Psykisk ohälsa hos partner

[Anonymtnick]

Jag har inte någon erfarenhet av att ha en partner som har sådana problem, men jag tror nog det är en generell sanning oavsett vad för slags relation man har att inte ha en relation med sjukdomen utan med personen. Som det skrivits tidigare redan, du ska inte vara hans vårdare, ditt liv - och er relation - ska inte gå ut på att få honom att må bättre.

Och det går åt båda håll. Inte bara ska han inte lägga sitt mående på dig, du ska heller inte ta hans mående på dig.

Jag håller helt med dig. Jag har försökt att överlåta ansvaret med vårdkontakter osv till hans föräldrar när han själv inte kan. Jag vet att det är lätt hänt att bli "medberoende" och jag försöker att inte ta på mig hans mående. Jag brukar försöka att inte vara hemma så mycket när det är som värst, men det är kanske inte den bästa lösningen heller.

 

[Anonymtnick]

Jag har mått väldigt dåligt i perioder. Det kraschade ett tidigare förhållande eftersom den personen fick ta ALLT. Jag lovade mig själv att det inte skulle få hända igen, min partner behöver inte ta min skit. Undantaget är när min fysiska hälsa ballar ur men det är eftersom det har långtgående konsekvenser för min partner.

Jag är inte en fragil person (snarast rätt hård, annars hade jag inte varit vid liv idag) men jag skulle inte kunna vara i ett förhållande med någon som inte är psykiskt stabil eftersom jag svajar själv ibland. Det är väl också ett genomgående tema vad det gäller majoriteten av mina partners (omedvetet) att de är väldigt psykiskt stabila.

Någonstans tror jag man måste dra gränsen för vad man orkar med vad gäller sin partner. @tanten har en viktig poäng, plussidan måste väga tyngre än minussidan, gör den inte det kommer det inte att fungera i längden.

Jag har inte varit helt stabil jämnt heller. Gick på antidepressiva några år och för 4 år sedan blev jag sjukskriven för stress. Men i den vevan fick jag min samtalskontakt, genom jobbet, som har hjälpt mig otroligt mycket och idag känner jag mig ganska stark. Vissa dagar kan jag dock sakna att ha någon nära som kan hålla mig under armarna, jag tror att alla behöver det någon gång ibland.

 

[Anonymtnick]

Får du inte anhörigstöd via vården? På många ställen har anhöriga rätt till 3 samtal.

Det har jag inte hört talas om. Både jag och min sambo har varit ganska missnöjda med vården han fått genom öppenpsyk, han får sällan läkarkontakt utan blir hänvisad till vårdare eller sjuksköterska.

 

[Petruska]

Jag försöker verkligen hålla isär det. Jag försöker leva mitt liv som vanligt, även under dessa perioder, men oron finns där hela tiden.

Ja, det är ju lätt för mig att säga: Jag blir i stort sett aldrig orolig pga partners sjukdom. Och jag försöker aldrig ställa saker till rätta eller lägga mig i hur partner mår, eller försöka få partner på fötter dåliga perioder. Jag ser det inte som min sak - typ som jag ju inte hade gjort om det var influensa heller, det är ju bara att låta tiden gå.

Jag anpassar mig inte, så till vida att jag inte omedelbart accepterar att det sätt partner tycker att jag ska hantera sjukdomen på "bestämmer" över mig, utan jag litar till mitt eget omdöme. Och jag gör det jag vill göra, oavsett om partner orkar följa med eller inte.

Men förutom att deprimerade är rätt tråkiga när de deppar, så påverkar det inte mig hur partner mår. Det händer inga konstigheter som drabbar mig. Eller ja, när partner som nu mår bra och jobbar, så är det ju ekonomiskt till fördel även för mig jämfört med sjukskrivning.

Men jag har alltså aldrig ens känt det så jobbigt att jag har behövt "prata av mig" eller "prata ut" med andra om det. När jag pratat med andra om det, har det enbart varit som information. Andra kan behöva veta att partner är sjuk. Vi är båda måna om att INTE hålla det hemligt.

