Svenskars relation till religion

[Wingates]

Jag förstår inte behovet av att "vara öppen med sin tro".

Tro på vad du vill. Varför behöver du berätta om det för andra? Det är just det här som är provocerande med kristna och en del andra religioner. Missionerandet!

Jag berättar inte för folk om min tro. Ser ingen anledning till det, det är något privat. Det är enbart min angelägenhet, jag behöver inte prata om det och försöka influera andra att tro likadant.

Det handlar inte om att dölja något. Folk behöver inte veta något om mitt sexliv heller. Det är privat.

Att berätta om sin tro/icke tro är ju knappast missionerande.
Menar du att jag missionerar när jag säger att jag är ateist eller?

Att missionera på jobbet är inte rimligt att göra, men berätta om sin tro är verkligen inte samma sak.

 

[skiesabove]

Men va, det här var väl lite extremt? Med det resonerandet så skulle det ju inte ses som okej att vifta med en prideflagga i allmänna utrymmen...?

Dels så har vi ju valt att acceptera både viftandet av jesusflaggor och prideflaggor i samhället (även om jag personligen tycker att vi skulle kunna skippa båda i en utopisk samhällssbyggnad), men gällande just pride så anser jag personligen att det fortfarande finns ett behov av att hålla manifestationer för acceptans av olikheter.

Dvs, LGTBQ+personer möts fortfarande av mycket svårigheter och diskriminering i samhället, och ärligt talat har vi ett växande religiöst motstånd (pga förändrad demografi), så att hålla protestaktioner ser jag som relevant.

Det jag menar är alltså i konversationer med kollegor osv. Jag menar INTE att man behöver dölja/ljuga om ämnet kommer på tal ("jaha, så du är buddhist, jag är kristen jag" kan ju vara normalt kallprat), men snälla bespara mig utläggningar om varför du drar med dina barn till kyrkan och hur kär du är i gud osv.

Jag tror inte att någon börjar diskriminera mot någon för att dom nämner att dom är kristna. Men i min erfarenhet, så nämner dom det inte i förbifarten och låter det vara bra så. Många av samfunden är aktivt missionerande (även i afrikanska länder -_-) och det ses som en del av det aktiva tron att sprida väckelsen osv.

LGBTQ+ personer brukar ju inte syssla med sånt direkt.

Att jag gjorde jämförelsen med sexualitet är för att försöka få fram min poäng med att tro är något privat.

 

[skiesabove]

Att berätta om sin tro/icke tro är ju knappast missionerande.
Menar du att jag missionerar när jag säger att jag är ateist eller?

Att missionera på jobbet är inte rimligt att göra, men berätta om sin tro är verkligen inte samma sak.

Jag har kanske träffat alltför många frikyrkliga människor, eller så är jag traumatiserad och triggerkänslig pga min egen uppväxt.

För mig är det extremt obehagligt att få höra att en kollega är med i en frikyrklig sekt. Jag vet för mycket om dom olika extrema samfunden, och får svårt att förhålla mig till en person som utsätter sina barn för de miljöerna.

Det räcker med att man säger "jag är kristen". Inga detaljer tack. Det blir svårt att kallprata normalt med en person som i mitt tycke, deltar i något väldigt obehagligt.

 

[EmmaBovary]

Dels så har vi ju valt att acceptera både viftandet av jesusflaggor och prideflaggor i samhället (även om jag personligen tycker att vi skulle kunna skippa båda i en utopisk samhällssbyggnad), men gällande just pride så anser jag personligen att det fortfarande finns ett behov av att hålla manifestationer för acceptans av olikheter.

Dvs, LGTBQ+personer möts fortfarande av mycket svårigheter och diskriminering i samhället, och ärligt talat har vi ett växande religiöst motstånd (pga förändrad demografi), så att hålla protestaktioner ser jag som relevant.

Det jag menar är alltså i konversationer med kollegor osv. Jag menar INTE att man behöver dölja/ljuga om ämnet kommer på tal ("jaha, så du är buddhist, jag är kristen jag" kan ju vara normalt kallprat), men snälla bespara mig utläggningar om varför du drar med dina barn till kyrkan och hur kär du är i gud osv.

Jag tror inte att någon börjar diskriminera mot någon för att dom nämner att dom är kristna. Men i min erfarenhet, så nämner dom det inte i förbifarten och låter det vara bra så. Många av samfunden är aktivt missionerande (även i afrikanska länder -_-) och det ses som en del av det aktiva tron att sprida väckelsen osv.

LGBTQ+ personer brukar ju inte syssla med sånt direkt.

Att jag gjorde jämförelsen med sexualitet är för att försöka få fram min poäng med att tro är något privat.

Nu låter det ju inte som att du menar att man inte ska få nämna sin tro alls, om det funkar i kallprat i förbifarten? Missionerande är jag inte heller förtjust i. Men nog ska en troende få berätta om att den varit på någon aktivitet relaterad kring sin tro om det samtalas om vad som gjorts sen sist tex?

 

[Lobelia]

Jag tycker att det är oartigt att tala förminskande och nedlåtande om någon annans livsåskådningar, att tillskriva andra åsikter de inte har, att påstå att någon sagt något denne inte sagt etc.

Det gäller rimligen för alla. Du har har bemöt mig i mycket förminskande ordalag och insinuerat att saker som inte alls stämmer. Jag har frågat vad du menar och veta du syftar på utan att ha fått svar och du skrev det till mig.

Att präster har själavårdande samtal utan religiösa diskussioner är inte "bara en uppfattning", vilket är lätt att hitta om man är det minsta lilla intresserad av att faktiskt få kännedom om hur det går till, snarare än att enbart kritisera en livsåskådning som man själv anser är idiotisk.

 

[Mia_R]

Jag har jobbat med folk som varit Jehovas vittnen och inte en enda av dem har dragit upp det på jobbet. Min kristna kollega bär ett kors, hon försöker inte frälsa sin omgivning. Jag har noll och intet intresse för mina kollegors sexliv oavsett läggning och har aldrig känt någon som försökt frälsa mig även om jag kände de som var medlemmar i frikyrkor när jag gick i skolan. Det låter som en del av er haft väldigt underliga uppväxter som råkat ut för allt det här.

 

[Motacilla]

Jag har jobbat med folk som varit Jehovas vittnen och inte en enda av dem har dragit upp det på jobbet. Min kristna kollega bär ett kors, hon försöker inte frälsa sin omgivning. Jag har noll och intet intresse för mina kollegors sexliv oavsett läggning och har aldrig känt någon som försökt frälsa mig även om jag kände de som var medlemmar i frikyrkor när jag gick i skolan. Det låter som en del av er haft väldigt underliga uppväxter som råkat ut för allt det här.

Jag har också jobbat med folk som har olika trostillhörigheter och gått i samma klass som folk från frikyrkor.

Jag har aldrig, varken som barn eller vuxen varit med om att någon troende "försökt pracka på mig sin tro". Frågar jag vad min troende kollega har gjort i helgen brukar jag få till svar att han varit i kyrkan som vanligt på söndag. Förstår inte varför han skulle behöva dölja det?

Precis som religionsfrihet betyder en rätt att slippa religion, så betyder det också rätten till religion.

Blir man kränkt för att någon hör till ett religiöst samfund säger det mera om en själv än den andra personen.

Vad är det som är så provocerande med att folk har en annan livsåskådning än man själv?

 

[Kirre]

Det här är nog den obehagligaste tråd jag läst på länge. Inte konstigt världen är som den är. Ödmjukhet och medmänsklighet någon? Det är ju rent ignorant hatiskt här. Mycket obehagligt.
Hade den handlat om sexuell läggning med motsvarande läger hade anmälningarna stått som spön i backen. De "angrepp" som görs mot de uttalat kristna här/kristna generellt är inte ett dugg bättre än vad homo/transfober gör mot de som är det. Några av er som är värst har ju troligen själva den erfarenheten, (och just därför är så engagerade) känns det bra att ge andra samma känsla? Ge igen? Det är ju verkligen inte en väg framåt skulle jag ju säga då.

Just my 2c.

 

[Praefatio]

Jag har jobbat med folk som varit Jehovas vittnen och inte en enda av dem har dragit upp det på jobbet. Min kristna kollega bär ett kors, hon försöker inte frälsa sin omgivning. Jag har noll och intet intresse för mina kollegors sexliv oavsett läggning och har aldrig känt någon som försökt frälsa mig även om jag kände de som var medlemmar i frikyrkor när jag gick i skolan. Det låter som en del av er haft väldigt underliga uppväxter som råkat ut för allt det här.

Jag får lov att hålla med. Med undantag för min frikyrkliga (och svårt psykiskt sjuka) mormor som sa extremt obehagliga saker till mig som barn, så är min upplevelse av religiösa människor från alla livsåskådningar jag mött att ingen är speciellt intresserad av att diskutera tro alls. Inte minst för att man riskerar att bli illa bemött om man berättar att man är annat än ateist/agnostiker. De flesta religioner är inte ens missionerande. Jag har noll och absolut inget intresse av att värva någon, och noll och absolut inget intresse av att utsätta mig för obehaget att bli ifrågasatt och illa behandlad. Därför håller jag min tro för mig själv om ingen aktivt frågar (och då är jag högst noga med vad jag berättar och hur jag formulerar mig). Lustigt nog har min tro aldrig blivit ifrågasatt av andra troende personer, däremot av ateister. Andra troende brukar ha vett att förstå att tro är något väldigt personligt, till och med privat, och att det inte är något man ifrågasätter om man inte aktivt blir inbjuden till det så att säga.

 

[Cambrie]

Det här är nog den obehagligaste tråd jag läst på länge. Inte konstigt världen är som den är. Ödmjukhet och medmänsklighet någon? Det är ju rent ignorant hatiskt här. Mycket obehagligt.
Hade den handlat om sexuell läggning med motsvarande läger hade anmälningarna stått som spön i backen. De "angrepp" som görs mot de uttalat kristna här/kristna generellt är inte ett dugg bättre än vad homo/transfober gör mot de som är det. Några av er som är värst har ju troligen själva den erfarenheten, (och just därför är så engagerade) känns det bra att ge andra samma känsla? Ge igen? Det är ju verkligen inte en väg framåt skulle jag ju säga då.

Just my 2c.

Jag skulle säga att flera av ateisterna eller vad de nu kallar sig har precis samma värderingar som Paludan till exempel,och kanske värre ändå. Sedan i andra trådar är de duktiga att värna om människors lika värde. Så vet vi ju att det INTE är nu

 

[manda]

Jag tycker också att det är oartigt och olämpligt att prata om ens sexuella fetisher i annat än mycket privata sammanhang.

Samma sak med detaljer om ens religion. Det hör inte hemma i det allmänna samtalet. Tillsammans med vänner där alla samtycker till det intima samtalsämnet, kör på.

Religionsfrihet innebär inte friheten att invadera det allmänna utrymmet med ens privata intressen.

Nu är när ändå denna tråd om religion i Sverige ändå inte ”det allmänna utrymmet” och att svara on topic här kan inte anses vara att invadera med privata intressen (så länge en i övrigt följer forumregler och rådande lagstiftning). Den som blir så provocerad har möjlighet att inte gå in i tråden.

På ett sätt är det bra att du själv drar parallellen med sexualitet för det blir så extremt tydligt att det du framför är rakt av hat/värdering av rätt till åsiktsfrihet baserat på människors tro.

 

[Otherside]

Dels så har vi ju valt att acceptera både viftandet av jesusflaggor och prideflaggor i samhället (även om jag personligen tycker att vi skulle kunna skippa båda i en utopisk samhällssbyggnad), men gällande just pride så anser jag personligen att det fortfarande finns ett behov av att hålla manifestationer för acceptans av olikheter.

Dvs, LGTBQ+personer möts fortfarande av mycket svårigheter och diskriminering i samhället, och ärligt talat har vi ett växande religiöst motstånd (pga förändrad demografi), så att hålla protestaktioner ser jag som relevant.

Det jag menar är alltså i konversationer med kollegor osv. Jag menar INTE att man behöver dölja/ljuga om ämnet kommer på tal ("jaha, så du är buddhist, jag är kristen jag" kan ju vara normalt kallprat), men snälla bespara mig utläggningar om varför du drar med dina barn till kyrkan och hur kär du är i gud osv.

Jag tror inte att någon börjar diskriminera mot någon för att dom nämner att dom är kristna. Men i min erfarenhet, så nämner dom det inte i förbifarten och låter det vara bra så. Många av samfunden är aktivt missionerande (även i afrikanska länder -_-) och det ses som en del av det aktiva tron att sprida väckelsen osv.

LGBTQ+ personer brukar ju inte syssla med sånt direkt.

Att jag gjorde jämförelsen med sexualitet är för att försöka få fram min poäng med att tro är något privat.

Skillnaden är väl att för en kristen handlar det om att ”rädda” sina medmänniskor för evigheten. Många tror ju att det är en nödvändighet för att man inte ska hamna i någon form av helvete. Och har man DEN övertygelsen förstår jag att man till varje pris vill rädda folk . Personligen tänker jag att hela resonemanget faller just där, det blir en orimlighet. Men men.

En gay eller lesbisk person har knappast nåt intresse av att ”omvända” andra utan det är absolut personligt och inget annat.

 

[manda]

Skillnaden är väl att för en kristen handlar det om att ”rädda” sina medmänniskor för evigheten. Många tror ju att det är en nödvändighet för att man inte ska hamna i någon form av helvete. Och har man DEN övertygelsen förstår jag att man till varje pris vill rädda folk . Personligen tänker jag att hela resonemanget faller just där, det blir en orimlighet. Men men.

En gay eller lesbisk person har knappast nåt intresse av att ”omvända” andra utan det är absolut personligt och inget annat.

Finns några studier som visar hur stor andel av troende kristna som anser missionerande som en del av deras tro eller uppdrag som troende?

Själv känner jag ingen (men har såklart stött på en och annan Jehovas vittne vid pendeltåget).

Tillägg: hittar denna amerikanska studie som anger att 42% av de kristet troende som
Deltagit i studien det mission som del av deras roll. I USA dock.

 

[Grazing]

Skillnaden är väl att för en kristen handlar det om att ”rädda” sina medmänniskor för evigheten. Många tror ju att det är en nödvändighet för att man inte ska hamna i någon form av helvete. Och har man DEN övertygelsen förstår jag att man till varje pris vill rädda folk . Personligen tänker jag att hela resonemanget faller just där, det blir en orimlighet. Men men.

En gay eller lesbisk person har knappast nåt intresse av att ”omvända” andra utan det är absolut personligt och inget annat.

Det är inte alls vad det handlar om för majoriteten av kristna, det är mer dom extrema som jehovas som går runt och sprider sitt.

 

[Thaliaste]

Jag tycker att det är fascinerande och samtidigt lite sorgsamt att det under ateismens flagg, anses vara okej att dra slutsatser om hur folk inom en stor, icke-homogen grupp "är" baserat på några få individer från gruppen man mött. Det skrivs med nedsättande ord, "de får visst vara som de vill, men jag ska inte behöva märka att de finns", fördomar och antaganden ligger till grund för slutsatser som inte ens stämmer, osv.

Vilka andra grupper skulle bemötas på samma sätt på Buke...?

 

[Otherside]

Finns några studier som visar hur stor andel av troende kristna som anser missionerande som en del av deras tro eller uppdrag som troende?

Själv känner jag ingen (men har såklart stött på en och annan Jehovas vittne vid pendeltåget).

Tillägg: hittar denna amerikanska studie som anger att 42% av de kristet troende som
Deltagit i studien det mission som del av deras roll. I USA dock.

Och @Grazing - ja, det är ju främst Jehovas Vittnen och Mormonerna som faktiskt har det kravet på sig att missionera och försöka omvända. Men även för en ”vanlig” kristen är det ju en form av ”omsorg” om sin nästa att vilja rädda dem för den sk evigheten. Den”räddningen” är ju vad kristendomen innerst inne handlar om. Idag tror jag att inte minst svenska kyrkan har släppt en hel del av helvetestankarna och man har en friare syn på den stora bilden. Tack och lov. Man skrämmer inte längre folk in i ”tro” med att alternativet är helvetet.

 

[Otherside]

Oj, feltryck!

 

[Praefatio]

Jag tycker att det är fascinerande och samtidigt lite sorgsamt att det under ateismens flagg, anses vara okej att dra slutsatser om hur folk inom en stor, icke-homogen grupp "är" baserat på några få individer från gruppen man mött. Det skrivs med nedsättande ord, "de får visst vara som de vill, men jag ska inte behöva märka att de finns", fördomar och antaganden ligger till grund för slutsatser som inte ens stämmer, osv.

Vilka andra grupper skulle bemötas på samma sätt på Buke...?

Ja. En obehaglig tråd, minst sagt

Undrar om det grundar sig i att några (vill säga många efter att ha läst tråden men vet inte hur väl det stämmer i verkligheten) ateister tänker sig att alla i grunden är/föds till ateister men att man sedan väljer att bli troende – precis som att många av den gamla skolan tror att personer som är HBTQ+ är heterosexuella när de föds men väljer sin läggning? Man väljer liksom inte att tro. Man bara gör det. Det är en del av ens innersta väsen. Jag kan inte sluta, även om jag skulle vilja, och jag valde aldrig att börja.

Med tanke på världsläget har jag tänkt mycket på hur tryggt det är att outa sig i Sverige idag. Hur säkert det kommer vara om några år. Hur mycket jag vill dela med mig till mina barn, för deras framtida trygghet skull. Den här tråden har faktiskt stärkt mig i min tro att det är säkrast att hålla tyst. Det är ett ganska kort steg, i extrema situationer som krig och andra katastrofer, från den syn du ringar in från tråden och hat som leder till hatbrott.

 

[Grazing]

Jag har noll behov av att ha kontakt med en präst. Jag vill inte ha "själavård", jag tycker att hela det konceptet är en felaktig uppfattning (själ alltså).

Om jag vill prata om psykologiska problem så vill jag göra det med någon som har en utbildning i helst både neurovetenskap, psykologins historia, och olika former av vetenskapligt belagt effektiva terapier...

...eller, vilket jag också har gjort, om det gäller "problem" som går in i de områden som vetenskapen inte berört så mycket än, så tar jag hjälp av någon med liknande metafysisk världsbild gällande det oförklarliga. Jag har alltså haft kontakt med en völva (som dessutom var utbildad i psykodramaterapi).

Varför är det så hemskt att jag inte vill ha med en präst att göra? Jag har inget behov av en fotbollstränare heller. Folk som gillar fotboll kan få snacka med fotbollstränaren.

Jag pratar om att jag tycker det är otäckt när uppenbarligen vissa nekar hjälp även av psykologer ifall det skulle komma fram att den har en tro. Att vissa känner sådan avsky mot människor med en tro att dom inte vill ha med den att göra. Liksom hur långt ska man dra det då, ska psykiatrin och sjukvården osv sluta anställa folk som har en tro så att dom som avskyr dessa människor så mycket ska slippa riskera att ha med dom att göra? Det är inte rätt utveckling tycker jag.

Är man inte i behov av att ha en samtalskontakt så är det väl klart att det inte finns någon vits med att ha hjälp av en präst. Präster hjälper för övrigt sällan till när psykiatrin är ett alternativ, då har man allvarligare problem oftast.

 

[Sassy]

Jag har jobbat med folk som varit Jehovas vittnen och inte en enda av dem har dragit upp det på jobbet. Min kristna kollega bär ett kors, hon försöker inte frälsa sin omgivning. Jag har noll och intet intresse för mina kollegors sexliv oavsett läggning och har aldrig känt någon som försökt frälsa mig även om jag kände de som var medlemmar i frikyrkor när jag gick i skolan. Det låter som en del av er haft väldigt underliga uppväxter som råkat ut för allt det här.

De jag känner som har blivit utsatta och därefter har en stark aversion (och rädsla) har blivit det av den egna familjen eller närmare krets. Det ligger mycket nära hederskultur, och jag har väldigt stor förståelse för att man känner sig maktlös kring religiösa företrädare efter det.

En troende är inte en religiös företrädare per automatik. En präst är det alltid.

(För mina prästbekanta är det här inget svårt att diskutera alls, och jag fattar inte varför det ska behöva tolkas som att alla som är kristna ska behöva känna sig angripna för det?)

Jag har för övrigt inte sagt ett dugg om min personliga trosuppfattning, så jag avböjer mig alla tolkningar kring det. Vad jag själv tror på och inte diskuterar jag inte på nätet.

Jag är lika anti många andra samhällsnormer, så (den kulturella) kristendomsnormen är i mina ögon i samma kategori som kärnfamiljsnormen och heteronormen. För att inte göra listan för lång.