Uppdatering- och snackistråd 6

[Vastgota]

När jag väl tvingat mig ut i skogen idag såg jag något helmärkligt. Det såg ut som en blandning av svart schäfer och corgi. Eller finns det helsvarta corgis? Schäferhuvud och corgiöron, schäferraggig päls, stor kropp och mini-ben. Skumt.

 

[farin]

Stor kram @GardenAngel

 

[Migo]

Skrattar så jag gråter. Gråter! http://theoatmeal.com/comics/dogs_as_men

 

[Miao]

Skrattar så jag gråter. Gråter! http://theoatmeal.com/comics/dogs_as_men

Jag meeeeeed!! Dör av skratt!!

 

[Tonto]

Skrattar så jag gråter. Gråter! http://theoatmeal.com/comics/dogs_as_men

Den med skägg är ju Tonto.

 

[Dammtuss]

Efter ett långt, tårfyllt samtal med min syster har jag nått ett beslut om att Alice ska somna in. Pratade med min tränare också och hon tyckte det lät klokt. Kändes viktigt för mig att få min tränares medhåll, förmodligen för att hon har så mycket erfarenhet och kunskap om Alice problematik. Känner mig (just nu) lugn och trygg i mitt beslut. Och ganska lättad faktiskt. Det känns rätt. Men det kommer nog ta ett tag innan det blir av.. Måste samla mod till mig, smälta det och suga i mig kärlek. Och förmodligen gå i en vända till i förnekelse-träsket. Dem feels, you know.

Stor kram till dig.. Skönt att det känns rätt, men tufft ändå såklart.. heart

 

[McFlurry]

Efter ett långt, tårfyllt samtal med min syster har jag nått ett beslut om att Alice ska somna in. Pratade med min tränare också och hon tyckte det lät klokt. Kändes viktigt för mig att få min tränares medhåll, förmodligen för att hon har så mycket erfarenhet och kunskap om Alice problematik. Känner mig (just nu) lugn och trygg i mitt beslut. Och ganska lättad faktiskt. Det känns rätt. Men det kommer nog ta ett tag innan det blir av.. Måste samla mod till mig, smälta det och suga i mig kärlek. Och förmodligen gå i en vända till i förnekelse-träsket. Dem feels, you know.

Kram!

 

[Red_Chili]

Efter ett långt, tårfyllt samtal med min syster har jag nått ett beslut om att Alice ska somna in. Pratade med min tränare också och hon tyckte det lät klokt. Kändes viktigt för mig att få min tränares medhåll, förmodligen för att hon har så mycket erfarenhet och kunskap om Alice problematik. Känner mig (just nu) lugn och trygg i mitt beslut. Och ganska lättad faktiskt. Det känns rätt. Men det kommer nog ta ett tag innan det blir av.. Måste samla mod till mig, smälta det och suga i mig kärlek. Och förmodligen gå i en vända till i förnekelse-träsket. Dem feels, you know.

Åh nej! Får man fråga varför? Jag tycker du skrivit om att hon blivit så bra på alla möjliga sätt och vis? (du behöver självklart inte svara om du inte orkar/vill, jag är helt övertygad om att det är rätt beslut du kommit fram till ändå, just för att det är ett så svårt beslut att ta att det inte går att "råka" ta det...)

 

[GardenAngel]

Åh nej! Får man fråga varför? Jag tycker du skrivit om att hon blivit så bra på alla möjliga sätt och vis? (du behöver självklart inte svara om du inte orkar/vill, jag är helt övertygad om att det är rätt beslut du kommit fram till ändå, just för att det är ett så svårt beslut att ta att det inte går att "råka" ta det...)

