Utredning av bipolär sjukdom typ 2

[blommma]

Har läst senare i tråden att du verkar bestämt dig för att söka vård nu och inte vänta, vilket jag tycker är bra för jag tänker tvärtom mot det du skriver ovan. Om en har en fastställd diagnos (medicinerad eller ej) så borde det gå enklare att komma rätt i vårdkarusellen när det blir akut läge, tänker jag. Det beror väl kanske också på typ av problem, och jag kan för lite om bipolaritet för att säga om det är samma läge men själv tänkte jag så när jag kommit ut ur 15 år i depression, att det är NU jag behöver söka hjälp så att jag vet exakt vart jag vänder mig om jag skulle hamna där igen. I det läget är ju dock en faktor att jag vet att jag iom den diagnosen inte kommer att orka ta reda på hur jag ska söka hjälp. Och då jag förra gången har gått igenom acceptansprocessen, alla samvetskval, en säker metod osv så vet jag att jag troligtvis inte heller kommer ha någon tid på mig, nästa gång. Nu sökte jag aldrig hjälp, eftersom jag antog att det kommer vara svårt att få hjälp som "frisk", men det borde vara rätt att söka hjälp medan man kan och vill, vilket inte alltid är fallet medan man är i ett skov, oavsett diagnos.

Och jag som snart ska börja jobba i vården tänker att man vill gärna veta att patienten har en diagnos så man kan ge framförallt rätt hjälp o vård och också rätt hjälp _snabbt_ om det skulle vara så

 

[em-pirre]

Utan att öht vara insatt i din situation:

Är du beredd att medicinera regelbundet och är eventuella biverkningar från läkemedel "värt" det istället för att vara omedicinerad? Om svaret är nej på den frågan tänker jag att utredning inte är nödvändigt. Att utredas för att hitta sig själv och få reda på "varför" tycker jag inte är rimligt om det inte leder till någon åtgärd. Vi har alla svårigheter som inte andra har, man lär sig leva med dem helt enkelt tänker jag.

Jag håller med @Modest kring att vi alla ligger på olika skalor för vad som är friskt och inte. Läser jag diagnoskriterierna för olika psykiska sjukdomar och personlighetssyndrom kan i alla fall jag hitta igen mig själv i väldigt många av dem. Det innebär ju inte att jag har någon av dessa diagnoser eftersom det ska finnas ett lidande och funktionsbortfall.

Dessutom tänker jag personligen också att det är resursslöseri att utreda fullt fungerande vuxna människor. Det är flera års väntetid på många utredningar som sker polikliniskt även för personer som har ett påtagligt funktionsbortfall med lidande privatliv, konstanta sjukskrivningar och långa vårdtider inom slutenpsykiatrin. Att då vuxna välfungerande personer ska utredas för att de ska förstå sig själva lättare tycker jag personligen inte är riktigt rimligt.

Men va? Om jag förstår rätt är ju @Voeux sjuk. Hon har ju haft depression samt mer fartfyllda perioder, ångest.

Det att hon är välfungerande mellan skov JUST NU betyder ju ingenting. Det är ju just så man funkar som bipolär.

Hon har rätt till att må bra hela tiden.

Jag blir faktiskt ganska upprörd över hur du kan sitta på ett forum och skriva åt en sjuk människa att hon inte ska söka vård eftersom andra har mer rätt till det.

 

[Raderad medlem 142449]

Fick diagnosen bipolär typ 2 år 2016. För mig som
Haft en strulig uppväxt, svår skolgång, självskadebeteenden och ångest blev det som en lättnad. Det blev som att någon sa ”det är inte ditt fel, du har en sjukdom”.

En diagnos innebär ju att man kan få stöd. Du kan alltid luta dig emot den när problemen blossar upp. Skillnaden på att vara frisk men med ”lite personlighet” är ju att man som psykiskt sjuk faktiskt får psykosociala problem som svårigheter att sköta sitt jobb, svårt att ta hand om sig själv och sin ekonomi, behålla kärleksrelationer och vänner. Det är allvarligt.

