Psykisk ohälsa hos partner

[MiniLi]

Jag tycker att man borde ha tät kontakt med läkare när man börjar med en ny medicin men så kanske det inte funkar. Konstigt tycker jag. Min sambo fick i somras en ny medicin av läkare på akuten men fick läkartid först i sep. När han inte kunde sova på nya medicinen ringde han och bad om en telefontid men det gick inte att ordna.

Jag tror att alla skulle föredra fler läkartider i psykiatrin men tyvärr är det ju väldigt stor brist på läkare.

 

[Rosett]

Det är Mirtazapin han äter nu, och den har han ätit i alla år vi har känt varandra. Tidigare har han testat olika ssri, men de har inte funkat (han blir stressad i kroppen, hyper och kan inte sova). Han testade sertralin igen nu men fick samma biverkningar så han slutade (det var läkare på akutpsyk som skrev ut den). Läkaren på öppenpsyk skrev ut Litium förra hösten och det åt han ca 6 mån men blev inte bättre.

Okej. Vet att ibland kombinerar man mirtazapin och venlafaxin med bra resultat, är det nåt som läkaren tagit upp?
Att bli hyper av SSRI kan ju vara ett tecken på bipolär sjukdom.

 

[MiniLi]

Okej. Vet att ibland kombinerar man mirtazapin och venlafaxin med bra resultat, är det nåt som läkaren tagit upp?
Att bli hyper av SSRI kan ju vara ett tecken på bipolär sjukdom.

Du tycker inte att det är lämpligare att överlåta medicinfunderingar och diagnoser till vården istället?

 

[EmmaBovary]

Behandlingsmålet med antidep är att man ska nå "fullständig remission", som det heter. Det betyder att man ska bli helt fri från symtomen. Alltså depressionen och ångesten.
http://www.janusinfo.se/Behandling/Kloka-Rad/Behandla-depression-till-fullstandig-remission/

Livets normala upp- och nedgångar finns ju alltid kvar men det verkar inte som om TS partners låga perioder och ångest hör till livets normala upp- och nedgångar.

I den bästa av världar är det klart att det ska vara ett mål, men jag har faktisk aldrig hört en läkare eller terapeut uttryckt sig som att man kan förvänta sig att bli helt symtomfri. Att ha det som mål är en sak, men inte att förvänta sig att det ska bli så. Tror att det kan bli väldigt galet om man tror det. Om det är lindrigt så visst, men har man en mer djupgående problematik, som det som TS beskriver, så tror jag INTE att man någonsin blir HELT symptomfri. Och att säga det till TS tycker jag skapar press på hennes sambo. Iaf skulle jag uppleva det som en enorm press av min omgivning om de trodde att jag skulle bli helt bra, och känna mig misslyckad för att jag inte svarar på behandling som förväntat.

 

[Rosett]

Fast hur ofta händer det? Jag jobbar i psykiatrin och har då inte stött på så himla många som blir symptomfria på medicin. Möjligen om man är ganska lindrigt sjuk.

Jag vet inte hur ofta det händer men det är målet iallafall. De som inte blir symtomfria kanske har fått fel medicin eller behöver något annat än medicin.
Min depression blev bättre när jag slutade med venlafaxin. Mirtazapin gjorde mig mer deprimerad. Märkligt eller hur?

 

[Anonymtnick]

Fast om det inte går att dela vardagen, i vettig mening, när han mår dåligt?

Jag tycker inte alls att det låter dumt eller konstigt att du hade lättare att hålla hans sjukdom från dig när du slapp bo ihop med den. Och eftersom det ändå inte hjälper honom att du också mår dåligt och oroar dig, så ser jag ingen poäng med att du gör det. En del människor har någon romantisk idé om att den enas problem är bådas problem, men nu handlar det ju om en sjukdom. Inte ett vanligt problem. På samma sätt som hans influensa inte är ditt problem, bör inte heller hans depressioner vara det, som jag ser det.

Det tål absolut att diskuteras igen. Ekonomin är tyvärr en del att ta hänsyn till också, eftersom hans sjukdom lett till en del ekonomiska bekymmer (jag har det inte så fett heller). Det ekonomiska bör dock inte vara en anledning att bo kvar ihop om vi anser att det bästa är att vara särbos, men ändå en sak att ha med i tanken.

