Trasigt mammahjärta

[zazzarazz]

Sv: Trasigt mammahjärta

Jag ville aldrig åka till min pappa under tio års tid. Min mamma tvingade mig inte. Det har idag resulterat i att jag har mycket mycket bättre kontakt med min pappa och är ärligt talat aningens bitter på min mamma som inte såg till att jag fick växa upp med min pappa också! Är idag 30 år...

 

[Snuffsan]

Sv: Trasigt mammahjärta

Din mamma inte såg till att du fick växa upp med din pappa? Du skuldbelägger henne för att hon inte fixade din och din pappas relation? Så elakt.

Det är inte din mammas sak varken att hindra eller att ordna din och din pappas relation. Det är upp till var och en av de vuxna att ta ansvar för sin relation sitt barn.

 

[TinyWiny]

Sv: Trasigt mammahjärta

Min dotter ville sällan eller aldrig åka till sin pappa. Du menar alltså att jag som boendeförälder skulle få betala ett vite för att jag inte tvingade henne? Helt orimligt. Det är knappast för barnets bästa.

En kompis till mej råkade ut för detta. Hennes ex. krävde polishämtning av barnen om hon inte lämnade dem ifrån sig och hon blev krävd på vite om hon inte gjorde det Hon fick alltså tvinga sina barn att åka varannan helg som tingsrätten slagit fast i sin dom fram tills tingsrätten ansåg att de var tillräckligt gamla för att få bestämma själva.
Jag blev också hotad med detta när barnen inte ville åka till sin pappa.

Nu är det här några år sedan, barnen är 19 och 21 idag (både mina och hennes) så jag hoppas att detta har ändrats för barnen mådde verkligen inte bra av det. Barnens bästa kom i sista hand.

 

[Lupin]

Sv: Trasigt mammahjärta

Jag ska till skolan nästa vecka och har tänkt bjuda in mig själv till ett möte med läraren.
Jag har tänkt att bara dyka upp och skapa mig en egen syn på hur en skoldag för sonen ser ut.
Enligt pappan så vill sonen inte alls vara i skolan, han gör ingenting på lektionerna och är ledsen när det närmar sig "mamma-helgen"
Läraren och rektorn har fortfarande inte kontaktat mig tillbaka trots mina x antal samtal/meddelanden och mail. Så nu ska jag bara dyka upp

Det kan mycket väl vara så att sonen är ledsen när det börjar närma sig mamma-helg. Men inte nödvändigtvis av den anledningen som pappa vill få det till. Sonen kan bli ledsen för att han vet att det blir bråk hemma.

Eller så blir han ledsen för att han inte tycker det funkar som det ska när han träffar dig och kanske inte vågar berätta det för dig, för att inte göra dig ledsen. Jättesvårt att veta! Det allra bästa hade varit om han kunnat prata själv med någon utomstående, som han inte behöver "svika" på ett eller annat sätt.

 

[Lupin]

Sv: Trasigt mammahjärta

Har du bevis på det där? I så fall, anmäl! Prata med soc i din komun, visa alla papper och kräv att de gör något åt henne. Så där får det ju bara inte gå till!!

Anmäl vart då menar du? Vem anmäler man soc till?

 

[Lupin]

Sv: Trasigt mammahjärta

Jag har frågat honom och när han är hos mig och vi pratar så säger han att det är roligt hos mig och att han inte vill åka hem till pappa när det börjar dra ihop sig för pappas hämtning.
När jag frågar när han är hos pappa så säger han bara "jag vill inte, jag vill vara här".

Så är det med barn, de vill inte gärna bryta upp. Det betyder inte att de tycker mindre om den ena eller andre föräldern, bara att det är jobbigt med förändringen. Men det går över, som du själv (och pappan) märker. Det man inte ska göra är att dra några större växlar på det. Man ska stötta barnet i förändringen istället och pusha positivt för att det blir kul hemma hos mamma resp pappa.

Barnet måste få känna att det är ok att älska båda föräldrarna, utan dåligt samvete inför någon av dem. Eller åtminstone att det är ok inför den ena, som i så fall får dra det tyngsta lasset. Och det måste man som förälder i såna fall! Det är ens skyldighet helt enkelt. Även om man vet att den andre föräldern inte gör samma, så får man strunta i det och göra rätt själv.

 

[Snuffsan]

Sv: Trasigt mammahjärta

Min dotter är 18 nu så det var många år sedan det var aktuellt. Precis som för dig alltså. Aldrig i livet att jag skulle tvinga min dotter att åka. Skulle hellre betala vite i det läget. Vem ska stå på barnets sida? Hur har barnet det hos den andra föräldern? Hur är deras relation? Varför vill barnet inte åka? Som boendeförälder vet du ju inte vad det är du tvingar ditt barn till.