De stöd man kan få är ju exempelvis sjukskrivning under skov, om man har haft en barnförsäkring så kan man ibland få ut ersättning, man kan få samtalsterapi, gruppterapi och rätt typ av medicinering.

Om du upplever dig ha psykosociala problem så är en utredning absolut att rekommendera. Lycka till!

 

[Inte_Ung]

När jag tycker att något är hemskt svårt som inte borde vara det så brukar jag påminna mig själv om att det sannolikt finns en anledning till varför det är svårare för mig, än för andra, och det brukar vara en tröst.

Men varför vill du inte att det skall vara lätt för dig i stället?
Det finns hjälp att få.
Varför låta bli?

Tänk på all den energi som du kan lägga på något roligare i stället.

 

[EmmaBovary]

Dessutom tänker jag personligen också att det är resursslöseri att utreda fullt fungerande vuxna människor. Det är flera års väntetid på många utredningar som sker polikliniskt även för personer som har ett påtagligt funktionsbortfall med lidande privatliv, konstanta sjukskrivningar och långa vårdtider inom slutenpsykiatrin. Att då vuxna välfungerande personer ska utredas för att de ska förstå sig själva lättare tycker jag personligen inte är riktigt rimligt.

Håller med dig gällande att det är slöseri med resurser om en fullt fungerande vuxen ska utredas, för att den ska "förstå sig själv bättre". Men senare i tråden så låter det ju inte riktigt som det är så för TS.

 

[Voeux]

Tack för alla era kloka svar. Reflekterar vidare och svarar även @Wysiwyg gällande medicinering i samma veva.

Jag har funderat mycket sedan igår på min egen situation och en eventuell sjukdomsbild, och inser att jag inte har vägt in min egen förmåga till självinsikt som en viktig parameter i det hela. Min egen uppfattning om vad som är ett naturligt känslospann och vad som är naturliga "dalande" perioder är givetvis baserat på det enda som jag själv vet om och kan jämföra med, mitt eget liv. Det känns väldigt konstigt, lika delar upprörande och hoppfullt, att min uppfattning om vilka inre strider som är naturliga och som jag kommer behöva leva med - kanske inte alls är så.

Med tanke på detta så kanske det är klokt att inte överanalysera det här själv, utan överlåta utredningen till vården. Jag själv vet uppenbarligen inte, och kan omöjligt veta, om jag är sjuk eller frisk. Om jag är sjuk så vet jag inte vilka alternativ som finns med medicinering och hur de skulle hjälpa mig. Alltså känns det dumt att redan i förväg bestämma sig för om medicinering är aktuellt eller inte. Bättre att börja med steg ett och se vart det leder mig. Det jag vet om i dagsläget är att hypomani i kombination med ångestproblematik och återkommande depression är en del av mitt liv, och att jag praktiserar självkontroll på ett antal fiffiga sätt som jag lärt mig under åren. Jag vet också om att psykos, mani och suicidaltankar har förekommit under mer påfrestande perioder i mitt liv. Jag vet också om att vi har bipolär sjukdom i släkten. Det kanske räcker för att lyfta luren och se vart det tar mig, och bäst är nog som sagt att vara lite öppensinnad för vad vården berättar och tycker.

 

[Bapelsin]

Tack för alla era kloka svar. Reflekterar vidare och svarar även @Wysiwyg gällande medicinering i samma veva.

Jag har funderat mycket sedan igår på min egen situation och en eventuell sjukdomsbild, och inser att jag inte har vägt in min egen förmåga till självinsikt som en viktig parameter i det hela. Min egen uppfattning om vad som är ett naturligt känslospann och vad som är naturliga "dalande" perioder är givetvis baserat på det enda som jag själv vet om och kan jämföra med, mitt eget liv. Det känns väldigt konstigt, lika delar upprörande och hoppfullt, att min uppfattning om vilka inre strider som är naturliga och som jag kommer behöva leva med - kanske inte alls är så.

