Utredning av bipolär sjukdom typ 2

[Voeux]

Sen är det väl också så i psykiatrin, i vart fall på en del håll, att de säger nej till drösvis med folk som de egentligen tänker skulle ha behov av hjälp pga. resurserna inte finns. Och då säger man inte öppet till dem att de helt enkelt är bortprioriterade för det är mer akut att hjälpa andra.
Utan något i stil med att man inte fyller deras kriterier. Det är liksom inte ok för många i vården att säga "vi ser att du har ett behov, men som det ser ut nu kommer du aldrig att få någon hjälp". Identifieras behovet uppstår ett ansvar så då förskjuter man gärna vad som definieras som behov...

Det är väl därför jag gärna skulle betala själv för att få svar. Det vore trevligt att träffa någon som faktiskt är glad över att man är där, må det gå hand i hand med ekonomiskt intresse men det hade varit bättre än att ständigt möta personer som lutar sig tillbaks med armarna i kors och vill bli av med än så fort som möjligt.

 

[_Taggis_]

@Voeux Det är väl inte för inte som talesättet Man måste vara frisk för att vara sjuk, har uppstått

 

[Voeux]

@Voeux Det är väl inte för inte som talesättet Man måste vara frisk för att vara sjuk, har uppstått

Det är väl så tyvärr. När sköterskan i telefon igår uppmanade mig att boka tid på vårdcentralen så avslutade hon med: "...och som alltid när det gäller vården, stå på dig!" och jag tänkte bara, så länge jag inte söker mig till just din avdelning då tydligen?

Med det sagt är jag som sagt väldigt ödmjuk inför kriterierna för att komma in på just psykiatrin, och vet om att det finns många med ett betydligt mer akut behov än vad jag har. Det är bara så fånigt att man ens ska behöva få den uppmaningen. Jag tänker främst på personer som är svårt sjuka i pågående depression, och personer som har svårt att ta emot hjälp. Att bara lyfta luren då kan vara ett stort steg. Hur ska en kunna stå på sig när en inte ens kan lämna sängen på mornarna. Sköterskan i telefonen uppmanade mig som sagt att ringa tillbaks om jag hamnade i depression igen eller fick nya suicidaltankar, och jag svarade bara "Ja, nej, då lär jag ju inte ringa. Som du vet så har man lite annat i huvudet när man är suicidal". Och hon svarade bara att "Jo, då är det ju. Men ja, då är det..." typ.

 

[karamelldrottningen]

Jag fick hjälp just på vårdcentralen.
De har kompetens för lättare psykiska problem och förebyggande behandling. Kontakta dem.
Jag sökte för trötthet, koncentrationssvårigheter och minnesproblem och kom därifrån med Citalopram som löste problemet. Jag ville verkligen inte medicinera men gick med på det eftersom jag behövde komma framåt i mitt liv och läkaren behövde då få prova sig fram för att kunna hjälpa mig.
Min förvåning över effekten var mycket stor.
Du kan ju prova, det går ju att sluta om det inte ger något som du vill ha.
Jag för min del kommer att medicinera livslångt då jag gick sönder av stress. Med Citalopram så står jag mycket stadigt i livet. Utan så snubblar jag omkring och tappar saker och kommer inte ihåg riktigt vad jag håller på med och så orkar jag inte ha det.

Tar du endast Citalopram och inga andra mediciner eller behandling?

 

[karamelldrottningen]

Om inte Vårdcentralen ger resultat skulle jag om jag var du försöka hitta någon bra privat att gå till. Såvida du har råd vill säga.
@Voeux

 

[Voeux]

Om inte Vårdcentralen ger resultat skulle jag om jag var du försöka hitta någon bra privat att gå till. Såvida du har råd vill säga.
@Voeux

Ja, så kommer det nog bli! Ska se vad de säger på vårdcentralen först.

 

[Inte_Ung]

Tar du endast Citalopram och inga andra mediciner eller behandling?

Numera så.
Men det har blivit en del terapi och Atarax också på vägen. Särskilt när jag och min familj blev mordhotade.
Numera så vet man att Atarax inte skall kombineras med citalopram då det kan ge hjärtarytmi så Lergigan är ett alternativ.
Antihistamin är en fördel i mitt fall då det även hjälper mig att hantera min astma.
På mitt recept står "mot oro och allergiska besvär".
Den enda medusin som jag behöver, typ.

