Mittens
Trådstartare
Anonymt nick, vet någon vem jag är så visa gärna inte det 
Det här kommer bli jättelångt, men för att sammanfatta det hela lite så har jag rejäla problem med min samborelation. Vi har känt varandra i 11 år och varit ett par i 6 av dem.
Kan inte fatta att jag skriver det här men here goes. För två månader sedan ungefär så visade det sig att min sambo använt mina händer för att tillfredsställa sig själv när jag sover. Han har också tagit på min kropp medan han tillfredsställt sig själv.
Jag vaknade på morgonen med lite klet i ena handen och efter jag tvättat mig (min hjärna brann) så frågade jag helt enkelt sambon rakt ut om han använder mig för att tillfredsställa sig själv när jag sover. Varpå han såklart blir superchockad men svarar ja. Jag frågade hur länge det pågått och hur ofta och han har först svårt att svara så jag blir förbannad och kräver svar och får till slut till svar att det hänt någon gång i veckan i minst fyra års tid.
Fyra jävla års tid. Det är med andra ord över 200 gånger. Jag klarar knappt att greppa det.
Detta kom både som en chock för mig och inte. Jag vet att jag tidigare ibland vaknat nattetid och tyckt något känts off men somnat om. Tänkt "det kan väl inte vara så att" miljoner gånger men slagit det ifrån mig. Tänkt att vem vet, kletet kanske kommer från att jag tagit på mig själv i sömnen eller nåt. Haft perioder under de här åren då det känns som jag sovit dåligt, vilket jag nu insett inte är så konstigt. Vår relation är ju hyfsat okej (eller snarare var hyfsat okej) med tanke på svårigheterna vi gått igenom. Jag är kroniskt sjuk och mår sådär, han kan inte visa känslor och lägger ingen energi på relationen bl.a. Vi har haft ett extra jobbigt år men tagit oss igenom det och hade precis börjat flyta igen. Vårt sexliv har väl varit sådär (jag vill inte ligga om jag inte känner mig sedd, hörd och har teamkänsla i relationen och han har inte gett mig det och han har dessutom prioriterat annat än sex när det väl varit tillfälle) så sexet har varit rätt sporadiskt. Och så har jag ju haft ont p.g.a. sjukdom. Men detta har hållit på sedan innan jag blev sjuk så jag kan ju "tyvärr" inte skylla på det heller.
Min första reaktion efter allt detta var bara chock. Tomhet. Sedan googlade jag för jag var bara tvungen att veta om sånt här är vanligt. Och hur gör man nu, överdriver jag? Jag kände mig smutsig, skämdes för honom och mig själv, kände mig löjlig (det är ju ändå jag och inte någon annan han tar på osvosvosv) samtidigt som mitt inre bara skrek att jag vill bestämma själv över min kropp. Såhär håller ju riktiga svin på. Vad är det för skit-jag känner mig som en osäker tonåring-ut ur vårt hus-varför gjorde du såhär mot oss, stormade runt i mig en halv dag innan jag orkade ta upp det igen.
Det är ordentligt genompratat nu. Eller så genompratat det går med en snubbe som har ett skal hårt som granit. Förr var skalet av starkaste pansar, det är efter år av försiktigt lockande, lirkande och stöttande jag kommit genom det. Och han är jättefin, han är en godhjärtad person och har massa fina egenskaper, det är mycket därför jag kämpat så för detta förhållandet genom åren och lagt ner min själ i relationen.
Mycket för att jag verkligen kände att han är så trygg. Han skulle aldrig göra mig illa. Han respekterar mig tyckte jag.
Och nu det här. Det var visst inte som jag trodde
Och när jag tänker tillbaka på vår relation så har jag verkligen ansträngt mig för att vara på gott humör fast jag är helt slut och det känns som jag inte fått sova. Har gått hos psykolog en gång/vecka, varit sambons psykolog, roddat och planerat och kämpat för relationen och hemmet osv. Jag har känt en sån tacksamhet för att han varit med mig på sjukan och stannat kvar hos mig trots att jag är sjuk. Skuldkänslor för att jag och min sjukdom gjort att hans liv inte blev som han trodde. Jag har sänkt mina "krav" på relationen så mycket eftersom han ju ställt upp på mig och jag känt att jag stått i tacksamhetsskuld. Min psykolog sa att jag skulle tänka en och två gånger innan jag lämnar en partner som sjuk eftersom det inte är säkert att någon annan vill leva med en sjuk person vilket såklart har spätt på känslan av att min sambo är så snäll som är ihop med mig. Men jag är ju bara sjuk, ingen grönsak. Jag är full av liv och har bra och dåliga dagar precis som alla andra.
Jag har för övrigt till och med varit noga med att se till att iaf han är något sånär tillfredsställd sexuellt också eftersom jag ju inte klarar sex alls i perioder och jag velat att han ska må bra.
Och så har han hållit på såhär hela tiden. Utnyttjat.
