Plötsligt förstår jag var mitt BodyJam-beroende kommer ifrån
Tjafsade som f-n med pojkvännen (? eller är det skrället kanske...jag vet inte...känns som närmare ex nu, aja hur som helst) och hade värdens ångest tills jag mötte vår fantastiska instruktör
Eller ok, där tilltog ångesten ytterligare...men det tog ungefär 3 minuter in i passet innan allt elände bara flög av mig och jag gav järnet
Passen går alltid som bäst när jag mår dåligt har jag märkt, var precis samma när mamma blev sjuk och gick bort...då var det passen som höll mig uppe, och känslan av att "fan vad bra jag är!
" liksom ploppar upp
Bara så, så underbart med den värmen, energin, glädjen instruktören sprider...är precis vad man behöver en måndagskväll oavsett hur man mår...
För övrigt kläckte jag ur mig "vi lyckades i alla fall med att inte bli osvettiga" framför en svensklärare...någon påpekade den tämligen inkorrekta meningen, men hon skrattade bara