 

[Anonymtnick]

Jag tänker så här. Det du gör, att vara honom trogen i detta mörker, är enastående. Du är kanon!

För oss var det aldrig ett alternativ att bo på var sitt håll. Vi ansåg hela tiden att vi var ett team o det här skulle redas ut tillsammans.

Tack, det värmer. Just nu känns det inte som att jag är till så mycket hjälp, men det hjälper mig att bolla med er och få del av era kloka tankar.

 

[Rosett]

Du tycker inte att det är lämpligare att överlåta medicinfunderingar och diagnoser till vården istället?

Jo. Fast ibland måste patienten eller anhöriga föreslå behandling själva. Det har jag fått göra de senaste åtta åren eller så... annars hade jag inte fått någon hjälp som fungerar + min läkare är positiv till att jag föreslår saker själv.

 

[Anonymtnick]

Okej. Vet att ibland kombinerar man mirtazapin och venlafaxin med bra resultat, är det nåt som läkaren tagit upp?
Att bli hyper av SSRI kan ju vara ett tecken på bipolär sjukdom.

Inte vad jag vet, men han har ju haft en lång vårdhistoria innan jag träffade honom. Ska fråga!
Bipolär sjukdom blev utesluten (tror jag) när han inte blev hjälpt av Litium som han åt 6 månader.

 

[EmmaBovary]

Jag vet inte hur ofta det händer men det är målet iallafall. De som inte blir symtomfria kanske har fått fel medicin eller behöver något annat än medicin.
Min depression blev bättre när jag slutade med venlafaxin. Mirtazapin gjorde mig mer deprimerad. Märkligt eller hur?

Nog för att jag antar att du har en god insikt i vården av egen erfarenhet, så tycker jag nog att du bör vara ödmjuk inför att @MiniLi säger sig arbeta inom psykvården och förmodligen har en större inblick hur det är för ett större antal individer

 

[Rosett]

I den bästa av världar är det klart att det ska vara ett mål, men jag har faktisk aldrig hört en läkare eller terapeut uttryckt sig som att man kan förvänta sig att bli helt symtomfri. Att ha det som mål är en sak, men inte att förvänta sig att det ska bli så. Tror att det kan bli väldigt galet om man tror det. Om det är lindrigt så visst, men har man en mer djupgående problematik, som det som TS beskriver, så tror jag INTE att man någonsin blir HELT symptomfri. Och att säga det till TS tycker jag skapar press på hennes sambo. Iaf skulle jag uppleva det som en enorm press av min omgivning om de trodde att jag skulle bli helt bra, och känna mig misslyckad för att jag inte svarar på behandling som förväntat.

Det är inte TS och hennes sambo som ska känna sig pressade, det är vården som ska pressas att hitta rätt behandling som gör att patienten mår bra!

Jag har haft depression i 26 år nu och jag pressar inte mig själv att må jättebäst, har även förlorat en vän som blev provocerad av att jag "inte försökte" tillräckligt mycket, hon avslutade vänskapen. Jag skriver inte det jag skriver för att skuldbelägga eller pressa den som är drabbad, utan för att de ska kunna sätta press på vården att hjälpa mer.

 

[EmmaBovary]

Det är inte TS och hennes sambo som ska känna sig pressade, det är vården som ska pressas att hitta rätt behandling som gör att patienten mår bra!

Jag har haft depression i 26 år nu och jag pressar inte mig själv att må jättebäst, har även förlorat en vän som blev provocerad av att jag "inte försökte" tillräckligt mycket, hon avslutade vänskapen. Jag skriver inte det jag skriver för att skuldbelägga eller pressa den som är drabbad, utan för att de ska kunna sätta press på vården att hjälpa mer.

Okej, då är jag med lite mer. Jag har också upplevelser av vården som inte är de bästa, MEN jag tycker ändå att man kan förvänta sig att bli i dugligt skick, inte helt symtomfri. Såklart beroende på diagnos. Men säg om man har kronisk depression eller är biopolär, då kan man inte förvänta sig att det ska bli helt symtomfritt, men att få hjälp att hantera läget så att man är funktionell och göra det bästa av situationen.