 

[zazzarazz]

Sv: Trasigt mammahjärta

Din mamma inte såg till att du fick växa upp med din pappa? Du skuldbelägger henne för att hon inte fixade din och din pappas relation? Så elakt.

Det är inte din mammas sak varken att hindra eller att ordna din och din pappas relation. Det är upp till var och en av de vuxna att ta ansvar för sin relation sitt barn.

Jag var nio år när mina föräldrar flyttade isär och jag tycker inte att en nioåring ska få bestämma huruvida den ska vilja träffa sina föräldrar eller inte. Iaf inte när det är som i mitt fall, inga fel på pappan eller dennes nya familj. I mitt fall älskade jag att vara hos pappa, med mina småsyskon (när den tiden kom) Men varje gång han skulle hämta ville jag inte åka, för mamma blev så ledsen när jag åkte. Och det hjälpte inte heller att storasyster hellre ville stanna hemma och vara med kompisar...

 

[TinyWiny]

Sv: Trasigt mammahjärta

Min dotter är 18 nu så det var många år sedan det var aktuellt. Precis som för dig alltså. Aldrig i livet att jag skulle tvinga min dotter att åka. Skulle hellre betala vite i det läget. Vem ska stå på barnets sida? Hur har barnet det hos den andra föräldern? Hur är deras relation? Varför vill barnet inte åka? Som boendeförälder vet du ju inte vad det är du tvingar ditt barn till.

För min del så visste jag mycket väl vad jag "tvingade" mina barn till. De hade det bra hos sin pappa och han var/är en bra pappa bara han vill. Tyvärr var det så att mina barn som så många andra hade svårt med förändringen det innebär att åka till sin andra förälder och då får man hjälpa dem som förälder.
Det var under en kort period detta handlade om och alltså inte hela tiden.

Mina barn är idag glada för att jag "tvingade" dem att åka. De tror inte att de annars hade haft den relation de ändå har med sin pappa och sina småsyskon. De tycker att det hade varit hemskt att få veta genom ett kort i tidningen att de hade fått småsyskon t.ex.

Deras pappa är/var tyvärr dålig på att skapa en egen relation med sina barn och ja, jag har tagit alldeles för mycket ansvar för att deras relation ska fungera men det är jag glad för idag. Det är värt alla tårar och all energi jag lade på det eftersom mina barn är nöjda och då gjorde jag ju rätt även om jag vacklade många gånger då.

Hotet för min del innebar att jag sa ifrån att barnet fick bestämma själv eftersom hen då hade fyllt tolv år. Hotet skulle aldrig få mej att skicka iväg mina barn om jag inte trodde att de hade de bra när de väl var där.
Jag visste också att hotet kom ifrån hans fru och att det aldrig skulle leda någonstans.

För min kompis innebar det att hon riskerade att mista vårdnaden om barnen om hon inte skickade iväg dem till pappan. De hade en mycket infekterad vårdnadsprocess som jag inte skulle önska min värsta fiende.

 

[TinyWiny]

Sv: Trasigt mammahjärta

Jag var nio år när mina föräldrar flyttade isär och jag tycker inte att en nioåring ska få bestämma huruvida den ska vilja träffa sina föräldrar eller inte. Iaf inte när det är som i mitt fall, inga fel på pappan eller dennes nya familj. I mitt fall älskade jag att vara hos pappa, med mina småsyskon (när den tiden kom) Men varje gång han skulle hämta ville jag inte åka, för mamma blev så ledsen när jag åkte. Och det hjälpte inte heller att storasyster hellre ville stanna hemma och vara med kompisar...

Vad ledsen jag blir av att läsa det här. Det är så tragiskt när barn känner sig tvungna att ta ansvar för sina föräldrars känslor. Det är så hemskt att jag har svårt att sätta ord på det och det är verkligen ett jättesvek mot barnen att inte puscha dem och stötta dem i att träffa sin andra förälder.

 

[Snuffsan]

Sv: Trasigt mammahjärta

Min dotter var sju då hon bestämde att hon inte ville åka till sin pappa mer. Hon hade då åkt mycket ovilligt i flera år, han svek och ljög för henne på olika sätt gång på gång. När hon grät och talade om att hon inte ville åka valde jag de första åren att uppmuntra och övertala henne att åka. På så sätt svek jag också. Först blev hon ledsen av sin pappa och när hon sen berättade för mig hur ledsen hon var så tog jag inte henne på allvar utan slätade över. Vem var då på hennes sida? Vem trodde på henne och tog hennes känslor på allvar? Eller tycker ni att små barn inte har känslor som man ska bry sig om? De är för små för att känna?

