Har trott syskon var på väg men det var falskt alarm.
Jag vill inte säga upp kontakten med min syster, av flera skäl. Mest för att det skulle innebära förlust av släktingar i flera led för mina barn, och det här är mellan mig och min syster. Jag vill inte att det ska drabba en annan generation som betyder mycket för varandra, också för högtidsdagar och allt mer vad det innebär. (Tanken har slagit mig tidigare och kommer då och då ändå...)
@Ramona Ja, jag sa att jag inte hade något minne av det. Hon sa att det även var när jag var fyra, då sov jag ibland i mamma och pappas sovrum och minns aldrig att hon sov där eller utanför. Jag var ju ändå såpass stor,men hon håller fast vid sina minnen. Jag frågade även våra föräldrar om jag kunde minnas så fel, men nej. Hon har inte gjort det,men inte enligt henne själv.
Jag kan ignorera i dagar, svara kort på privs, osv. Till slut när jag tar ett andetag och svarar kan det komma ironiskt "Vad svår du är att få tag i då"
Jag vill kontakta någon och prata med. Tyvärr är ekonomin inte den bästa, men ska höra via jobbet/bvc.... För att jag ska kunna vara mamma igen.
Min syster har ett barn, men fick havandeskapsförgiftning och hen kom tidigt. Allt har gått bra och alla mår bra nu. Utom min syster psykiskt... Då hon önskat fler men det inte gått. Vilket gör att hon känner sig mer utanför (då hon enbart kan se förlusten av att inte fått föda, sen inga syskon) så att jag är gravid igen är jättejobbigt. Hon är jättefin med min son och grattade självklart till bäbis nu. Men senast idag när jag sa att vi trodde att det var på G så får jag en artikel skriven av någon annan om hur hemskt det är att vara ofrivilligt barnlös.
Och det dåliga samvetet slår som en stekpanna... Tack.
Ursäkta att jag spyr ut här, men jag.... Suck!
Det är jättetråkigt att hon fått gå igenom havandeskapsförgiftning och sen flera mf. Men jag kan ju inte sluta leva för det. Och jag har tröstat allt jag kan.
Jag förstår att allt måste vara en ständig påminnelse och jättejobbigt,men vad kan jag göra?
Jag ska titta närmare på telefoninställningar mm. Tack för tipset! Även tipsa min man.
Tack för er som tar er tid att komma med råd.
Angående att jag skrivit om diagnos eller ej så är det ju för att jag ibland tänkt att jag skulle behöva formulera mig annorlunda.
Och jag är rak med vad jag säger. Jag återberättar bara för henne vad hon själv klagar om och säger är jobbigt och hur länge det varit det och att det kan jag inte hjälpa med.
Hur annars ska jag säga?
Man ser ju saker annorlunda som vuxen, iaf jag nu, tyvärr. Men samtidigt svårt då man växt upp med någon ändå nära och tycker att en del saker är norm, tills man inser att det inte är det.
