Har egentligen bara två saker att komma med:
Psykoser och maniska episoder och att i olika grad tappa kontakten med verkligheten är farligt, och otroligt påfrestande för personen själv och även omgivningen. Under sådana perioder kan det skapas problem som är väldigt svåra att komma till rätta med. Så att ha haft en enda riktigt jobbig manisk episod är nog för att ta problemet på största allvar tycker jag. När det väl börjar gå dåligt finns ju sällan möjlighet att göra något vettigt åt situationen.
Men, jag är väldigt skeptisk till medicinering. Jag förstår och respekterar att vissa behöver det, men jag har också erfarenhet av folk runt omkring mig som fått stora problem p.g.a. mediciner. Speciellt problematiskt kan det bli för folk med missbruksproblem, eller folk som inte har någon erfarenhet/djupare förståelse för hur sådan medicinering (eller droger, som det faktiskt är, mer eller mindre) påverkar en. Dvs i de allra flesta fall.
Så jag tycker att du ska göra en utredning. Men att du ska fokusera på att få en diagnos och även på att få verktyg för att hantera ditt liv. Medicin kan eventuellt vara vettigt men var väldigt skeptisk och ta inte vad helst någon läkare rekommenderar utan hör dig för om folks erfarenheter och läs på.
Har du en diagnos kommer det ändå underlätta för att få rätt medicin när det väl verkligen behövs.
Jag vet folk med bipolär sjukdom som har fått genomgå olika program som har hjälpt dem, enligt dem själva.
Det är absolut inte slöseri med samhällsresurser att göra en utredning, även om du inte är i akut behov av hjälp och även om du inte vill ta medicin! Inte för att jag tycker att samhällets resurser är det viktiga i denna fråga men har du haft maniska episoder eller riktiga depressioner är det troligtvis en besparing av framtida samhällsresurser att göra en utredning.
Nej, en sak till har jag att komma med: Det är visserligen normalt att känna ångest ibland i livet, men att ha återkommande ångest utan uppenbara orsaker är inte normalt. Men väldigt plågsamt. Det rimliga är att göra vad man kan för att slippa. Och då gärna något konstruktivt, som att försöka lära känna sig själv bättre, snarare än att utveckla fler och fler metoder för att fly ångesten.
Har du blivit rekommenderad en utredning för bipolär sjukdom är det absolut ett alternativ.
Ett annat alternativ, om man har råd, är att uppsöka en privat psykolog. Det kan man göra utan att behöva slåss med hela vårdapparaten. Och även om man väljer en mer allmän inriktning kan det hjälpa att förstå sig själv bättre och identifiera vilka problem som skulle löna sig att jobba med. Visst finns det program för att lära sig hantera ångest, men att förstå sig själv och sina känslor lite bättre kan vara till stor hjälp även det. Den typen av mer allmän terapi tror jag fungerar bäst just när man inte har överdrivet mycket akuta problem och det skadar inte alls om man drivs av en nyfikenhet inför sig själv och sina känslor!
Men, det är väl egentligen det minsta problemet i det här. Jag tänker att jag träffar min alllmänläkare om en månad och ser vad han säger, och verkar det bli någon boll i rullning där så gör det ingenting att det tar tid. Känns det uppgivet så får det kanske bli privat dock. Jag känner att jag verkligen måste få lite klarhet i min problematik oavsett vad svaret kommer att bli. En sak som det åtminstone inte finns några frågetecken kring är att jag dras med någon form av svårhanterlig problematik som gör att jag inte mår så bra som jag skulle kunna göra.