Jag pratade med en barnpsykolog om min dotters ovilja att åka och fick rådet att stå neutral och inte fösa henne åt något håll. Att sluta släta över varför pappa inte dyker upp när han lovat, inte hör av sig osv. Det var inte mitt jobb att släta över hans dumheter och förringa det min dotter kände.

Hon var 7 år när hon sa att hon inte ville åka till sin pappa och att han ändå aldrig skulle bry sig. Hon hade rätt. Han hörde aldrig av sig mer. Det var jag som hållt liv i deras relation alla år och det var på bekostnad av min dotters tillit till mig.

 

[Mois]

Sv: Trasigt mammahjärta

Anmäl vart då menar du? Vem anmäler man soc till?

Socialstyrelsen

 

[zazzarazz]

Sv: Trasigt mammahjärta

Det var annorlunda för mig. Pappa kom varje gång han skulle hämta. Jg låg på soffan och grät och sa att jag inte ville. Pappa har aldrig ljugit eller varit medvetet elak, men såhär som vuxen tycker jag att han och mamma borde ha samarbetet för att få både mig och min syster att följa med honom när han kom. Varje gång vi inte följde med fick vi istället myskväll med mamma som var nöjd och glad att hon "vunnit" även denna gång. Pappa åkte hem och sörjde tyst över att hans döttrar inte vill vara en del av hans "nya" liv...

 

[Svartfot]

Sv: Trasigt mammahjärta

Ja, h*n ansåg att man kunde göra det. Frågan om hur umgänget läggs upp för barnets bästa hör till ett annat forum. Är man missnöjd med det så får man angripa TR domen (eller avtalet). Vitet används för att få domen verkställd. Och har man dömt till umgänge så anser ju domstolen att umgänget är för barnets bästa.

 

[Lupin]

Sv: Trasigt mammahjärta

För min del så visste jag mycket väl vad jag "tvingade" mina barn till. De hade det bra hos sin pappa och han var/är en bra pappa bara han vill. Tyvärr var det så att mina barn som så många andra hade svårt med förändringen det innebär att åka till sin andra förälder och då får man hjälpa dem som förälder.
Det var under en kort period detta handlade om och alltså inte hela tiden.

Mina barn är idag glada för att jag "tvingade" dem att åka. De tror inte att de annars hade haft den relation de ändå har med sin pappa och sina småsyskon. De tycker att det hade varit hemskt att få veta genom ett kort i tidningen att de hade fått småsyskon t.ex.

Deras pappa är/var tyvärr dålig på att skapa en egen relation med sina barn och ja, jag har tagit alldeles för mycket ansvar för att deras relation ska fungera men det är jag glad för idag. Det är värt alla tårar och all energi jag lade på det eftersom mina barn är nöjda och då gjorde jag ju rätt även om jag vacklade många gånger då.

Hotet för min del innebar att jag sa ifrån att barnet fick bestämma själv eftersom hen då hade fyllt tolv år. Hotet skulle aldrig få mej att skicka iväg mina barn om jag inte trodde att de hade de bra när de väl var där.
Jag visste också att hotet kom ifrån hans fru och att det aldrig skulle leda någonstans.

För min kompis innebar det att hon riskerade att mista vårdnaden om barnen om hon inte skickade iväg dem till pappan. De hade en mycket infekterad vårdnadsprocess som jag inte skulle önska min värsta fiende.

Jag tycker du gjorde rätt och har skött dig exemplariskt. I och med att det inte handlade om en dålig pappa i den bemärkelsen, så är jag också övertygad om att era barn mått och mår så mycket bättre av att du orkade vara den starka och göra det rätta.

 

[Lupin]

Sv: Trasigt mammahjärta

Min dotter var sju då hon bestämde att hon inte ville åka till sin pappa mer. Hon hade då åkt mycket ovilligt i flera år, han svek och ljög för henne på olika sätt gång på gång. När hon grät och talade om att hon inte ville åka valde jag de första åren att uppmuntra och övertala henne att åka. På så sätt svek jag också. Först blev hon ledsen av sin pappa och när hon sen berättade för mig hur ledsen hon var så tog jag inte henne på allvar utan slätade över. Vem var då på hennes sida? Vem trodde på henne och tog hennes känslor på allvar? Eller tycker ni att små barn inte har känslor som man ska bry sig om? De är för små för att känna?