 

[Kattennizze]

Jag lever med posttraumatiskt stressyndrom som ibland visar sig som ångest. Min partner behandlar mig som vilken annan person som helst höll jag på att säga, det är ingen big deal om jag besöker psyket då och då vilket jag gör. Han är inte min vårdare alls, utan har en sund syn om jag skulle få panikångest vilket händer sällan iofs men då säger han bara äh det är bara ångest. Min psykiska ohälsa behandlas av alla jag känner ungefär som om jag har diabetes, no big deal. Det är så jag vill ha det också. Mina vårdkontakter sköter jag själv och det angår bara mig och vården. Men jag har fått väldigt bra behandling mestadels under de här 20 åren som jag haft problem. Jag skulle bli helt galen om min partner hade blivit involverad i mitt mående, det är min sak. Däremot spiller det ju över på relationen, så är det ju, men han har ju ett fritt val att göra saker om jag inte orkar, fast det brukar faktiskt vara tvärtom.

 

[Anonymtnick]

Ja, det är ju lätt för mig att säga: Jag blir i stort sett aldrig orolig pga partners sjukdom. Och jag försöker aldrig ställa saker till rätta eller lägga mig i hur partner mår, eller försöka få partner på fötter dåliga perioder. Jag ser det inte som min sak - typ som jag ju inte hade gjort om det var influensa heller, det är ju bara att låta tiden gå.

Jag anpassar mig inte, så till vida att jag inte omedelbart accepterar att det sätt partner tycker att jag ska hantera sjukdomen på "bestämmer" över mig, utan jag litar till mitt eget omdöme. Och jag gör det jag vill göra, oavsett om partner orkar följa med eller inte.

Men förutom att deprimerade är rätt tråkiga när de deppar, så påverkar det inte mig hur partner mår. Det händer inga konstigheter som drabbar mig. Eller ja, när partner som nu mår bra och jobbar, så är det ju ekonomiskt till fördel även för mig jämfört med sjukskrivning.

Men jag har alltså aldrig ens känt det så jobbigt att jag har behövt "prata av mig" eller "prata ut" med andra om det. När jag pratat med andra om det, har det enbart varit som information. Andra kan behöva veta att partner är sjuk. Vi är båda måna om att INTE hålla det hemligt.

Vad jag önskar att jag kunde agera och hantera detta som du gör.
Mina rutiner med häst och jobb gör ju att mina dagar är ungefär likadana, oavsett hur sambons mående är, vilket är bra. Oron för honom däremot har jag svårt att hantera. Jag oroar mig för att han ska gå i konkurs, att kronofogden ska knacka på, att han ska bli alkoholist (om han inte redan är det), att han ska skita i sina mediciner och vårdkontakter eller att han ska ta livet av sig. Jag fattar att detta är mina issues som JAG måste hantera.

 

[Squie]

Är det någon som har liknande erfarenheter?

Jag var den i vår relation som fick en djup utmattningssyndrom. Den höll sig i 8 år.

Min sambo kände aldrig att han var i behov av samtalskontakt som singel eller i grupp men han visste om att kyrkan hade sådana grupper. Nej, vi är inte troende på så vis. Vill minnas att sjukgymnastiken också hade anhörigträffar. Han hittade medmänniskor irl och över nätet med liknande erfarenheter som han chattade och pratade med. Det var hans sätt att bearbeta och orka. Sen gjorde han alltid saker för sin egen skull, åka på olika resor som har med hans fritidsintresse att göra samt jobbet. Minns att han tränade och gjorde annat som han fick energi av. Jag mådde inte alltid helt bra av att han åkte bort men visste att det måste jag ta, det måste jag ge honom. Vi är ett team i det här även om det är mitt jobb att ta mig ur det så sätt.