 

[Rosett]

Nog för att jag antar att du har en god insikt i vården av egen erfarenhet, så tycker jag nog att du bör vara ödmjuk inför att @MiniLi säger sig arbeta inom psykvården och förmodligen har en större inblick hur det är för ett större antal individer

Beklagar om du uppfattade mig som icke ödmjuk, det var inte meningen. Vet att personal inom psyk ser mycket mer än jag ser.

 

[EmmaBovary]

Beklagar om du uppfattade mig som icke ödmjuk, det var inte meningen. Vet att personal inom psyk ser mycket mer än jag ser.

Det här blir ju lite OT, men jag har allt sett dig i många trådar och uppfattar dig som person som ödmjuk, jag menade bara att det inte skulle skada att visa sig lite extra ödmjuk inför den frågan, inte att du som person inte var ödmjuk!

 

[Squie]

Tack, det värmer. Just nu känns det inte som att jag är till så mycket hjälp, men det hjälper mig att bolla med er och få del av era kloka tankar.

Jag minns att sambon hade samma tankar som du. Känslan av att inte göra någon skillnad. Men, det gör du! Du gör ett fantastiskt "jobb".

Jo. Fast ibland måste patienten eller anhöriga föreslå behandling själva. Det har jag fått göra de senaste åtta åren eller så... annars hade jag inte fått någon hjälp som fungerar + min läkare är positiv till att jag föreslår saker själv.

Samma med mig. Jag fick berätta vad jag ville ha för behandling. O att lyssna av ett forum som ex. Buke kan vara en bra tillgång för att få veta vad som finns.

 

[Anonymtnick]

Idag har min sambo sjukskrivit sig och är fortfarande sängliggandes. Jag informerade hans föräldrar om läget, jag brukar göra det då och då. Det känns på något sätt som en lättnad att det inte är enbart jag som vet om att han mår skit. Hans pappa var förbi oss på morgonen men min sambo vill inte prata med någon av oss. De skulle höras igen efter lunch.
Jag är i stallet nu innan jobbet, och det är såklart bra men jag, som har lätt till katastroftänkande, tänker på om min sambo är i livet när jag kommer hem. Igår sa han att han inte kan tänka på psykologens "att-göra-lista" när det enda han funderar på är om han ska gå och hänga sig. Han har också sagt att han aldrig skulle ta sitt liv, men hur ska jag kunna vara säker på det?

 

[athena_arabians]

Vad intressant. Själv har jag svårt att överväga att ha relationer med någon som inte själv mått psykiskt dåligt, eftersom att jag tycker att det underlättar att man har förståelse för varandras mående. Förvisso är det ju en hårfin linje mellan att dra ned varandra, men jag tycker ändå att det är enklare!

Som sagt, det är inte ett medvetet val från min sida men ett genomgående tema hos mina partners. Jag har inga problem med att vara medkännande med någon som tex har brutit ett ben även fast jag inte har gjort det. Förståelse för mig kräver inte att man upplevt det själv.

Jag behöver verkligen en partner som är stark och stabil. Även om jag svajar ibland är jag en väldigt stark person och med någon som är vekare skulle jag bli alldeles för dominant. Jag och särbon kan vara lika tjurskalliga så visst blixtrar det ibland men det är en del av varför det fungerar också.

 

[Sissa]

Jag försöker att respektera hur min sambo hanterar saker men det är svårt. Han har försatt sig i väldigt dåliga situationer i och med sitt mående, och jag vill verkligen inte att han ska hamna där igen (misskött sitt företag, ekonomiska bekymmer, alkohol för att hantera ångest). Dessa saker påverkar ju mig eftersom vi lever tillsammans. Nu har han varit sängliggande i två dagar och jag har föreslagit att jag ska hjälpa honom med att pricka av saker på listan han skrivit ihop med sin psykolog, för att jag tror att han har ångest för att han ligger efter. Kanske försöker jag för mycket. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till.

Han har ätit samma medicin i flera år, efter att ha testat många olika som inte funkat. Jag tycker det är konstigt att han har så många låga perioder med ångest när han äter medicin. Senast för några veckor sedan fick han en ny medicin att komplettera med men då kunde han inte sova så slutade med den.