Jag känner mig så jävla dum. Så otroligt naiv.
forts i nästa inlägg..
Det här kommer bli jättelångt, men för att sammanfatta det hela lite så har jag rejäla problem med min samborelation. Vi har känt varandra i 11 år och varit ett par i 6 av dem.
Kan inte fatta att jag skriver det här men here goes. För två månader sedan ungefär så visade det sig att min sambo använt mina händer för att tillfredsställa sig själv när jag sover. Han har också tagit på min kropp medan han tillfredsställt sig själv.
Jag vaknade på morgonen med lite klet i ena handen och efter jag tvättat mig (min hjärna brann) så frågade jag helt enkelt sambon rakt ut om han använder mig för att tillfredsställa sig själv när jag sover. Varpå han såklart blir superchockad men svarar ja. Jag frågade hur länge det pågått och hur ofta och han har först svårt att svara så jag blir förbannad och kräver svar och får till slut till svar att det hänt någon gång i veckan i minst fyra års tid.
Fyra jävla års tid. Det är med andra ord över 200 gånger. Jag klarar knappt att greppa det.
Detta kom både som en chock för mig och inte. Jag vet att jag tidigare ibland vaknat nattetid och tyckt något känts off men somnat om. Tänkt "det kan väl inte vara så att" miljoner gånger men slagit det ifrån mig. Tänkt att vem vet, kletet kanske kommer från att jag tagit på mig själv i sömnen eller nåt. Haft perioder under de här åren då det känns som jag sovit dåligt, vilket jag nu insett inte är så konstigt. Vår relation är ju hyfsat okej (eller snarare var hyfsat okej) med tanke på svårigheterna vi gått igenom. Jag är kroniskt sjuk och mår sådär, han kan inte visa känslor och lägger ingen energi på relationen bl.a. Vi har haft ett extra jobbigt år men tagit oss igenom det och hade precis börjat flyta igen. Vårt sexliv har väl varit sådär (jag vill inte ligga om jag inte känner mig sedd, hörd och har teamkänsla i relationen och han har inte gett mig det och han har dessutom prioriterat annat än sex när det väl varit tillfälle) så sexet har varit rätt sporadiskt. Och så har jag ju haft ont p.g.a. sjukdom. Men detta har hållit på sedan innan jag blev sjuk så jag kan ju "tyvärr" inte skylla på det heller.
Min första reaktion efter allt detta var bara chock. Tomhet. Sedan googlade jag för jag var bara tvungen att veta om sånt här är vanligt. Och hur gör man nu, överdriver jag? Jag kände mig smutsig, skämdes för honom och mig själv, kände mig löjlig (det är ju ändå jag och inte någon annan han tar på osvosvosv) samtidigt som mitt inre bara skrek att jag vill bestämma själv över min kropp. Såhär håller ju riktiga svin på. Vad är det för skit-jag känner mig som en osäker tonåring-ut ur vårt hus-varför gjorde du såhär mot oss, stormade runt i mig en halv dag innan jag orkade ta upp det igen.
Det är ordentligt genompratat nu. Eller så genompratat det går med en snubbe som har ett skal hårt som granit. Förr var skalet av starkaste pansar, det är efter år av försiktigt lockande, lirkande och stöttande jag kommit genom det. Och han är jättefin, han är en godhjärtad person och har massa fina egenskaper, det är mycket därför jag kämpat så för detta förhållandet genom åren och lagt ner min själ i relationen.
Mycket för att jag verkligen kände att han är så trygg. Han skulle aldrig göra mig illa. Han respekterar mig tyckte jag.
Och nu det här. Det var visst inte som jag trodde
Och när jag tänker tillbaka på vår relation så har jag verkligen ansträngt mig för att vara på gott humör fast jag är helt slut och det känns som jag inte fått sova. Har gått hos psykolog en gång/vecka, varit sambons psykolog, roddat och planerat och kämpat för relationen och hemmet osv. Jag har känt en sån tacksamhet för att han varit med mig på sjukan och stannat kvar hos mig trots att jag är sjuk. Skuldkänslor för att jag och min sjukdom gjort att hans liv inte blev som han trodde. Jag har sänkt mina "krav" på relationen så mycket eftersom han ju ställt upp på mig och jag känt att jag stått i tacksamhetsskuld. Min psykolog sa att jag skulle tänka en och två gånger innan jag lämnar en partner som sjuk eftersom det inte är säkert att någon annan vill leva med en sjuk person vilket såklart har spätt på känslan av att min sambo är så snäll som är ihop med mig. Men jag är ju bara sjuk, ingen grönsak. Jag är full av liv och har bra och dåliga dagar precis som alla andra.
Jag har för övrigt till och med varit noga med att se till att iaf han är något sånär tillfredsställd sexuellt också eftersom jag ju inte klarar sex alls i perioder och jag velat att han ska må bra.
Och så har han hållit på såhär hela tiden. Utnyttjat.
Jag känner mig så jävla dum. Så otroligt naiv.
forts i nästa inlägg..
