Absolut får du frågaAlice har gjort stora framsteg på sistone och det är jag så glad för. Men inte på punkterna som är de jobbigaste, dvs hennes människorädsla inomhus och trygghet att vara utan mig. Vi kommer liksom inte längre där, och det är dom två bitarna som gör livet med Alice väldigt svårt. Och ju mer jag lär mig om hundspråk och att tolka hennes egna "dialekt" desto tydligare blir det hur jobbigt det är för henne i situationer då jag blir tvingad att utsätta henne. Det känns inte rätt i magen att utsätta henne för sånt, och jag inser att vi inte kommer få bukt med det. För allt annat gör framsteg, men inte dom två punkterna. Förmodligen för att dom är genetiska.
Jag har på något vis insett att hennes beteenden inte är något övergående, utan hennes liv kommer se ut såhär. Hon skulle behöva att vi bodde isolerade långt ut på landet och aldrig träffade en enda människa, ungefär. Det gör vi nästintill redan, men det är ändå för påfrestande som det är. I mina mått mätt. Jag kan inte, med gott samvete, låta henne leva ett liv som kantas av stress och ångest - även om de bra stunderna är i majoritet. Och jag kan inte själv fortsätta leva med begränsningarna som finns i mitt liv. För det mår inte jag bra av i längden. Att vara så låst som jag är.
Detta är ju tankar jag haft länge. När jag skaffade Alice och insåg hur skadad hon faktiskt var, sa jag att jag skulle ge det två år. Två år med mig är dubbelt så lång tid som hon hade med förra ägaren. Då kunde jag utvärdera och om Alice inte kunde fungera i vardagen på ett drägligt sätt så skulle hon få somna in. Nu har det nästan gått tre år sen jag tog henne och anpassningarna har varit många.
Idag kom väl brytpunkten liksom, det går inte längre. Det är inte schysst mot någon av oss.
Så tufft beslut, och all cred till dig som försökt, kämpat och jobbat med henne så länge