Absolut får du fråga Alice har gjort stora framsteg på sistone och det är jag så glad för. Men inte på punkterna som är de jobbigaste, dvs hennes människorädsla inomhus och trygghet att vara utan mig. Vi kommer liksom inte längre där, och det är dom två bitarna som gör livet med Alice väldigt svårt. Och ju mer jag lär mig om hundspråk och att tolka hennes egna "dialekt" desto tydligare blir det hur jobbigt det är för henne i situationer då jag blir tvingad att utsätta henne. Det känns inte rätt i magen att utsätta henne för sånt, och jag inser att vi inte kommer få bukt med det. För allt annat gör framsteg, men inte dom två punkterna. Förmodligen för att dom är genetiska.

Jag har på något vis insett att hennes beteenden inte är något övergående, utan hennes liv kommer se ut såhär. Hon skulle behöva att vi bodde isolerade långt ut på landet och aldrig träffade en enda människa, ungefär. Det gör vi nästintill redan, men det är ändå för påfrestande som det är. I mina mått mätt. Jag kan inte, med gott samvete, låta henne leva ett liv som kantas av stress och ångest - även om de bra stunderna är i majoritet. Och jag kan inte själv fortsätta leva med begränsningarna som finns i mitt liv. För det mår inte jag bra av i längden. Att vara så låst som jag är.

Detta är ju tankar jag haft länge. När jag skaffade Alice och insåg hur skadad hon faktiskt var, sa jag att jag skulle ge det två år. Två år med mig är dubbelt så lång tid som hon hade med förra ägaren. Då kunde jag utvärdera och om Alice inte kunde fungera i vardagen på ett drägligt sätt så skulle hon få somna in. Nu har det nästan gått tre år sen jag tog henne och anpassningarna har varit många.
Idag kom väl brytpunkten liksom, det går inte längre. Det är inte schysst mot någon av oss.

 

[lady_vip]

Absolut får du fråga Alice har gjort stora framsteg på sistone och det är jag så glad för. Men inte på punkterna som är de jobbigaste, dvs hennes människorädsla inomhus och trygghet att vara utan mig. Vi kommer liksom inte längre där, och det är dom två bitarna som gör livet med Alice väldigt svårt. Och ju mer jag lär mig om hundspråk och att tolka hennes egna "dialekt" desto tydligare blir det hur jobbigt det är för henne i situationer då jag blir tvingad att utsätta henne. Det känns inte rätt i magen att utsätta henne för sånt, och jag inser att vi inte kommer få bukt med det. För allt annat gör framsteg, men inte dom två punkterna. Förmodligen för att dom är genetiska.

Jag har på något vis insett att hennes beteenden inte är något övergående, utan hennes liv kommer se ut såhär. Hon skulle behöva att vi bodde isolerade långt ut på landet och aldrig träffade en enda människa, ungefär. Det gör vi nästintill redan, men det är ändå för påfrestande som det är. I mina mått mätt. Jag kan inte, med gott samvete, låta henne leva ett liv som kantas av stress och ångest - även om de bra stunderna är i majoritet. Och jag kan inte själv fortsätta leva med begränsningarna som finns i mitt liv. För det mår inte jag bra av i längden. Att vara så låst som jag är.

Detta är ju tankar jag haft länge. När jag skaffade Alice och insåg hur skadad hon faktiskt var, sa jag att jag skulle ge det två år. Två år med mig är dubbelt så lång tid som hon hade med förra ägaren. Då kunde jag utvärdera och om Alice inte kunde fungera i vardagen på ett drägligt sätt så skulle hon få somna in. Nu har det nästan gått tre år sen jag tog henne och anpassningarna har varit många.
Idag kom väl brytpunkten liksom, det går inte längre. Det är inte schysst mot någon av oss.

Har du testat ångestdämpande? Typ Clomicalm?

 

[GardenAngel]

Har du testat ångestdämpande? Typ Clomicalm?

Det har jag inte gjort, men hon får i dagsläget tryptofan i kombination med adaptil-halsband vilket har gett effekt på vissa områden men inte de två brännande punkterna.
För mig, helt min åsikt, så är det mer humant att avliva än att låta en hund gå på mediciner en längre tid utan någon garanti på tillfrisknande. Oavsett om det är fysiska eller mentala åkommor.