Med tanke på detta så kanske det är klokt att inte överanalysera det här själv, utan överlåta utredningen till vården. Jag själv vet uppenbarligen inte, och kan omöjligt veta, om jag är sjuk eller frisk. Om jag är sjuk så vet jag inte vilka alternativ som finns med medicinering och hur de skulle hjälpa mig. Alltså känns det dumt att redan i förväg bestämma sig för om medicinering är aktuellt eller inte. Bättre att börja med steg ett och se vart det leder mig. Det jag vet om i dagsläget är att hypomani i kombination med ångestproblematik och återkommande depression är en del av mitt liv, och att jag praktiserar självkontroll på ett antal fiffiga sätt som jag lärt mig under åren. Jag vet också om att psykos, mani och suicidaltankar har förekommit under mer påfrestande perioder i mitt liv. Jag vet också om att vi har bipolär sjukdom i släkten. Det kanske räcker för att lyfta luren och se vart det tar mig, och bäst är nog som sagt att vara lite öppensinnad för vad vården berättar och tycker.

Wow, vad modig du är som vågar öppna nya dörrar inte bara gällande sjukdom eller inte utan också sitt eget sätt att tänka kring dig själv och dina tankar. Jag tror det är jätteviktigt som du säger att ha ett öppet sinne och att inte ha bestämt sig på förväg.

De där fiffiga sätten som du, jag och många med oss, praktiserar för självkontroll har en tendens att inte alls framstå som lika fiffiga när man har belyst dem

Du får gärna fortsätta berätta om hur det går sen. Och om du har några frågor om sjukdomen eller annat relaterat får du gärna slänga iväg ett PM. Lycka till!

 

[Voeux]

Wow, vad modig du är som vågar öppna nya dörrar inte bara gällande sjukdom eller inte utan också sitt eget sätt att tänka kring dig själv och dina tankar. Jag tror det är jätteviktigt som du säger att ha ett öppet sinne och att inte ha bestämt sig på förväg.

De där fiffiga sätten som du, jag och många med oss, praktiserar för självkontroll har en tendens att inte alls framstå som lika fiffiga när man har belyst dem

Du får gärna fortsätta berätta om hur det går sen. Och om du har några frågor om sjukdomen eller annat relaterat får du gärna slänga iväg ett PM. Lycka till!

Alltså, ibland undrar man vad som krävs för vår vård. Jag ringde nu till Norra Stockholms öppenpsykiatri egenanmälan och pratade med en dam. Efter att jag berättat mitt ärende så frågade hon om hon kunde få läsa min journal och det fick hon, så jag lämnade mitt personnummer. Sedan satt jag mest och lyssnade när hon läste upp lite anteckningar från vårdcentral, beroendeklinik, akutpsykiatrin (3 besök) och skummade igenom ord som "depression", "riskbruk" och "stressymptom" för att sedan komma till öppenpsykiatrin och och säga "Aha.. här ser jag nåt om bipolär sjukdom". Sedan menade hon på att men om jag mår bra nu så är ju allt bra, senaste vårdanteckningarna är från 2016. Jag sa jag att jag inte har haft kontakt med vården sedan dess, men det innebär inte att allting har varit bra sedan dess. Hon tyckte dock att eftersom jag mår bra just nu så har hon inte underlag för att skriva in mig på utredning. "Du låter lugn nu". Jag sa att jag ringer just idag för att jag mår bra just idag, och orkar ta tag i att reda ut detta. Om hon ber mig ringa tillbaks när jag är mitt i depression så kommer jag ju givetvis inte att ringa, eftersom allt som bekant känns ganska hopplöst just då. Hon förstod komplexiteten, men tycker inte att det finns grund just nu. Detta trots att vi pratade om psykos, minnesluckor och historik i släkten. Hon sa "Det räcker inte". Sedan avslutade hon med "Har du haft suicidaltankar?" och jag svarade ja, så frågade hon "Har du suicidaltankar just nu?" och jag svarade nej. Så hon hänvisade till vårdcentralen.