Jag pratade med en barnpsykolog om min dotters ovilja att åka och fick rådet att stå neutral och inte fösa henne åt något håll. Att sluta släta över varför pappa inte dyker upp när han lovat, inte hör av sig osv. Det var inte mitt jobb att släta över hans dumheter och förringa det min dotter kände.

Hon var 7 år när hon sa att hon inte ville åka till sin pappa och att han ändå aldrig skulle bry sig. Hon hade rätt. Han hörde aldrig av sig mer. Det var jag som hållt liv i deras relation alla år och det var på bekostnad av min dotters tillit till mig.

Tyvärr är det så - nuförtiden - att även om man känner till missförhållanden hos den andre föräldern så kommer man inte långt om man inte har tillräckliga bevis eller barnen är tillräckligt stora för att kunna berätta eller ens bli trodda! Har man inte bevisen, eller om barnen anses för små för att bli trodda, och pappan är den bråkiga typen så riskerar man vårdnaden och/eller boendet om man försöker skydda barnen. Det räcker inte ens att soc krävt att man nekar umgänge, med hot om att LVUa barnen om man lämnar dem för umgänge... Jag vet, för jag har en bekant i just den sitsen.

Hon har hela tiden antingen hållt sig ytterst neutral alternativt pushat barnen och uppmuntrat dem och de har en positiv bild av sin pappa och ser fram emot att träffa honom. Min bekant har, efter kontakt med barnpsykologer, sett till att först få en paus i umgänget så att allt skulle lägga sig för barnen och efter det kämpat med näbbar och klor för att trappa upp umgänget på ett för barnen lugnt och tryggt sätt, till att börja med inkl kontaktpersoner. Hela tiden sagt neutrala alt snälla saker om pappan. Min bekant har berättat att hon känt sig som en svikare som måst hålla sig neutral inför barnens känslor och saker de berättat. Men hon har också hela tiden vetat att det är fel och farligt att försöka påverka barnen! Eftersom pappan (och hans familj) inte har samma inställning som min bekant, så har hon gett sig den på att vara DEN som barnen kan känna sig 100% trygga med, den som barnen kan lita på och slipper höra dumma saker om den andre föräldern med och som de kan känna 100% förtroende för, eftersom hon inte pressar barnen att berätta saker och inte "förhör" dem om umgänget etc. Det barnen berättar kommer helt spontant och allt dokumenteras.

Hatet mot mamman är så starkt att en av pappans familjemedlemmar nyligen gjorde en anmälan till soc, där mamman pekas ut som gravt psykiskt sjuk med både diagnos och flera missbruk, troligtvis misshandlar barnen och tvingar dem att ljuga om olika saker mfl riktigt grova påhopp och anklagelser. Soc förstod säkert vad det handlade om, för de tog inte ens in min bekant till samtal utan la anmälan åt sidan utan åtgärd, förutom att de flaggade för att behöva LVUa barnen pga den djupa konflikten som riskerar att skada barnen. Min bekant är beredd att göra vad som helst, nästan, för att barnen ska slippa en sån åtgärd. Hon har t.o.m. lagt sig platt inför pappan och bett om att de ska lägga allt bakom sig, för barnens skull. Men hon har inte fått något annat svar än att pappan via sitt ombud lagt in om EV.

Min bekant ser två framtida vägar: antingen kommer pappan (och hans familj) till insikt och lägger ner sitt hat och sitt krig mot mamman och börjar fokusera på det som är bra och positivt dvs barnen och gör det på ett för barnen bra sätt och allt blir helt enkelt bra. Eller så blir barnen till slut tillräckligt stora för att kunna berätta och bli tagna på allvar och trodda. Min bekant hoppas fortfarande på nr 1, för barnens skull.

 

[Korven]

Sv: Trasigt mammahjärta

Min dotter var sju då hon bestämde att hon inte ville åka till sin pappa mer. Hon hade då åkt mycket ovilligt i flera år, han svek och ljög för henne på olika sätt gång på gång. När hon grät och talade om att hon inte ville åka valde jag de första åren att uppmuntra och övertala henne att åka. På så sätt svek jag också. Först blev hon ledsen av sin pappa och när hon sen berättade för mig hur ledsen hon var så tog jag inte henne på allvar utan slätade över. Vem var då på hennes sida? Vem trodde på henne och tog hennes känslor på allvar? Eller tycker ni att små barn inte har känslor som man ska bry sig om? De är för små för att känna?

