjärna med att tänka "Ja, HUR orkar jag...?" och så blev det typ "Borde jag inte orka?" och sen orkade jag inte längre trots att jag tagit mig till skolan så gott som varje dag utan problem.
Fick t.om problem med att ta mig utanför dörren till mataffären pga panikångesten och sociala fobin. Ibland fungerar ens tankar verkligen emot en.