Utredning av bipolär sjukdom typ 2

[farin]

En reflektion på ditt @Voeux samtal med sköterskan (?) - bara för att det är normalt i hennes arbetsvardag betyder det inte att det är friskt. Även om det i den bästa av världar inte ska vara så så tänker jag att det är svårt att inte normalisera något man ser väldigt mycket av i sitt arbete. Även om 95% av hennes samtal handlar om personer med depressioner och det är normalt för henne betyder det inte att 95% av befolkningen har återkommande depressioner och att det inte medför ohälsa.
Gah, jag kan bli tokig på den där ibland subtila men ofta väldigt tydliga hinten om "behöver du verkligen ringa och störa mig på jobbet?"
Ja - om jag ringer så bedömde jag just att jag behövde det. Annars hade jag gjort något roligare.

 

[Voeux]

Det är föööör jääääävligt!
Men tyvärr tror jag det är direktiven de har att förhålla sig till. Finns det inte nu finns det inte alls. Syns det inte finns det inte. Tror att de som tar emot remisserna gråter inombords emellanåt, på samma sätt som jag gör när jag har kontakt med socialtjänsten å ”mina” tjejers vägnar

Nej precis, och jag kan ju förstå hennes tankar också. Anteckningarna är ju några år gamla nu och svängningarna blir inte lika extrema längre, därför har jag inte heller sökt vård. Men när jag berättar att jag fortfarande har problem med återkommande ångestproblematik och depression, i kombination med någon som verkar vara hypomani, så tycker man ju att det tillsammans med journalanteckningarna borde måla en ganska tydlig bild. Sen är jag som sagt väldigt öppen för att det kan vara annan problematik som ligger till grund än just bipolaritet, men att det inte skulle vara grund för att göra en utredning av läget känns galet.

 

[Bapelsin]

Nej precis, och jag kan ju förstå hennes tankar också. Anteckningarna är ju några år gamla nu och svängningarna blir inte lika extrema längre, därför har jag inte heller sökt vård. Men när jag berättar att jag fortfarande har problem med återkommande ångestproblematik och depression, i kombination med någon som verkar vara hypomani, så tycker man ju att det tillsammans med journalanteckningarna borde måla en ganska tydlig bild. Sen är jag som sagt väldigt öppen för att det kan vara annan problematik som ligger till grund än just bipolaritet, men att det inte skulle vara grund för att göra en utredning av läget känns galet.

Ja alltså jag håller med dig till hundra procent, det är rent bedrövligt. Ville bara lägga fram en möjlig förklaring.

Psykosen är väl det som oroar mest kan jag tycka, och har man haft en psykos bör man tas på största allvar. Har du haft en psykos och är bipolär är du typ 1 och inte typ 2. Typ 2 är aldrig psykotiska förutom i depression. Typ 1 har ett väldigt brett spann, allt från en enda liten psykos i livet till flera fullfjädrade psykoser om året.

 

[Voeux]

En reflektion på ditt @Voeux samtal med sköterskan (?) - bara för att det är normalt i hennes arbetsvardag betyder det inte att det är friskt. Även om det i den bästa av världar inte ska vara så så tänker jag att det är svårt att inte normalisera något man ser väldigt mycket av i sitt arbete. Även om 95% av hennes samtal handlar om personer med depressioner och det är normalt för henne betyder det inte att 95% av befolkningen har återkommande depressioner och att det inte medför ohälsa.
Gah, jag kan bli tokig på den där ibland subtila men ofta väldigt tydliga hinten om "behöver du verkligen ringa och störa mig på jobbet?"
Ja - om jag ringer så bedömde jag just att jag behövde det. Annars hade jag gjort något roligare.