Jag pratade med en barnpsykolog om min dotters ovilja att åka och fick rådet att stå neutral och inte fösa henne åt något håll. Att sluta släta över varför pappa inte dyker upp när han lovat, inte hör av sig osv. Det var inte mitt jobb att släta över hans dumheter och förringa det min dotter kände.

Hon var 7 år när hon sa att hon inte ville åka till sin pappa och att han ändå aldrig skulle bry sig. Hon hade rätt. Han hörde aldrig av sig mer. Det var jag som hållt liv i deras relation alla år och det var på bekostnad av min dotters tillit till mig.

Sådär hade vi det också, sonen 7 år satt i trappen en söndagmorgon ensam. Jag vill inte vara hos pappa mer, nej det behöver du inte sa jag. Det tog ca 25 år innan pappan kunde förmå sig att ta lite kontakt. Hålla löften om tider går inte. Nu är han farfar så då blev det lite mer angeläget och jag hoppas han håller kontakten för barnbarnets skull.
Men jag har inte större förhoppningar, och sonen är desillusionerad.

 

[TinyWiny]

Sv: Trasigt mammahjärta

Jag tycker du gjorde rätt och har skött dig exemplariskt. I och med att det inte handlade om en dålig pappa i den bemärkelsen, så är jag också övertygad om att era barn mått och mår så mycket bättre av att du orkade vara den starka och göra det rätta.

Tack! Jag hoppas det för jag gjorde det enbart för barnens skull.

 

[Lipsy]

Sv: Trasigt mammahjärta

*KL*

Nu har det gått några dagar sen sist jag uppdaterade och jag blir inte klok på nånting. Något stämmer inte och jag vet inte hur jag ska gå till väga.

Jag har besökt sonen i skolan, varit där 2 ggr, första gången blev det bara någon timme och andra gången stannade jag en hel skoldag. Sonen har varit jätteglad, han har visat mig runt och vi har spelat hockey på rasterna osv.

Han vill att jag kommer varje dag, men jag har ett jobb att sköta så det går ju inte. Men jag kommer att åka dit vid varje tillfälle som ges och träffa honom i skolan/fritids.
Jag har även haft ett möte med lärarna och dom säger att skolan går jättebra för sonen, han gör det han ska, det blir bättre och bättre.

Jag frågade om dom märkte av någon period då sonen är ledsen, orolig, okoncentrerad osv. Men dom har inte märkt av något. Han är som alla andra barn. Så inget märkvärdigt hade dom då iaf märkt.

Så än en gång har pappan ljugit för mig när han har sagt att skolan inte funkar, att sonen inte vill gå till skolan, läxorna funkar inte och allt är bara upp och ner.
Nu har jag svart på vitt att han klarar skolan galant och att han inte har några svårigheter sen jag kom in i bilden.

Påpeckade detta för pappan som bara svarade "jaha?"

Hur som haver så var det min helg, helgen som var. Och än en gång fick jag inte in honom i bilen. Sonens beteende blir mer och mer konstigt.
Han är stel, kortfattad, fåordig och man får ingen ögonkontakt med honom. Jag känner inte igen honom

Jag har nu tänk att bara komma förbi och säga hej, prata lite och sen fara hem igen.
Jag vet inte annars vad jag ska göra. Känns inte okej att försöka övertala honom när pappan och frun inte hjälper till.

Jag har fått höra via omvägar (om det är sant eller inte vet jag inte)
Varje fredag som jag har varit där och inte fått med honom, så har pappan, frun och sonen (direkt efter att jag har åkt) besökt ett bageri där sonen får välja vilken bakelse han vill ha, för att sen avsluta på en godisaffär där han får fylla en påse av godis

Om detta skvaller är sant så är det ju inte så konstigt att han inte vill följa med mig...

 

[Rosett]

Sv: Trasigt mammahjärta

Jag har fått höra via omvägar (om det är sant eller inte vet jag inte)
Varje fredag som jag har varit där och inte fått med honom, så har pappan, frun och sonen (direkt efter att jag har åkt) besökt ett bageri där sonen får välja vilken bakelse han vill ha, för att sen avsluta på en godisaffär där han får fylla en påse av godis

Om detta skvaller är sant så är det ju inte så konstigt att han inte vill följa med mig...

Jag tycker det låter konstigt att han skulle välja godis och bakelse i stället för att umgås med dig men iofs om han hellre vill ha det så är det väl hans val...?
Har du provat hämta honom i skolan på fredagen då? Så han slipper välja.