Jag vet inte. Jag skrev i mitt senaste inlägg att jag skulle lyssna på vården och just nu känner jag bara att de bekräftat känslan som jag redan levt med hela livet, att jag bara är en väldigt jobbig och känslosam person och att det kanske inte är mer än så.

 

[Amanda_F]

Alltså, ibland undrar man vad som krävs för vår vård. Jag ringde nu till Norra Stockholms öppenpsykiatri egenanmälan och pratade med en dam. Efter att jag berättat mitt ärende så frågade hon om hon kunde få läsa min journal och det fick hon, så jag lämnade mitt personnummer. Sedan satt jag mest och lyssnade när hon läste upp lite anteckningar från vårdcentral, beroendeklinik, akutpsykiatrin (3 besök) och skummade igenom ord som "depression", "riskbruk" och "stressymptom" för att sedan komma till öppenpsykiatrin och och säga "Aha.. här ser jag nåt om bipolär sjukdom". Sedan menade hon på att men om jag mår bra nu så är ju allt bra, senaste vårdanteckningarna är från 2016. Jag sa jag att jag inte har haft kontakt med vården sedan dess, men det innebär inte att allting har varit bra sedan dess. Hon tyckte dock att eftersom jag mår bra just nu så har hon inte underlag för att skriva in mig på utredning. "Du låter lugn nu". Jag sa att jag ringer just idag för att jag mår bra just idag, och orkar ta tag i att reda ut detta. Om hon ber mig ringa tillbaks när jag är mitt i depression så kommer jag ju givetvis inte att ringa, eftersom allt som bekant känns ganska hopplöst just då. Hon förstod komplexiteten, men tycker inte att det finns grund just nu. Detta trots att vi pratade om psykos, minnesluckor och historik i släkten. Hon sa "Det räcker inte". Sedan avslutade hon med "Har du haft suicidaltankar?" och jag svarade ja, så frågade hon "Har du suicidaltankar just nu?" och jag svarade nej. Så hon hänvisade till vårdcentralen.

Jag vet inte. Jag skrev i mitt senaste inlägg att jag skulle lyssna på vården och just nu känner jag bara att de bekräftat känslan som jag redan levt med hela livet, att jag bara är en väldigt jobbig och känslosam person och att det kanske inte är mer än så.

Sådär var det för mig också, så jag gick till vårdcentralen och insisterade på att få göra testerna. Jag ville att de skulle remittera mig till någon som kunde min sorts problematik. Den första läkaren (på vårdcentralen) var också skeptisk men jag sa till honom att han inte visste exakt vad som hände i mitt huvud (han tyckte inte att högfungerande kunde ha ADHD vilket bara är okunnigt och ignorant). Så till sist gick han med på att remittera mig vidare. Efter det har ingen tvekat. Och i somras på utredningen så sa min psykolog att det tyvärr är rätt typiskt att smarta tjejer från fungerande familjer trillar mellan stolarna och får driva sina utredningar själva. Jag uppfyller så klart inte alla kriterier men det gör inte alla. Det är ett spektra.

Och även om det inte betyder att du skulle få en diagnos så skulle du troligen få hjälp att hantera tankar och känslor på ett annat sätt om du påbörjat en utredning. Passar du inte alls in i psykiatrins kriterier så är det bättre att de säger det än någon kvinna i en telefonsluss.

 

[Inte_Ung]

Så hon hänvisade till vårdcentralen.