Ja, du har helt rätt. Det är nog mycket som har blivit normaliserat för henne som inte alls är normalt, och jag blev nästan helt stum av att hon använde just ordet "normalt" så ofta i samtalet. När jag vet vilka anteckningar hon har framför sig så är väl det allt annat än normalt. Det jag berättar om återkommande depressioner är väl allt annat är normalt. Men jag väljer att tänka att "normalt" för henne betyder "behöver inte vara bipolär sjukdom" och "behöver inte vara ett fall för specialistvård inom psykiatrin", och där är jag mer ödmjuk. Hon bör kanske dock ha uttryckt sig just så då, om det nu var så hon tänkte. "Det låter onekligen inte friskt, men det är tyvärr inte tillräckligt med grund för att starta en utredning hos oss just nu" hade låtit betydligt bättre.

 

[MiaMia]

Ja, du har helt rätt. Det är nog mycket som har blivit normaliserat för henne som inte alls är normalt, och jag blev nästan helt stum av att hon använde just ordet "normalt" så ofta i samtalet. När jag vet vilka anteckningar hon har framför sig så är väl det allt annat än normalt. Det jag berättar om återkommande depressioner är väl allt annat är normalt. Men jag väljer att tänka att "normalt" för henne betyder "behöver inte vara bipolär sjukdom" och "behöver inte vara ett fall för specialistvård inom psykiatrin", och där är jag mer ödmjuk. Hon bör kanske dock ha uttryckt sig just så då, om det nu var så hon tänkte. "Det låter onekligen inte friskt, men det är tyvärr inte tillräckligt med grund för att starta en utredning hos oss just nu" hade låtit betydligt bättre.

Sen är det väl också så i psykiatrin, i vart fall på en del håll, att de säger nej till drösvis med folk som de egentligen tänker skulle ha behov av hjälp pga. resurserna inte finns. Och då säger man inte öppet till dem att de helt enkelt är bortprioriterade för det är mer akut att hjälpa andra.
Utan något i stil med att man inte fyller deras kriterier. Det är liksom inte ok för många i vården att säga "vi ser att du har ett behov, men som det ser ut nu kommer du aldrig att få någon hjälp". Identifieras behovet uppstår ett ansvar så då förskjuter man gärna vad som definieras som behov...

 

[Voeux]

Ja alltså jag håller med dig till hundra procent, det är rent bedrövligt. Ville bara lägga fram en möjlig förklaring.

Psykosen är väl det som oroar mest kan jag tycka, och har man haft en psykos bör man tas på största allvar. Har du haft en psykos och är bipolär är du typ 1 och inte typ 2. Typ 2 är aldrig psykotiska förutom i depression. Typ 1 har ett väldigt brett spann, allt från en enda liten psykos i livet till flera fullfjädrade psykoser om året.

Jag skulle gissa, utan att ha fullt ut insikt att jag upplevt psykos vid två tillfällen. Åtminstone något liknande. Dels när jag sökte mig till akutpsyk 2014 och minns mycket väl att jag beskrev det som jag skrev ovan, med rusande tankar som avbröt varandra, och att jag hade tappat kontrollen över dem. Jag kunde inte bestämma mig för att få det att sluta eller att tänka på någonting annat, och jag kände att jag höll på att bli helt galen. Att jag kommer skrika rakt ut snart. Sedan 2015, då var det som att någon zappade väldigt snabbt mellan olika kanaler och det brusade hemskt högt. Jag minns att jag körde bil just då och blev väldigt rädd eftersom jag kände att jag höll på att trappa kontrollen över mitt eget huvud och var rädd att jag skulle krocka, så jag satt och sjöng någon lugn visa för att försöka få ner mig själv i varv. Snacka om att jag inte kände mig helt psykiskt stabil just då Det var samma dag som jag var på väg till IKEA, och glömde det mesta som jag köpt i kassan. Jag minns inte heller bilresan hem.

Jag vet att allt detta återberättades noggrant när jag träffade vården. Det var ju skälet till att jag sökte kontakt vid två tillfällen. Ändå verkar just ordet "psykos" inte ha antecknats.

