Hundrelation

TantAgda

Trådstartare
Bakgrund: vi har 3 hundar - en kelpietik på 11år men dom det gäller är en norrbottenspetshane på 6år och en kelpiehane på 2år.
Nobsen är chipkastrerad sedan ca 1år pga ”medicinska” orsaker och mår absolut bäst av att fortsätta vara det, alt kastrera kirurgiskt. Kelpien är intakt och ska fortsätta vara det.
Båda 2 kan umgås med de flesta hundar av båda kön och vana att hänga i grupp.

Men, kelpien är ett drygo! Spetsen är en mycket snäll hund och har extremt lång stubin, han kan säga ifrån och gör det på ett bra sätt när det behövs men det tar lång tid. Självklart styr vi upp kelpien när vi ser att det behövs.
Med dryg menar jag att han kräver uppmärksamhet av honom, buffar på honom tex och beter sig som en valp mot en äldre tik. Får han inte det ställer han sig över honom och bara står där. Svårt att beskriva. Hittills på inget sätt något aggressivt beteende.

Nu till min fråga. Ni med erfarenhet av hanar och deras mognad, hur stor skillnad märkte ni på dom och i deras relation med andra hundar efter 2 års ålder?

Anledningen till att jag valt fortsatt chipkastrering av nobsen är för att se hur kelpien utvecklar sig under uppväxten gentemot honom. Det sista jag vill är att jag tar bollarna från honom men sen visar det sig att den snälla spetsen hade behövt sitt testosteron i relationen med kelpien för att inte bli fullständigt överkörd!
Chippet kan jag ju vänta ut effekten av, skär vi är det oåterkalleligt.

Får jag fram mina funderingar på ett förståeligt sätt?
 
Jag hade helt ärligt hållit kelpien borta från nobsen, oavsett hormonstatus. Min erfarenhet är att efter tvåårsåldern ändrar sig inte personligheten speciellt mycket, och jag vill inte att snälla hundar ska behöva freda sig från sånt där i sitt hem.
 
Pysslingen har tre dödsfiender. En av dessa är en hanhund han brukade leka med, men som försökte sätta på honom när han var chipkastrerad. Det är kanske fem-sex år sedan men hatet lever. Det har gått så långt att Pysslingen plötsligt ställde sig och kissade på en cykel :o men det visade sig att den tillhörde husse till den andra hunden.
 
Kelpien är ju inne i sin sista könsmognadsfas och förstärks hans kaxiga attityd i det läget så kan det nog bli svårt (svårare) för spetsen att hävda sig iom kastrerad och snäll i grunden.

Jag skulle häva spetsens kastration nu om det är möjligt, just för att han behöver kunna sätta ungtuppen lite på sin rätta plats i tillvaron (snällt men tillrättavisande do and don'ts ;) ).
 
Jag har lite samma hemma, min svarta labbe är en ganska bufflig (men vänlig) typ och min äldsta är en otroligt vänlig själ med en oändlig stubin. Den svarta leker hårt och tufft, och är liksom som ett störigt småsyskon, precis som du beskriver kelpien. Jag tycker synd om min äldre och därför separerar jag dem när jag inte är med och kan avstyra buffligheten :)
Min unga labbetik är också ett jäkla bröt, så de två brutala får vara det med varandra och de andra får frid :laugh:
 
Kelpien är ju inne i sin sista könsmognadsfas och förstärks hans kaxiga attityd i det läget så kan det nog bli svårt (svårare) för spetsen att hävda sig iom kastrerad och snäll i grunden.

Jag skulle häva spetsens kastration nu om det är möjligt, just för att han behöver kunna sätta ungtuppen lite på sin rätta plats i tillvaron (snällt men tillrättavisande do and don'ts ;) ).
Eftersom kastrering skedde av medicinska skäl är det inte läge att låta den gå ur eftersom problemen då kommer tillbaka.
 
Jag hade helt ärligt hållit kelpien borta från nobsen, oavsett hormonstatus. Min erfarenhet är att efter tvåårsåldern ändrar sig inte personligheten speciellt mycket, och jag vill inte att snälla hundar ska behöva freda sig från sånt där i sitt hem.

Det gör vi, det är inte hemma själva tillsammans och vardagen styr vi upp så att nobsen får vara ifred.
 
Kelpien är ju inne i sin sista könsmognadsfas och förstärks hans kaxiga attityd i det läget så kan det nog bli svårt (svårare) för spetsen att hävda sig iom kastrerad och snäll i grunden.