Jag fick hjälp just på vårdcentralen.
De har kompetens för lättare psykiska problem och förebyggande behandling. Kontakta dem.
Jag sökte för trötthet, koncentrationssvårigheter och minnesproblem och kom därifrån med Citalopram som löste problemet. Jag ville verkligen inte medicinera men gick med på det eftersom jag behövde komma framåt i mitt liv och läkaren behövde då få prova sig fram för att kunna hjälpa mig.
Min förvåning över effekten var mycket stor.
Du kan ju prova, det går ju att sluta om det inte ger något som du vill ha.
Jag för min del kommer att medicinera livslångt då jag gick sönder av stress. Med Citalopram så står jag mycket stadigt i livet. Utan så snubblar jag omkring och tappar saker och kommer inte ihåg riktigt vad jag håller på med och så orkar jag inte ha det.

 

[Bapelsin]

Alltså, ibland undrar man vad som krävs för vår vård. Jag ringde nu till Norra Stockholms öppenpsykiatri egenanmälan och pratade med en dam. Efter att jag berättat mitt ärende så frågade hon om hon kunde få läsa min journal och det fick hon, så jag lämnade mitt personnummer. Sedan satt jag mest och lyssnade när hon läste upp lite anteckningar från vårdcentral, beroendeklinik, akutpsykiatrin (3 besök) och skummade igenom ord som "depression", "riskbruk" och "stressymptom" för att sedan komma till öppenpsykiatrin och och säga "Aha.. här ser jag nåt om bipolär sjukdom". Sedan menade hon på att men om jag mår bra nu så är ju allt bra, senaste vårdanteckningarna är från 2016. Jag sa jag att jag inte har haft kontakt med vården sedan dess, men det innebär inte att allting har varit bra sedan dess. Hon tyckte dock att eftersom jag mår bra just nu så har hon inte underlag för att skriva in mig på utredning. "Du låter lugn nu". Jag sa att jag ringer just idag för att jag mår bra just idag, och orkar ta tag i att reda ut detta. Om hon ber mig ringa tillbaks när jag är mitt i depression så kommer jag ju givetvis inte att ringa, eftersom allt som bekant känns ganska hopplöst just då. Hon förstod komplexiteten, men tycker inte att det finns grund just nu. Detta trots att vi pratade om psykos, minnesluckor och historik i släkten. Hon sa "Det räcker inte". Sedan avslutade hon med "Har du haft suicidaltankar?" och jag svarade ja, så frågade hon "Har du suicidaltankar just nu?" och jag svarade nej. Så hon hänvisade till vårdcentralen.

Jag vet inte. Jag skrev i mitt senaste inlägg att jag skulle lyssna på vården och just nu känner jag bara att de bekräftat känslan som jag redan levt med hela livet, att jag bara är en väldigt jobbig och känslosam person och att det kanske inte är mer än så.

Du ska lyssna på vården när du är inne i vården. Det är en stor skillnad!!

Jag tycker att det låter helt orimligt hur du blev bemött men är tyvärr inte förvånad. Kan man inte skicka en skriftlig egenremiss? Då har du svart på vitt.

För min egen del stod jag i kö rätt länge (över ett år) och det hände ingenting, då fick min dåvarande pojkvän nog och ringde dit och påtalade hur dåligt jag mådde och att det var helt orimligt, och efter det fick jag en tid rätt snabbt. Kanske din pojkvän kan hjälpa dig? Ibland har andra enklare att tala om hur situationen faktiskt är, än vi som är sjuka och har normaliserat vårt sjuka beteende

Jag tycker du ska försöka en gång till, och ta med dig att du alltid alltid ska svara JA på frågan om du är suicidbenägen, även om det inte är så. Tyvärr är det det som behövs i dagens Sverige. Det och att aldrig säga att man dricker, för då behöver de inte heller ta hand om dig, då bollar de sig bara vidare som jag tror att du redan bittert fått erfara.