 

[Malibu_Stacy]

Ok, i så fall har jag rört ihop det. Jag tänkte att det är ett eget företag som har avtal med regionen, så när de utför sina tjänster skickar de räkningen till regionen medan patienten betalar den vanliga patientavgiften. Men är det fel då?

Nej det är helt rätt, men det @Voeux frågade efter var privata alternativ, dvs där patienten står för all kostnad själv. Tex ett psykologbesök som brukar ligga på 1000-1200 kr för 45 minuter. De flesta vårdcentraler drivs ju numera av privata bolag så som Capio och Aleris men de har avtal med regionen så kostnaden för patienten blir inte samma som när man söker privat sjukvård.

 

[Unafraid]

Jag har absolut ingen koll alls, men det dök upp en spontan tanke. Kan eventuell företagshälsovård hjälpa på något sätt?

 

[Voeux]

Jag har absolut ingen koll alls, men det dök upp en spontan tanke. Kan eventuell företagshälsovård hjälpa på något sätt?

Jag har funderat på det också, vad jag vet ska vi ha en ganska bra företagshälsovård knuten till oss. Är det någon som vet om det även brukar gå att få hjälp med saker som inte primärt är kopplade till arbetslivet?

 

[supercalifragilistic]

Du får gärna svara mig utifrån vad du själv tycker, men då får du börja med att inte felcitera mig och svara på vad du fått för dig att jag skrivit.

Det här är verkligen bara en inflik för jag inser att meningen med tråden är en annan, men en tolkning är just en tolkning. Man kan inte argumentera emot när mottagaren, @Wysiwyg, läser mellan raderna i texten man vill ska uppfattas annorlunda. Det händer på buke och överallt på internet hela tiden.
Du behöver dessutom inte lyssna på den, välj bara att fokusera på den andra responsen du fått istället.

 

[blommma]

Min

Nu har jag i alla fall en tid på vårdcentral om en månad.

Min särbo ville göra utredning för autism och gick genom vårdcentralen som skickade vidare en remiss. Det gick inte snabbt men tillslut så.

 

[Bapelsin]

Jag har funderat på det också, vad jag vet ska vi ha en ganska bra företagshälsovård knuten till oss. Är det någon som vet om det även brukar gå att få hjälp med saker som inte primärt är kopplade till arbetslivet?

Du kan säkert få hjälp med ett visst antal besök hos psykolog via företagshälsovården men de gör garanterat inga utredningar. Tyvärr, då många diagnoser ju faktiskt påverkar arbetslivet i allra högsta grad.

 

[godisklubba]

Nej det är helt rätt, men det @Voeux frågade efter var privata alternativ, dvs där patienten står för all kostnad själv. Tex ett psykologbesök som brukar ligga på 1000-1200 kr för 45 minuter. De flesta vårdcentraler drivs ju numera av privata bolag så som Capio och Aleris men de har avtal med regionen så kostnaden för patienten blir inte samma som när man söker privat sjukvård.

Ah, då hänger jag med. Tack!

Kom på nu att företaget jag gjorde min NPF-utredning hos sa att om man blir nekad enligt regionens kriterier så kan man ändå gå vidare, mot att man står för hela kostnaden själv. Det kanske fungerar likadant hos Capio också?

 

[Malibu_Stacy]

Jag har funderat på det också, vad jag vet ska vi ha en ganska bra företagshälsovård knuten till oss. Är det någon som vet om det även brukar gå att få hjälp med saker som inte primärt är kopplade till arbetslivet?

Till mig sa dom att jag får ett visst antal samtal (som arbetsgivaren i förväg bestämt) men att primärvården sedan får ta över. Inga psykiatriska utredningar eller liknande görs där. Så jag valde att inte ens gå till företagshälsans terapeut eftersom som det kändes bättre att gå till samma person från början och jag visste att jag behövde mer samtal än vad som erbjöds där.