 

[Anonymtnick]

Jag lever med posttraumatiskt stressyndrom som ibland visar sig som ångest. Min partner behandlar mig som vilken annan person som helst höll jag på att säga, det är ingen big deal om jag besöker psyket då och då vilket jag gör. Han är inte min vårdare alls, utan har en sund syn om jag skulle få panikångest vilket händer sällan iofs men då säger han bara äh det är bara ångest. Min psykiska ohälsa behandlas av alla jag känner ungefär som om jag har diabetes, no big deal. Det är så jag vill ha det också. Mina vårdkontakter sköter jag själv och det angår bara mig och vården. Men jag har fått väldigt bra behandling mestadels under de här 20 åren som jag haft problem. Jag skulle bli helt galen om min partner hade blivit involverad i mitt mående, det är min sak. Däremot spiller det ju över på relationen, så är det ju, men han har ju ett fritt val att göra saker om jag inte orkar, fast det brukar faktiskt vara tvärtom.

Vad skönt att ni har löst det i er relation. Jag hoppas att vi också kan göra det. Jag tänker lite att man som anhörig måste lägga sig i när det är som värst, men så kanske det inte behöver vara. Min sambo klarar inte av att ta hand om sina vårdkontakter själv när han mår dåligt, han stänger ute omvärlden helt.

 

[Petruska]

Vad jag önskar att jag kunde agera och hantera detta som du gör.
Mina rutiner med häst och jobb gör ju att mina dagar är ungefär likadana, oavsett hur sambons mående är, vilket är bra. Oron för honom däremot har jag svårt att hantera. Jag oroar mig för att han ska gå i konkurs, att kronofogden ska knacka på, att han ska bli alkoholist (om han inte redan är det), att han ska skita i sina mediciner och vårdkontakter eller att han ska ta livet av sig. Jag fattar att detta är mina issues som JAG måste hantera.

Sen kan ju oron vara befogad. Ingen av de sakerna har det funnits anledning att oroa sig för, när det gäller min partner.

För mig låter det inte som att det helt självklart är en bra idé att ni bor ihop?

 

[Anonymtnick]

Jag var den i vår relation som fick en djup utmattningssyndrom. Den höll sig i 8 år.

Min sambo kände aldrig att han var i behov av samtalskontakt som singel eller i grupp men han visste om att kyrkan hade sådana grupper. Nej, vi är inte troende på så vis. Vill minnas att sjukgymnastiken också hade anhörigträffar. Han hittade medmänniskor irl och över nätet med liknande erfarenheter som han chattade och pratade med. Det var hans sätt att bearbeta och orka. Sen gjorde han alltid saker för sin egen skull, åka på olika resor som har med hans fritidsintresse att göra samt jobbet. Minns att han tränade och gjorde annat som han fick energi av. Jag mådde inte alltid helt bra av att han åkte bort men visste att det måste jag ta, det måste jag ge honom. Vi är ett team i det här även om det är mitt jobb att ta mig ur det så sätt.

Tack! Det du skriver känns hoppfullt. Jag ser till att åka på alla tävlingar och träningar som jag planerat, även om min sambo mår skit och jag känner mig känslomässigt utmattad. Jag vet att hästarna ger mig energi och det är viktigt att jag genomför det jag har planerat.

 

[Anonymtnick]

Sen kan ju oron vara befogad. Ingen av de sakerna har det funnits anledning att oroa sig för, när det gäller min partner.

För mig låter det inte som att det helt självklart är en bra idé att ni bor ihop?

Vi har diskuterat att vara särbos. Det kan vara en bra ide, fast jag egentligen vill dela vardagen och allt vad det innebär att bo tillsammans. Min sambo är väl lite skeptisk till hur mycket vi skulle ses, med tanke på mitt jobb plus hästliv.
Innan vi flyttade ihop hade han också dessa perioder, men då stängde han in sig i sin lägenhet och jag hade lättare att hålla det ifrån mig (låter kanske dumt). Oro kände jag nog då också, men det blev inte lika påtagligt.