 

[Voeux]

Sådär var det för mig också, så jag gick till vårdcentralen och insisterade på att få göra testerna. Jag ville att de skulle remittera mig till någon som kunde min sorts problematik. Den första läkaren (på vårdcentralen) var också skeptisk men jag sa till honom att han inte visste exakt vad som hände i mitt huvud (han tyckte inte att högfungerande kunde ha ADHD vilket bara är okunnigt och ignorant). Så till sist gick han med på att remittera mig vidare. Efter det har ingen tvekat. Och i somras på utredningen så sa min psykolog att det tyvärr är rätt typiskt att smarta tjejer från fungerande familjer trillar mellan stolarna och får driva sina utredningar själva. Jag uppfyller så klart inte alla kriterier men det gör inte alla. Det är ett spektra.

Och även om det inte betyder att du skulle få en diagnos så skulle du troligen få hjälp att hantera tankar och känslor på ett annat sätt om du påbörjat en utredning. Passar du inte alls in i psykiatrins kriterier så är det bättre att de säger det än någon kvinna i en telefonsluss.

Ja, det där med att de inte vet precis vad som händer i ens huvud tänkte jag också på. Jag förklarade hur jag upplever att jag pendlar mellan väldigt höga och mycket låga perioder, där jag ibland blir fullkomligt uppslukad av vissa projekt och ibland blir allt svart. Hon svarade att "Det är normalt" och jag tänker, hur kan du veta det? Hur kan du veta vad jag menar när jag använder ord som uppslukad eller att allt blir svart? Jag berättade även att jag upplever att jag får återkommande depressioner som känns lite som en "naturligt cykel" för mig, att det inte behöver vara något som triggat dem. Hon svarade att "Men det är också normalt, en depression behöver inte vara triggad av någonting". Jag känner... är det verkligen normalt då?

 

[Bapelsin]

Jag fick hjälp just på vårdcentralen.
De har kompetens för lättare psykiska problem och förebyggande behandling. Kontakta dem.
Jag sökte för trötthet, koncentrationssvårigheter och minnesproblem och kom därifrån med Citalopram som löste problemet. Jag ville verkligen inte medicinera men gick med på det eftersom jag behövde komma framåt i mitt liv och läkaren behövde då få prova sig fram för att kunna hjälpa mig.
Min förvåning över effekten var mycket stor.
Du kan ju prova, det går ju att sluta om det inte ger något som du vill ha.
Jag för min del kommer att medicinera livslångt då jag gick sönder av stress. Med Citalopram så står jag mycket stadigt i livet. Utan så snubblar jag omkring och tappar saker och kommer inte ihåg riktigt vad jag håller på med och så orkar jag inte ha det.

Vårdcentralen kan också vara en bra väg att gå @Voeux, som InteUng skriver. Har man en bra vårdcentral och en bra läkare kan man få god hjälp där. Ofta kan du få ett antal tillfällen hos psykolog i väntan på tid hos psykiatrin. Det kanske inte känns som att det finns något behov av psykolog, men den där normaliseringen av sjukt beteende kan kräva rätt många tillfällen för att bena ut.

Tänk bara på att vara noga med att påtala att du tror att du kan vara bipolär, för som bipolär ska man absolut inte äta antidepressiva då dessa kan utlösa hypomana/maniska skov.

 

[Voeux]

Du ska lyssna på vården när du är inne i vården. Det är en stor skillnad!!

Jag tycker att det låter helt orimligt hur du blev bemött men är tyvärr inte förvånad. Kan man inte skicka en skriftlig egenremiss? Då har du svart på vitt.

För min egen del stod jag i kö rätt länge (över ett år) och det hände ingenting, då fick min dåvarande pojkvän nog och ringde dit och påtalade hur dåligt jag mådde och att det var helt orimligt, och efter det fick jag en tid rätt snabbt. Kanske din pojkvän kan hjälpa dig? Ibland har andra enklare att tala om hur situationen faktiskt är, än vi som är sjuka och har normaliserat vårt sjuka beteende

Jag tycker du ska försöka en gång till, och ta med dig att du alltid alltid ska svara JA på frågan om du är suicidbenägen, även om det inte är så. Tyvärr är det det som behövs i dagens Sverige. Det och att aldrig säga att man dricker, för då behöver de inte heller ta hand om dig, då bollar de sig bara vidare som jag tror att du redan bittert fått erfara.