Jag är på andra sidan, jag är den som är sjuk och blir sängliggande i perioder. Min partner är till skillnad från @Petruska s och @Hyacinth s erfarenheter involverade i mitt mående. Han är faktiskt en sorts vårdare. Förut har jag varit starkt negativ till det och haft samma inställning som Petruska och Hyacinth, men för oss fungerar det.

Partner är involverad på så sätt att han ligger bredvid mig långa, långa stunder och bara håller om mig och pratar. Ibland försöker han få upp mig genom att få med mig på något jag normalt älskar. Enkla aktiviteter som att åka till mina favoritklippor i skärgården och hänga en stund och får frisk luft. Ibland funkar det, ibland inte. Nästan alltid när jag kommer upp och iväg blir det bättre efter det.

Det som gör att min parner orkar är att han för det första tycker att de bra perioderna överväger de dåliga, både tidsmässigt och i övrigt. Han har ett eget aktivt liv som pågår vare sig jag är sjuk eller inte, med bland annat träning flera timmar per dag, och ställer inte in något planerat fast jag är sängliggande. Skulle jag ha hängt med men inte orkar går han ändå. Det känns viktigt för oss båda.

Han har ställt ett par specifikta krav på mig när jag är sjuk och det är att jag på inga villkor får dra hemifrån. Det har hänt att jag gjort det, och det ger min partner så stark ångest och ovisshet att jag inte får utsätta honom för det. Sedan måste jag informera honom om eventuella medicinbyten eller om jag slutar med medicin av någon anledning. Det har varit svårare att hålla. Jag tror inte det är ovanligt som bipolär att tänka att man nu är så bra att det går att klara sig utan mediciner och vips slutar utan att berätta för läkare eller anhöriga. Jag vill så gärna klara mig på egen hand, och har gjort misstaget att sluta med mediciner flera gånger. Förutom de "kraven" är partner inte involverad i mina mediciner eller läkarkontakter. Tror han inte ens under pistolhot skulle kunna namnge en enda medicin jag ätit.

En sak som skiljer din sambos situation och min är att min partner inte behöver oroa sig för att jag missköter jobb, ekonomi eller annat. Det förstår jag är jobbigt för dig att bli påverkad på det viset. Jag "bara" drar mig undan från omvärlden och ligger lågt, så att säga. Jag har strategier för hur jag hanterar ekonomin så det blir aldrig problem.

Ja, det är konstigt med stark ångest trots medicin. Eftersom jag inte är läkare kan jag inte säga om det kan vara läge att kolla upp grundmedicineringen eller inte. Jag vet bara att det är så för mig också. Trots bra grundmedicin finns ångesten där periodvis. Det finns strategier för att hantera den och lära sig leva med den, även om det är fruktansvärt jobbigt när ångesten slår till. Det bland annat pratar din sambo kanske om hos sin psykolog.

 

[Sissa]

Jag tycker att man borde ha tät kontakt med läkare när man börjar med en ny medicin men så kanske det inte funkar. Konstigt tycker jag. Min sambo fick i somras en ny medicin av läkare på akuten men fick läkartid först i sep. När han inte kunde sova på nya medicinen ringde han och bad om en telefontid men det gick inte att ordna.

Dessvärre verkar det vara så det ser ut på många håll. Som @MiniLi skrev är det ont om läkare. Helt galet att få en ny medicin och lämnas åt sitt öde. Så ska det inte vara.

 

[Sissa]

Igår sa han att han inte kan tänka på psykologens "att-göra-lista" när det enda han funderar på är om han ska gå och hänga sig. Han har också sagt att han aldrig skulle ta sitt liv, men hur ska jag kunna vara säker på det?

Det du kan göra för att minska din egen oro är att ställa några kontrollfrågor när han uttrycker sådana tankar. (Hämtat från Mind)

Har du planer på att ta livet av dig?
Har du tänkt på när du skulle göra det? Idag, i morgon, nästa vecka?
Har du tänkt ut en metod för hur du skulle gå till väga?

Genom svaren får du koll på om han är i omedelbar fara och måste ha akuthjälp.

Återigen, av egen erfarenhet, är det skillnad på känslan av att vilja försvinna, typ hänga sig, eller faktiska viljan.