 

[Niyama]

Alltså, när jag sammanfattade information till egenremissen nu så blir jag bara ännu mer irriterad på tanten i telefonen. Hon har alltså följande information framför sig:

2014:
- Kommer till akutpsykiatriska mottagningen på grund av rusande tankar, tankar som avbryter varandra, upplevt besatthet och maktlöshet att styra sina tankar och impulser.

2015:
- Söker vårdcentral på grund av minnesluckor, rusande tankar som "hackar", brusande ljud, depression.
- Kommer till akutpsykiatriska mottagningen med suicidaltankar
- Beroendeutredning med negativt resultat
- Kommer till akutpsykiatriska mottagningen med suicidaltankar igen
- Skrivs in på öppenpsykiatrin och ordet bipolär sjukdom står i anteckningarna

2016:
- Sjukskrivning på grund av akut reaktion på stress

Och tanten säger "Det räcker inte som underlag för utredning". Ni får ursäkta om jag hakar upp mig på det här men det är ju fan... jävligt konstigt.

Det här påminner mig om när jag skulle göra en utredning. Jag går i terapi (typ, lite vilande men regelbunden kontakt med terapeut som arbetar med trauma), både min terapeut och jag funderade på en annan diagnos som inte alls har med trauma att göra. En läkare på den mottagningen håller med och skickar remiss till en annan mottagning som gör sådana utredningar. När jag sen får komma på ett första samtal där med en psykolog och en kurator, så kommer de fram till att jag kanske har "vissa drag" men inte tillräckligt för att de ens ska vilja göra en utredning. Trots att både min terapeut och läkare på en annan psykiatrisk mottagning tycker att jag behöver få göra utredningen. Min terapeut blir minst sagt förvånad över beskedet, de kör ju över både henne (som faktiskt träffat mig många gånger) och läkaren. Hon ser till att jag till slut får göra utredningen, och där kommer man fram till just diagnosen vi anade och psykologen som gjorde utredningen sa att det inte fanns några tvivel, det var solklart. Jag hade nästan lust att skicka resultatet till de som nekade mig utredningen .

Så, ge inte upp för att du först blir nekad i telefon! Det är nog svårt att "gallra" via telefon (och tydligen även vid samtal). Bra att du bokade tid på vårdcentralen

 

[Modest]

Jag fick min ADHD-diagnos i aug och nej, det du säger stämmer inte. Varken på mig eller de av mina kompisar som fått diagnos i vuxen ålder. Anledningen är att vi är smarta nog att klara vardagen för att vi skapar strategier för den. Det är alltså inte självklart och inget hugget i sten.

Sen har jag kompisar som utretts som svarar upp mot för få delar i kriterierna för att få diagnos. Det hindrar inte att de fått bekräftat att de har drag av olika ”saker” och det har hjälpt dem att hantera vardagen att de fått reda på detta. Både de själva och deras omgivning har blivit uppmärksammade på vilka tecken som betyder vad och har blivit bättre på att hantera olika situationer.

I utredning om bipolär sjukdom gör man som ett komplement ofta också observationer tillbaka i tiden för att se om kriterierna uppfylls. Just eftersom bipolär sjukdom är en sådan sjukdom som kan vara utan symptom under långa perioder.

I övrigt skriver jag under på det @Amanda_F skrev.

Fast du är helt ute och cyklar! Det är inte så enkelt. De flesta har ju perioder, ibland långa, av normal funktion. Väldigt lätt att inte inse att man är sjuk då och/eller att man blir van vid sitt mående och inte inser hur illa det är.

Jag märker att ni ser saken ur ett annat perspektiv än jag. Jag avslutar därför diskussionen här. Jag har i mina svar utgått från hur man t ex bedömer remisser inom psykiatrin där jag alltså har arbetat.