 

[MiniLi]

Det har jag inte hört talas om. Både jag och min sambo har varit ganska missnöjda med vården han fått genom öppenpsyk, han får sällan läkarkontakt utan blir hänvisad till vårdare eller sjuksköterska.

Ni får nog fråga efter det. Men det är inte samtal med läkare jag pratar om då utan med behandlare.
Det är väl det vanliga inom psykiatrin att man inte går på täta samtal med läkare. Beroende på ens behov går man till ngn annan behandlare och sen läkarbesök kanske någon gång per år om det inte dyker upp ngt.

 

[Petruska]

Vi har diskuterat att vara särbos. Det kan vara en bra ide, fast jag egentligen vill dela vardagen och allt vad det innebär att bo tillsammans. Min sambo är väl lite skeptisk till hur mycket vi skulle ses, med tanke på mitt jobb plus hästliv.
Innan vi flyttade ihop hade han också dessa perioder, men då stängde han in sig i sin lägenhet och jag hade lättare att hålla det ifrån mig (låter kanske dumt). Oro kände jag nog då också, men det blev inte lika påtagligt.

Fast om det inte går att dela vardagen, i vettig mening, när han mår dåligt?

Jag tycker inte alls att det låter dumt eller konstigt att du hade lättare att hålla hans sjukdom från dig när du slapp bo ihop med den. Och eftersom det ändå inte hjälper honom att du också mår dåligt och oroar dig, så ser jag ingen poäng med att du gör det. En del människor har någon romantisk idé om att den enas problem är bådas problem, men nu handlar det ju om en sjukdom. Inte ett vanligt problem. På samma sätt som hans influensa inte är ditt problem, bör inte heller hans depressioner vara det, som jag ser det.

 

[Squie]

Tack! Det du skriver känns hoppfullt. Jag ser till att åka på alla tävlingar och träningar som jag planerat, även om min sambo mår skit och jag känner mig känslomässigt utmattad. Jag vet att hästarna ger mig energi och det är viktigt att jag genomför det jag har planerat.

Jag tänker så här. Det du gör, att vara honom trogen i detta mörker, är enastående. Du är kanon!

För oss var det aldrig ett alternativ att bo på var sitt håll. Vi ansåg hela tiden att vi var ett team o det här skulle redas ut tillsammans.

 

[Rosett]

Han har ätit samma medicin i flera år, efter att ha testat många olika som inte funkat. Jag tycker det är konstigt att han har så många låga perioder med ångest när han äter medicin. Senast för några veckor sedan fick han en ny medicin att komplettera med men då kunde han inte sova så slutade med den.

Är det antidepressiv medicin? Jag har ätit tre, alla dem fick mig att må sämre. Det var SSRI (citalopram, gjorde mig "avstängd"), SNRI (venlafaxin, gav mig ångest och mardrömmar) och en NaSSA. Har nyligen slutat med NaSSA-medicinen som heter mirtazapin (tog den för att sova bättre men blev deprimerad av den i stället) och har inte återhämtat mig riktigt ännu.

Det finns ju olika typer av antidep, har han provat olika ur alla grupperna? De fungerar ju olika på olika personer så man får fortsätta prova om en inte hjälper.

Kan han inte ta upp det med läkaren för det är ju inte meningen att man ska bli nere och ha ångest när man har en antidep (om det är det han tar).

 

[EmmaBovary]

Är det antidepressiv medicin? Jag har ätit tre, alla dem fick mig att må sämre. Det var SSRI (citalopram, gjorde mig "avstängd"), SNRI (venlafaxin, gav mig ångest och mardrömmar) och en NaSSA. Har nyligen slutat med NaSSA-medicinen som heter mirtazapin (tog den för att sova bättre men blev deprimerad av den i stället) och har inte återhämtat mig riktigt ännu.

Det finns ju olika typer av antidep, har han provat olika ur alla grupperna? De fungerar ju olika på olika personer så man får fortsätta prova om en inte hjälper.