Jag tycker att det är absurt att de inte har bättre inblick i hur en sjukdom kan fungera, att "Du låter lugn" och "Du är inte suicidal just nu" på något sätt då är ett tecken på att en inte skulle kunna ha en sjukdom. Samt "Ring tillbaks om det blir värre", som att det liksom skulle vara väldigt enkelt att bara lyfta luren den dagen man faktiskt är suicidal. Så oerhört konstigt. Och du har rätt det där med att de gärna dumpar över en på annat. När jag fick besked om att jag behövde göra beroendeutredning så var min allmänläkare ganska upprörd över det, hon bad om ursäkt för att det blivit så och tyckte att det var en hemskt felaktigt beslut av psykiatrin att slussa vidare remissen. Även på beroendekliniken förstod de inte vad jag gjorde där, och beklagade. Ändå var jag där och fick ta en massa blodprov regelbundet för att tillslut kissa i en burk när en sköterska tittade på. Jag var faktiskt tacksam över att jag ens fick någon form av hjälp just då, men när jag tänker tillbaks så känns det så absurt att det här var vad jag fick göra efter att jag sökt hjälp för depression. Jag berättade om detta också, och ändå sa sköterskan i telefon nu att "Jo, men det står faktiskt riskbruk här på dig".

Ah.. lite smått less på just psykiatrin idag. Det kanske är bättre att ta en annan väg för hjälp, ska ringa min vårdcentral.

 

[Bapelsin]

Jag tycker att det är absurt att de inte har bättre inblick i hur en sjukdom kan fungera, att "Du låter lugn" och "Du är inte suicidal just nu" på något sätt då är ett tecken på att en inte skulle kunna ha en sjukdom. Samt "Ring tillbaks om det blir värre", som att det liksom skulle vara väldigt enkelt att bara lyfta luren den dagen man faktiskt är suicidal. Så oerhört konstigt. Och du har rätt det där med att de gärna dumpar över en på annat. När jag fick besked om att jag behövde göra beroendeutredning så var min allmänläkare ganska upprörd över det, hon bad om ursäkt för att det blivit så och tyckte att det var en hemskt felaktigt beslut av psykiatrin att slussa vidare remissen. Även på beroendekliniken förstod de inte vad jag gjorde där, och beklagade. Ändå var jag där och fick ta en massa blodprov regelbundet för att tillslut kissa i en burk när en sköterska tittade på. Jag var faktiskt tacksam över att jag ens fick någon form av hjälp just då, men när jag tänker tillbaks så känns det så absurt att det här var vad jag fick göra efter att jag sökt hjälp för depression. Jag berättade om detta också, och ändå sa sköterskan i telefon nu att "Jo, men det står faktiskt riskbruk här på dig".

Ah.. lite smått less på just psykiatrin idag. Det kanske är bättre att ta en annan väg för hjälp, ska ringa min vårdcentral.

Jag förstår dig verkligen!

Jag blev sjuk när jag var 17år. Jag fick min diagnos när jag var 34år. Har varit i psykiatrin från och till alla år däremellan. Två suicidförsök. Flera inläggningar. Det är fan inte lätt att få rätt hjälp inom psykiatrin...

 

[Brassneck]

Jag tycker att det är absurt att de inte har bättre inblick i hur en sjukdom kan fungera, att "Du låter lugn" och "Du är inte suicidal just nu" på något sätt då är ett tecken på att en inte skulle kunna ha en sjukdom. Samt "Ring tillbaks om det blir värre", som att det liksom skulle vara väldigt enkelt att bara lyfta luren den dagen man faktiskt är suicidal. Så oerhört konstigt. Och du har rätt det där med att de gärna dumpar över en på annat. När jag fick besked om att jag behövde göra beroendeutredning så var min allmänläkare ganska upprörd över det, hon bad om ursäkt för att det blivit så och tyckte att det var en hemskt felaktigt beslut av psykiatrin att slussa vidare remissen. Även på beroendekliniken förstod de inte vad jag gjorde där, och beklagade. Ändå var jag där och fick ta en massa blodprov regelbundet för att tillslut kissa i en burk när en sköterska tittade på. Jag var faktiskt tacksam över att jag ens fick någon form av hjälp just då, men när jag tänker tillbaks så känns det så absurt att det här var vad jag fick göra efter att jag sökt hjälp för depression. Jag berättade om detta också, och ändå sa sköterskan i telefon nu att "Jo, men det står faktiskt riskbruk här på dig".

