Min "träning" är innehållsmässigt ännu inte mycket att skryta om, så här en månad efter fotskadan, men kvantitativt är jag ändå nöjd med framstegen! Har hållit planen att ge mig ut och gå en mil sammanhängande varje dag från och med förra lördagen och nu börjar det mer likna vad jag tidigare kallade powerwalk.
Fick börja med ett par knappt ingångna vandringskängor som går upp högre och stabiliserar över fotleden. Då tog milen ganska precis två timmar att hasa runt med trötta vader och höfter. Häromkvällen höll jag på att strunta i det, mörkt och gyttjigt och vääääldigt lockande att sitta kvar inne när klockan passerat 19.30 och jag ännu inte hade kommit ut. Och så vetskapen att det tar nästan två timmar innan jag är klar dämpar entusiasmen något lite till.
Latmasken hade Pannbenet i brygga och matchen verkade avgjord. Men! Pannbenet chockvände helt otippat och dängde Latmasken i golvet, och älgade sedan rätt ut i kvällsmörket på sin milrunda, utan så mycket som något kul att lyssna på. Sedan blev latmasken så förnärmad, så han har inte gjort mycket väsen av sig utan mest suttit och tröstätit en blåbärs- och citronmazarin och lite annat gott.
Igår gick jag tillbaka till mina vanliga joggingskor och idag testade jag försiktigt att jogga kanske 25 meter. Men foten känns fortfarande lite som att den är av trä, utan ordentlig spänst och fjädring. Ändå så kom milrundan nu ner på 1.36, så - bättre och bättre, dag för dag! Det inspirerar att jobba vidare.