 

[Migo]

Det har jag inte gjort, men hon får i dagsläget tryptofan i kombination med adaptil-halsband vilket har gett effekt på vissa områden men inte de två brännande punkterna.
För mig, helt min åsikt, så är det mer humant att avliva än att låta en hund gå på mediciner en längre tid utan någon garanti på tillfrisknande. Oavsett om det är fysiska eller mentala åkommor.

Jag håller med och tycker det låter som ett klokt beslut - om än tungt.

 

[Raderad medlem 94602]

@GardenAngel jag förstår ditt beslut. Jag hade nog fattat det samma. Tycker du ska ha cred som verkligen försökt och jobbat så mycket med henne. Få skulle orka så länge som du gjort

 

[lady_vip]

Det har jag inte gjort, men hon får i dagsläget tryptofan i kombination med adaptil-halsband vilket har gett effekt på vissa områden men inte de två brännande punkterna.
För mig, helt min åsikt, så är det mer humant att avliva än att låta en hund gå på mediciner en längre tid utan någon garanti på tillfrisknande. Oavsett om det är fysiska eller mentala åkommor.

Absolut, jag var mest nyfiken. Jag testade nämligen själv Clomicalm på min hund med separationsångest utan några större framsteg.

 

[GardenAngel]

@GardenAngel jag förstår ditt beslut. Jag hade nog fattat det samma. Tycker du ska ha cred som verkligen försökt och jobbat så mycket med henne. Få skulle orka så länge som du gjort

Tack Det är ju det där som är så svårt. När man ska sluta kämpa. "Duktig flicka-genen" vill ju helst att man ska fortsätta ända in i kaklet och ser avlivning som ett stort misslyckande. Men försöker tysta ner den delen av hjärnan och se till vad som är rättvisast, både mot henne och mig.

 

[GardenAngel]

Absolut, jag var mest nyfiken. Jag testade nämligen själv Clomicalm på min hund med separationsångest utan några större framsteg.

Okej, vad spännande. Men det är säkert olika på olika hundar. Vi har ju fått effekt av Alice medicinering medan jag vet andra som fått noll effekt. (Vet att det inte är samma verksamma ämne som i clomicalm, men ändå).

 

[TheaH]

Efter ett långt, tårfyllt samtal med min syster har jag nått ett beslut om att Alice ska somna in. Pratade med min tränare också och hon tyckte det lät klokt. Kändes viktigt för mig att få min tränares medhåll, förmodligen för att hon har så mycket erfarenhet och kunskap om Alice problematik. Känner mig (just nu) lugn och trygg i mitt beslut. Och ganska lättad faktiskt. Det känns rätt. Men det kommer nog ta ett tag innan det blir av.. Måste samla mod till mig, smälta det och suga i mig kärlek. Och förmodligen gå i en vända till i förnekelse-träsket. Dem feels, you know.

heartheartheartheartheartheartheartheart

 

[Kilauea]

Beklagar beslutet du behövt fatta @GardenAngel

 

[AraSlei]

Stor kram @GardenAngel

 

[mysboll]

Efter ett långt, tårfyllt samtal med min syster har jag nått ett beslut om att Alice ska somna in. Pratade med min tränare också och hon tyckte det lät klokt. Kändes viktigt för mig att få min tränares medhåll, förmodligen för att hon har så mycket erfarenhet och kunskap om Alice problematik. Känner mig (just nu) lugn och trygg i mitt beslut. Och ganska lättad faktiskt. Det känns rätt. Men det kommer nog ta ett tag innan det blir av.. Måste samla mod till mig, smälta det och suga i mig kärlek. Och förmodligen gå i en vända till i förnekelse-träsket. Dem feels, you know.

Kram! heart