 

[Raderad medlem 132722]

Jag vet inte. Jag känner mig nog bara väldigt förvirrad just idag.

Förstår att du är förvirrad och kanske frustrerad, jättetrist bemötande du fått av psykiatrin. Och ja du, vad är ett rimligt lidande? Lidande hör till livet men det finns en gräns där det kan kallas sjukdom. Jag tror vi pratar för mycket om psykisk ohälsa och förväxlar det med normalt lidande som hör till livet. Sorg, tillfälliga svackor och ledsenheter, faser i livet. Psykisk ohälsa är något helt annat och får inte komma i skymundan när det faktiskt kanske handlar om det, som du själv funderar på i ditt fall.

Jag vill absolut inte säga att du ska göra som jag, men vill berätta hur det gick till för mig.

Under en av mina återkommande depressioner var jag så förtvivlad att jag åkte in på psyket och la in mig och sa att jag inte åker härifrån innan jag fått adekvat hjälp. Det var första kontakten med psykiatrin, innan hade det varit husläkare och antidepressiva som inte hjälpt.

Jag fick fylla i en massa formulär och sedan träffa läkare tredje dagen. Han började med att fråga om jag funderat på diagnosen bipolär, vilket jag verkligen aldrig gjort. När han berättade om diagnosen och varför han trodde jag hade den trillade poletten ner. Självklart var det så! De återkommande hypomanierna var inget jag själv någonsin tänkt på som problem eller ens definierat på något sätt, det var ju jag. Kreativ, energisk, engagerad i projekt, enormt kapabel. I perioder. Sedan dessa depressioner. Som jag höll på i hypomanierna var inte rimligt utan påfrestande för kroppen och ledde till bakslag i form av depression. När jag såg i backspegeln med annorlunda glasögon kunde jag inse det galna i hur jag hållt på i alla år.

Nu kan jag skratta åt vissa grejer och situationer, andra är jobbiga och plågsamma att tänka tillbaka på. Då, under hypomanierna, var allt toppen vare sig jag nu ser tillbaka på det med humor eller skam. Att vara hypoman är skönt och bra. För mig. Omgivningen är säkert mer tveksam. Jag hade en hypoman period i somras, och trots att jag är har god kunskap och känner till riskerna, har haft diagnosen i fjorton år, kunde jag inte låta bli att dras med och vifta bort makens små oroliga hintar. Jag blir odödlig, stark, bäst, orkar allt, mår toppen och tror som vanligt varje gång att det blir annorlunda den här gången. Snälla, låt mig förbli sådan här! Men nähäpp, jasså inte det.

Det är en svår sjukdom som man kan ha långa perioder i där man mår bra och kan leva ett schysst liv. Jag hoppas du får chans till utredning även om du funkar hyfsat just nu, så du som flera skrivit kan få adekvat hjälp den dag det behövs. Om det behövs!

Fint att du kan skriva här och jag hoppas du får hjälp!

 

[Raderad medlem 132722]

Det är väl därför jag gärna skulle betala själv för att få svar. Det vore trevligt att träffa någon som faktiskt är glad över att man är där, må det gå hand i hand med ekonomiskt intresse men det hade varit bättre än att ständigt möta personer som lutar sig tillbaks med armarna i kors och vill bli av med än så fort som möjligt.

Apropå bemötande och glad person så träffade jag världens underbaraste läkare för ett år sedan när jag krisade. Hon jobbade i mobila teamet och jag var så fylld av skuldkänslor för allt som tänkas kan, inklusive att jag satt och gnällde inför henne, men hon sa att hon älskade sitt jobb och mötet med patienter. Trots ofta tunga arbetsförhållanden var det inte ett dugg synd om henne, hon hade valt jobbet alldeles själv och tyckte det var väldigt meningsfullt och givande. Mitt i mitt mörka elände uppskattade jag hennes soliga uppenbarelse.

Nu minns jag också att hon inte lät kontakten med mig rinna ut i sanden när jag inte svarade på inkommande telefonsamtal, utan hon var ihärdig i sina kontaktförsök. Fler sådana läkare!

(Alla psykopatpsykiatriker jag träffat ska jag inte nämna här...)

 

[Happimess]

Jag tycker inte alls du svamlar. Kan du berätta mer om hur du upplever medicinering (även om du inte äter medicin just nu)? Ni andra gärna också, om ni vill. Jag är jätterädd att den här kreativa och sprudlande sidan av mig skulle försvinna med medicinering. Visst vet jag att den kommer med baksidor, men det låter ganska skräckinjagande när man pratar om "stämningsstabiliserande". Vad innebär det ens? Jag tycker det låter som lobotomi. Vilket det givetvis inte är så jag lär mig gärna mer om det.

Och jag som tycker "stämningsstabiliserande" är en av de mer sympatiska beskrivningar för medicinering som finns att tillgå!
Jag blir absolut flackare i känslolivet av medicinering, både av antidepressiva och av stämningsstabiliserande. Blir inte lika känslomässigt påverkad av vare sig naturen (vilket annars har haft ett väldigt starkt inflytande på mig) eller relationer. Men, och det är ett stort men, det är ju precis som händer när jag mår dåligt/har varit deprimerad också. Och det med ännu större besked. Då har det ju varit otroligt svårt att uppskatta höstens nyansskiftningar eller den klara luften i skogen. Det kunde jag göra igen med hjälp av medicinering. Och jag blev inte emotionellt avstängd - men det fanns ju väldigt mycket "toppar och dalar" att ta av, så att säga, så svängningarna blev bara lindrigare. Helt enkelt mer stabil i mina stämningslägen. Inte lika oförutsägbar och inte lika snabba kast mellan högt och lågt. Kreativiteten finns absolut kvar, snarare är den mer negativt påverkad av depressiva perioder.

 

[Voeux]

Ni är så fina som tar er tid att svara mig här Jag ska avsluta det sista med jobbet för veckan, sen sticka iväg och köpa räkor så jag tillslut får komma hem och öppna en flaska Riesling med sambon och två nära vänner ikväll. Svarar ikapp under helgen!

 

[Bapelsin]

Och jag som tycker "stämningsstabiliserande" är en av de mer sympatiska beskrivningar för medicinering som finns att tillgå!
Jag blir absolut flackare i känslolivet av medicinering, både av antidepressiva och av stämningsstabiliserande. Blir inte lika känslomässigt påverkad av vare sig naturen (vilket annars har haft ett väldigt starkt inflytande på mig) eller relationer. Men, och det är ett stort men, det är ju precis som händer när jag mår dåligt/har varit deprimerad också. Och det med ännu större besked. Då har det ju varit otroligt svårt att uppskatta höstens nyansskiftningar eller den klara luften i skogen. Det kunde jag göra igen med hjälp av medicinering. Och jag blev inte emotionellt avstängd - men det fanns ju väldigt mycket "toppar och dalar" att ta av, så att säga, så svängningarna blev bara lindrigare. Helt enkelt mer stabil i mina stämningslägen. Inte lika oförutsägbar och inte lika snabba kast mellan högt och lågt. Kreativiteten finns absolut kvar, snarare är den mer negativt påverkad av depressiva perioder.

Jag håller verkligen med om detta, det var en väldigt bra beskrivning.

Jag kan ju omöjligt veta men jag inbillar mig att jag känner glädje och sorg på samma sätt som människor som inte är sjuka gör, när jag äter mina mediciner. Inte att medicinen tar bort känslorna helt. Jag tror att det är lätt att hamna i en tankevurpa att ”allt ska bli bra” med mediciner, men det finns ju ingen människa som alltid har det bra. Alla människor har toppar och dalar.

 

[Lollos]

Hur har det gått?

 

[Voeux]

Hur har det gått?

Jag bokade en tid på vårdcentralen, fick en tid längre fram. Avbokade den senare eftersom jag mådde bättre just då och inte riktigt visste vad jag ville prata om. Det blir liksom svårt för mig att prata om när jag mår bra, jag förtränger. Sen dess har det legat på hyllan.

Jag tror att jag har förlikat mig med att jag fungerar såhär, men kanske inte har tillräckligt stora problem för diagnos enligt vården och deras höga trösklar in.