Jag skulle häva spetsens kastration nu om det är möjligt, just för att han behöver kunna sätta ungtuppen lite på sin rätta plats i tillvaron (snällt men tillrättavisande do and don'ts ;) ).

Det är just första stycket som du skriver som jag är orolig över. Att han ska gå från dryg och störig till kaxig och elak.

Spetsens chip har effekt något halvår till tror jag. De ska tydligen gå att plocka ut men inget jag planerar stöka med eftersom han mår bra som kastrerad.
Mina funderingar gäller främst eftersom jag tvekar kring att kastrera kirurgiskt eller inte. Alt är ju att låta chippet gå ur i så fall. Där väger jag då mellan nobsens hälsa (matvägran, avmagring och kraftig magkatarr med medicinering som följd som okastrerad) eller om han behöver testosteronet i relationen med kelpien.
Men som migo uttrycker det (tack för input!) det är upp till mej att se till att nobsen får vara i fred och att kelpien inte håller på att drygar sig med honom, oavsett hans intention!

kl
Men bara för att jag är fortsatt nyfiken, hur vanligt är det att en ung hane som aldrig visat några tendenser till att vara annat än dryg och störig tidigare börjar visa andra värre beteenden med åldern?
 
Jag har lite samma hemma, min svarta labbe är en ganska bufflig (men vänlig) typ och min äldsta är en otroligt vänlig själ med en oändlig stubin. Den svarta leker hårt och tufft, och är liksom som ett störigt småsyskon, precis som du beskriver kelpien. Jag tycker synd om min äldre och därför separerar jag dem när jag inte är med och kan avstyra buffligheten :)
Min unga labbetik är också ett jäkla bröt, så de två brutala får vara det med varandra och de andra får frid :laugh:

Hur gammal är din svarta nu?
 
tidigare börjar visa andra värre beteenden med åldern?

Exact sa. Min aldsta rottis tik var pa gransen till en bully, jag gick emellan sa mycket jag kunde. Det ar inte alltid man ser exact vad hundarna "diskuterar" och jag sag inte alltid att hon var bullying den yngre forran lillan kom och gomde sig bakom mig.

Nar den yngre var runt 3 (inte forran da raknas en rottis som vuxen) ar ledsnade hon en dag och vagrade backa ... och slagsmalet var ett faktum. Tursamt nog slappte den aldre nar Jag rot till henne. Efter det gick det bra for det mesta, vi hade 3 eller 4 slagsmal till medan de bada levde. Jag larde mig att dela dem om de var trotta, sjuka, eller nagon verkade tjurig i storsta allmenhet och aldrig lamna dem tillsammans nar Jag inte kunde se och hora.
 
kl
Men bara för att jag är fortsatt nyfiken, hur vanligt är det att en ung hane som aldrig visat några tendenser till att vara annat än dryg och störig tidigare börjar visa andra värre beteenden med åldern?
Det finns raser där tendenserna finns, men är Kelpien en sådan ras? Jag har inte fått den uppfattningen.

Din unga hane kan ju gå igenom fasen genom att testa gränserna och sedan bli "sig själv" igen, det har jag också sett hända.

Vad säger den äldre tiken?
Tikar brukar ju vara bättre på att fostra brötiga ungdomar ;)
 
kl
Men bara för att jag är fortsatt nyfiken, hur vanligt är det att en ung hane som aldrig visat några tendenser till att vara annat än dryg och störig tidigare börjar visa andra värre beteenden med åldern?

Med våra tidigare wachtelhanar tyckte jag att det var ganska vanligt. Det brukade komma när de kom upp i ”prime time” i kombination med att de äldre blev just äldre.
 
Det finns raser där tendenserna finns, men är Kelpien en sådan ras? Jag har inte fått den uppfattningen.

Din unga hane kan ju gå igenom fasen genom att testa gränserna och sedan bli "sig själv" igen, det har jag också sett hända.

Vad säger den äldre tiken?
Tikar brukar ju vara bättre på att fostra brötiga ungdomar ;)

Det finns men inte så extremt utbrett är min känsla.
Upplever inte någon direkt fas hos honom utan han har alltid varit såhär, varken värre eller bättre.
Hon säger ingenting när han är dryg på spetsen, han är inte sån på henne för hon har sagt ifrån tidigt.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp