Pa flyget hit till Sverige (SAS fran NY, med nastan bara Svenskar ombord) stod jag och balanserade med mitt handbagage pa ryggstodet av min stol nar passageraren ett par rader bakom kom, en man i 30-40 ars aldern. Han tittade pa mig, skrattade hogt och sa "Det dar kan du ju forsoka med, du far aldrig upp den" och gick vidare.
När män ser en kvinna som bär.
Ja, alltså Centralen är ju ca den stressigaste platsen på jorden, tror inte ens folk ser varandra där.I Stockholm på Centralstationen ropas det ju till och med ut att man inte ska låta någon hjälpa en med sitt bagage. Ingen större idé att ens försöka då kanske?
), och därför tyckte jag den var ganska träffande. Inte för att det är hur jag ser på svenskar och svensk kultur, utan för att jag kände igen kulturkrockarna från besökare jag lotsat genom den svenska djungeln... För även fast man inte kan säga att "exakt såhär är alla svenskar", så har vi ändå vår kultur som är allmän om än inte identisk på individnivå. Och missar man att tänka på det så blir det nog lätt att man tänker att besökare är bra konstiga, som inte bara gör "rätt" automatiskt? Savida det inte bara ar for att poangtera hur daligt USA och dess befolkning ar. Skulle det ha varit battre om jag berattade om de 4 Malaysiska affarsman som for nagra ar sedan bar mitt handbagage tvars over flygplatsen i Kuala Lumpur och dessutom ordnade en stol till mig i business class pa vag till Dubai for att belysa hur vanliga och hjalpsamma manniskor i andra lander (an Sverige) ofta ar mot framlingar?Fast nä, jag tänker aldrig så om folk..? Så den kopplingen ser jag inte alls. Jag bor förvisso inte i Sverige nu men jag har jobbat så pass mycket med flyktingar och umgås i så pass multikulturella kretsar att jag aldrig någonsin skulle kunna gå runt och tycka att utlänningar är konstiga (?!).
Eh, jag tycker verkligen inte att varken USA eller deras befolkning är dåliga?! Jag trodde vi diskuterade artighet och vad som anses vara artigt? Artighet är ju subjektivt och kulturellt bundet och i Sverige till exempel anses man oartig om man inte tackar tillräckligt, där jag bor nu är det inte alls lika viktigt. Till exempel. Då kan jag inte gärna säga att folk här är oartiga, bara för att de inte beter sig enligt de kulturella oskrivna reglerna som jag är van vid. Och eftersom du nämnde UK och USA så flikade jag bara in en reflektion, att det du nämner som artighet är något som jag, och en vän till mig, tolkat annorlunda. Det var allt. Jag är dessutom medveten om hur subjektiv min uppfattning är, och att den inte nödvändigtvis säger något om just amerikanare generellt. Jag tror liksom inte att det är en sanning, det är bara en uppfattning jag fått.Jag forstar inte riktigt vad det har har med diskussionen att gora?
Det var ALLTID bättre förr!
Jag vet faktiskt inte. Jag har bott i Stockholm i många år och tycker att folk generellt är helt OK. Inte översvallande fantastiska men liksom ingenting jag ens reagerar på. Jag går inte runt och tycker att alla är sura och slänger dörrar i ansiktet på mig, jag tycker allt funkar finfint och ibland är nån jättetrevlig och då blir jag glad och ibland är nån superotrevlig och då blir jag sur. Typ så. Uppenbart missar jag det som vissa på Buke alltid ser när de är i Sverige.
Absolut. I tråden om ytterkläder spelade det ingen roll hur jag förklarade resonemanget bakom att ha skor på sig inomhus, vissa kunde verkligen inte se det som nåt annat än jättekonstigt. Så det är jag helt med på.
Intressant resonemang! Jag var inne på lite samma sak tidigare; jag uppfattade i början det som att folk var oartiga här men nu har jag äntligen fått in i huvudet att vad som är "artigt" här är lite annorlunda mot hemma i Sverige. Och det var det jag hade i bakhuvudet när jag svarade @hastflicka också, svenskar kanske inte kvittrar och ler och pratar som amerikanare generellt gör (vad vet jag) vilket kanske uppfattas som otrevligt för någon som kommer från en kultur där man är van vid det lite mer översvallande.
Allt var ju alltid bättre förr och den nuvarande generationen är alltid förlorad och värre än de tidigare
. på centralen (som om jag inte kunde bära den själv).@monster1 För några veckor sedan var det en snubbe på tunnelbanan som erbjöd sin plats till en äldre dam. Hon sa nej, han insisterade, hon sa nej och frågade surt "hur gammal tror du att jag är egentligen?". Efter det är jag alltid lite smårädd när jag erbjuder min plats åt folk
Nej men fy! En gång kom två pensionärer på tuben hemma varav en hade med sig rollator (eller nåt sånt) och jag och sällskapet flyttade då på oss så att de kunde sitta bredvid varandra (vi satte oss mitt emot istället, och de fick de tre sätena där vi satt). Tanten tittar på mig och säger "Tack, men så feta är vi inte att vi behöver tre platser". Jag ville DÖ.
), det straffar sig att vara artig! Jag åker tack och lov väldigt sällan kollektivt nu för tiden, men just det där med att erbjuda plats var jättesvårt - det är inte bara nån enstaka som blir riktigt förnärmade... Och då menar jag inte att jag i mitt ungdomliga oförstånd misstagit 45-åringar för skröpliga åldringar. Tant kan själv! 