 

[em-pirre]

Jag märker att ni ser saken ur ett annat perspektiv än jag. Jag avslutar därför diskussionen här. Jag har i mina svar utgått från hur man t ex bedömer remisser inom psykiatrin där jag alltså har arbetat.

Jag har också arbetat inom psykiatrin i många år men i Finland och är det så som du beskriver det i Sverige är det ju nåt allvarligt fel på systemet.

 

[Red_Chili]

Eh, men typ. Jag har rutiner för allt jag ska göra, från dess att jag kliver upp tills dess att jag lägger mig. Det är galet för utomstående (har jag hört ) men för mig ger det ett lugn. Det känns helt normalt och jag tänker att så har väl alla det, tills nån talar om att så är det inte. Jag känner då typ "hurfan lever andra människor"?

Vill inte gå OT i den här tråden, men har du något exempel på hur dina rutiner skiljer sig från vanliga rutiner? (eller hur man nu ska uttrycka det)

 

[_Taggis_]

Vill inte gå OT i den här tråden, men har du något exempel på hur dina rutiner skiljer sig från vanliga rutiner? (eller hur man nu ska uttrycka det)

Hur är vanliga rutiner?

Att vakna och se hur dagen blir finns inte för mig, ännu mindre då jag är ledig. Idag är jag tex ledig, dagen är planerad enligt följande med hålltider - vakna, medicin, hundrunda, frukost, gå igenom nätet, åka till stallet, lunch, röja och städa hemma, prata i tfn, träna och springa en runda med hunden, laga mat, träffa en person och har jag tur tar dagen sllut där. Känner mig stressad över att det ska bli tid över så ofta lägger jag till aktiviteter där för att vara säker att det inte blir för mkt dötid.
Om jag jobbar är jag mkt lugnare för då slår jag automatiskt ihjäl 9 timmar med jobbrutiner.

 

[Voeux]

Usch, tycker att det här är svårt att navigera mig i. Jag upplever att vården kräver så mycket av en själv, vilket blir hemskt komplext när man pratar om just psykiska problem. De gånger jag sökte vård för tankestörningar så tycker jag att jag återberättade så noggrant vad som hänt, ändå har inte ordet "psykos" eller ens "möjlig psykos" antecknats i journalen. Borde jag ha vetat då, när jag sökte vård, vad det var för någonting och berättat för vården att jag misstänkte psykos? Eller kan rusande, hackande och avbrutna tankar, brusande ljud, vara någonting annat?

Vad är lidande i klinisk bemärkelse? Jag blir hemskt förvirrad av att få höra att återkommande depressioner är normalt. Jag förstår att nedstämdhet, sorg, till viss grad ångest osv. är en del av livet. Men om man är en person som har en återkommande problematik med depression, och just i detta sammanhang känner jag mig trygg i att kunna använda just det ordet, hur ska man kunna veta vad som är normalt och inte? Sist jag var inne i den här snurran så upplevde jag att vården ställde så mycket frågor som jag inte alls kunde svara på. Hur lång var depressionen? Under hur lång period var du uppe i varv? Ja, jag vet inte. Det är inte så att jag har kryssat i dagar i en kalender på väggen, "dag 9 i depression 23 november 2020". Jag förstår såklart att de ställer alla frågor men hur ska jag kunna svara.

Jag känner mig som sagt väldigt ödmjuk inför att min situation kan bero på olika saker. Jag hävdar inte att jag är sjuk, det klart att jag skulle bli betydligt gladare av beskedet att jag inte skulle vara det för sannolikt hade en lindrig av situationen inte varit lika långt bort då. Jag blir bara väldigt förvirrad av att å ena sidan läsa om depression, ångestproblematik och bipolaritet och på alla sidor uppmanas man att "sök hjälp om...". Ändå upplever jag mig ifrågasatt varenda gång jag har haft kontakt med vården gällande detta och jag vill ju såklart lyssna på deras expertis.

Jag vet inte. Jag känner mig nog bara väldigt förvirrad just idag.