Kan han inte ta upp det med läkaren för det är ju inte meningen att man ska bli nere och ha ångest när man har en antidep (om det är det han tar).

Apropå det sista, klart man kan bli nere och ha ångest även om man äter antidepp som är rätt! Det tar ju inte bort det helt, men kan hjälpa till att ta udden ur det? Klart att det kan vara fel sort, och att det kan finnas andra som passar bättre. Men att förvänta sig att man inte blir nere även om man äter antidepp låter naivt.

 

[Anonymtnick]

Är det antidepressiv medicin? Jag har ätit tre, alla dem fick mig att må sämre. Det var SSRI (citalopram, gjorde mig "avstängd"), SNRI (venlafaxin, gav mig ångest och mardrömmar) och en NaSSA. Har nyligen slutat med NaSSA-medicinen som heter mirtazapin (tog den för att sova bättre men blev deprimerad av den i stället) och har inte återhämtat mig riktigt ännu.

Det finns ju olika typer av antidep, har han provat olika ur alla grupperna? De fungerar ju olika på olika personer så man får fortsätta prova om en inte hjälper.

Kan han inte ta upp det med läkaren för det är ju inte meningen att man ska bli nere och ha ångest när man har en antidep (om det är det han tar).

Det är Mirtazapin han äter nu, och den har han ätit i alla år vi har känt varandra. Tidigare har han testat olika ssri, men de har inte funkat (han blir stressad i kroppen, hyper och kan inte sova). Han testade sertralin igen nu men fick samma biverkningar så han slutade (det var läkare på akutpsyk som skrev ut den). Läkaren på öppenpsyk skrev ut Litium förra hösten och det åt han ca 6 mån men blev inte bättre.

 

[Anonymtnick]

Ni får nog fråga efter det. Men det är inte samtal med läkare jag pratar om då utan med behandlare.
Det är väl det vanliga inom psykiatrin att man inte går på täta samtal med läkare. Beroende på ens behov går man till ngn annan behandlare och sen läkarbesök kanske någon gång per år om det inte dyker upp ngt.

Jag tycker att man borde ha tät kontakt med läkare när man börjar med en ny medicin men så kanske det inte funkar. Konstigt tycker jag. Min sambo fick i somras en ny medicin av läkare på akuten men fick läkartid först i sep. När han inte kunde sova på nya medicinen ringde han och bad om en telefontid men det gick inte att ordna.

 

[Rosett]

Apropå det sista, klart man kan bli nere och ha ångest även om man äter antidepp som är rätt! Det tar ju inte bort det helt, men kan hjälpa till att ta udden ur det? Klart att det kan vara fel sort, och att det kan finnas andra som passar bättre. Men att förvänta sig att man inte blir nere även om man äter antidepp låter naivt.

Behandlingsmålet med antidep är att man ska nå "fullständig remission", som det heter. Det betyder att man ska bli helt fri från symtomen. Alltså depressionen och ångesten.
http://www.janusinfo.se/Behandling/Kloka-Rad/Behandla-depression-till-fullstandig-remission/

Livets normala upp- och nedgångar finns ju alltid kvar men det verkar inte som om TS partners låga perioder och ångest hör till livets normala upp- och nedgångar.

 

[MiniLi]

Behandlingsmålet med antidep är att man ska nå "fullständig remission", som det heter. Det betyder att man ska bli helt fri från symtomen. Alltså depressionen och ångesten.
http://www.janusinfo.se/Behandling/Kloka-Rad/Behandla-depression-till-fullstandig-remission/

Livets normala upp- och nedgångar finns ju alltid kvar men det verkar inte som om TS partners låga perioder och ångest hör till livets normala upp- och nedgångar.

Fast hur ofta händer det? Jag jobbar i psykiatrin och har då inte stött på så himla många som blir symptomfria på medicin. Möjligen om man är ganska lindrigt sjuk.