Ah.. lite smått less på just psykiatrin idag. Det kanske är bättre att ta en annan väg för hjälp, ska ringa min vårdcentral.

Jag har varit inne och snurrat i psykvården en del gånger nu och ja, man får VERKLIGEN kämpa för att komma in i systemet. Vårdcentralen kan ofta hjälpa dig att skicka remiss till dit du egentligen ska. Men då får du inte förminska dina problem! Det gör jag själv eftersom jag inte direkt har nån sjukdomsinsikt. Men mitt ”ganska bra” ligger ganska långt från andras ”ganska bra”. Så tänk snarare att du ska överdriva lite så kommer det förmodligen ligga på ”rätt” nivå i jämförelse med andra.

Sen när man väl är inne har jag upplevt att de flesta är jättebra.
Jag har lite olika diagnoser, och är väldigt tacksam för dem, speciellt npf-diagnoserna som man kan hänvisa till när man behöver hjälp(även om du just nu inte behöver hjälp). Tex åkte jag in akut i måndags för en fysisk skada och då fick min partner följa med in på ortopeden just eftersom jag annars hade totalt brutit ihop. Då hade jag liksom svart på vitt att jag är berättigad till särskilt stöd.

 

[Voeux]

Jag förstår dig verkligen!

Jag blev sjuk när jag var 17år. Jag fick min diagnos när jag var 34år. Har varit i psykiatrin från och till alla år däremellan. Två suicidförsök. Flera inläggningar. Det är fan inte lätt att få rätt hjälp inom psykiatrin...

Nu ska ju det egentligen inte behövas, men vet du hur det ser ut med privata vårdalternativ? Jag är så fruktansvärt trött på att bemötas av skepticism. Om man bokar in en privat tid med psykolog, vad händer då om de anser att man behöver sjukdomsutbredning och vilka befogenheter har de?

 

[Wysiwyg]

@em-pirre Nåja, nu skrev jag inte att jag inte tycker Voeux är Värd att utredas. Snarare att det ska finnas ett lidande och funktionsbortfall och en vilja att förändra situationen (med läkemedel) för att jag tycker utredning ska göras. Att utreda bara för någon är nyfiken är ju onödigt och ett resursslöseri om det ändå inte leder till någon förändring i slutändan.

Om @Voeux är sjuk har jag ingen insyn i alls.

 

[Voeux]

@em-pirre Nåja, nu skrev jag inte att jag inte tycker Voeux är Värd att utredas. Snarare att det ska finnas ett lidande och funktionsbortfall och en vilja att förändra situationen (med läkemedel) för att jag tycker utredning ska göras. Att utreda bara för någon är nyfiken är ju onödigt och ett resursslöseri om det ändå inte leder till någon förändring i slutändan.

Om @Voeux är sjuk har jag ingen insyn i alls.

Nåväl, nu skrev jag ju inte att jag ville göra en utredning bara för att jag är nyfiken, den formuleringen kommer från dig. Jag skrev i inledande texter att jag inte ville medicinera, något som jag öppnat upp för senare. Men även utan medicinering så finns det mycket behandlingsmetoder genom terapi, sjukdomsinsikt mm. så jag har inte menat att jag inte vill ta hjälp och att jag inte vill ha förändring.

 

[Voeux]

Nu har jag i alla fall en tid på vårdcentral om en månad.