Svärmorsproblem

[em-pirre]

Oftast är det ju bra. Låt inte en liten inblick i vårt liv tolkas som att det alltid är så, då gör ni samma misstag som hans mamma som alltid bara får höra det negativa.

Men om du är in ett förhållande där den andra gapar och skriker, och du skriver att du inte orkar?

 

[em-pirre]

Mer konkret. Det var ju inte han som bad mamman ringa. VAD ska han säga till henne? Jag vet inte. Jag har ingen aning om vad som skulle kunna reparera vår relation (min och svärmors alltså).

Han ska säga åt henne att skärpa sig. Kan hon inte det så får han be henne hålla sig undan.

 

[lady_vip]

Oftast är det ju bra. Låt inte en liten inblick i vårt liv tolkas som att det alltid är så, då gör ni samma misstag som hans mamma som alltid bara får höra det negativa.

Du beskrev förhållandet som stormigt och beskrev hur han skrek så att hela familjen mår dåligt. Han lämnar hemmet, du tycker det är skönt.

Därav min tolkning. Du skriver dessutom upprepade gånger att du inte orkar, det känns som att bråkandet dränerar dig.

 

[CillaW]

Mer konkret. Det var ju inte han som bad mamman ringa. VAD ska han säga till henne? Jag vet inte. Jag har ingen aning om vad som skulle kunna reparera vår relation (min och svärmors alltså).

Vad han ska säga till henne är ju totalt hans problem. Beroende på hur har vill ha det i framtiden.

 

[mandalaki]

Mer konkret. Det var ju inte han som bad mamman ringa. VAD ska han säga till henne? Jag vet inte. Jag har ingen aning om vad som skulle kunna reparera vår relation (min och svärmors alltså).

Nej, han bad inte mamman ringa. Men en sund vuxen son hade reagerat "Vad i helvete ... Vad håller hon på med?" Och sedan tagit ett ALLVARLIGT samtal med morsan om att hon ALDRIG NÅGONSIN lägger sig i hans relationer på det sättet igen.

Men det gör inte han. Istället tycker han att du ska prata ut med henne. Hål i huvudet skulle jag säga.

Det är inte du ska som ska reparera relationen med svärmor, det är han som ska tala om för sin mamma var gränserna går.

 

[Lovisaleonora]

Tråden väcker så många frågor.

Varför springer en vuxen man till sin mamma med mindre relationsproblem?
Varför agerar en vuxen kvinna och mor till vuxen son som en skvallrig fjortis?
Varför ska TS ta ansvar för väl valda delar av konversation mellan vuxen man och hans mor?

Varför ens fundera på att närvara vid söndagsmiddagen? Sjukdom kan komma plötsligt.

 

[bollen__]

Håller också med om att att söndagsmiddagen är lätt fixad.
Själv minns jag inte ens när jag träffade svärmor sist. Hon har aldrig varit hit heller.
Maken är där ibland men det är ytterst sporadiskt. Det spårade ur efter att hon ringt upp honom och i princip talat om för honom hur himla hemsk person jag var och alla fel jag gjorde (jag kollade inte henne i ögonen när hon "pratade" med mig (dvs malde på om sina fd. dagbarn i flera timmar bla.). Eftersom hans mamma inte går att diskutera med, så sa han några inte så fina ord och la på luren. Sen talades de nog inte vid på typ ett halvår. Nu säger hon visst inte så himla mycket dumt längre men han orkar ändå inte med henne så det blir bara sporadiska besök och jag följer inte med..

Men det känns som att här är det liksom mer problem än så, förstår inte varför din sambo pratar med sin mamma om ert bråk tex.

 

[Halali]

Alltså att hon läxar upp dig om sonen är ju ohyggligt pinsamt - för både henne och honom. Sådana samtal skulle jag vägra ta, bara bestämt förklara att "det där är mellan honom och mig, inget jag diskuterar med dig" och sedan inte lyssna på ett ord mer.

Sedan skulle jag lägga allt krut på att få ordning på relationen till sambon. Det låter inte som en höjdare som ni har det.

Men verkligen!

Tycker mandalaki har skrivit många tänkvärda o vettiga saker i tråden liksom flera andra. Jag hade helt enkelt inte accepterat detta, visst att man är ett par men var och en "ansvarar" för sin familj, och det är INTE partnerns ansvar om ens mamma lägger sig i. Jag hade blivit skogstokig och rejält förvånad.. Min mor hade nog gärna lagt sig i i teorin om hon upplevde att någon behandlade mig illa, men hon hade tagit sina åsikter med mig och inte med min kille. Och då är ändå min mamma långt ifrån den smidigaste när det gäller konflikter..

 

[Och_Aye]

Jag hade skämts ihjäl om min mamma ringde och skällde på min sambo tror jag. Och sen blivit rätt förbannad.

Vad han borde göra är att 1) inte ljuga om dig när han sover hos mamma och 2) se till att hon aldrig lägger sig i på det sättet mer. Herregud!

 

[tott]

Sedan skulle jag lägga allt krut på att få ordning på relationen till sambon. Det låter inte som en höjdare som ni har det.

Det är nog här det stora problemet är, tycker jag också. Din sambo verkar inte lätt, men att be någon att "bara försvinna" är inte heller "rätt". Ni måste lära er behärska era känslor - eller kanske inse att ni inte ska vara ihop...

 

[tott]

Oftast är det ju bra. Låt inte en liten inblick i vårt liv tolkas som att det alltid är så, då gör ni samma misstag som hans mamma som alltid bara får höra det negativa.

Man varför är du utan energi? Vad har ätit upp den?

 

[Och_Aye]

Det är nog här det stora problemet är, tycker jag också. Din sambo verkar inte lätt, men att be någon att "bara försvinna" är inte heller "rätt". Ni måste lära er behärska era känslor - eller kanske inse att ni inte ska vara ihop...

Det beror väl väldigt mycket på vad som hänt innan?
Hade min sambo skrikit så att han skrämt mitt barn hade jag nog fasen också bett honom dra åt helvete till slut, tror jag. Sådant där kan man ju inte bara stå ut med och det är nog mindre dramatiskt att den skrikande muppen försvinner än att ta med sig ungar, hundar och annat och själv dra iväg sent på kvällen.

 

[tott]

Det beror väl väldigt mycket på vad som hänt innan?
Hade min sambo skrikit så att han skrämt mitt barn hade jag nog fasen också bett honom dra åt helvete till slut, tror jag. Sådant där kan man ju inte bara stå ut med och det är nog mindre dramatiskt att den skrikande muppen försvinner än att ta med sig ungar, hundar och annat och själv dra iväg sent på kvällen.

Jepp. Jag försvarar inte mannen alls, men vi hör bara ts' version här och vet inte hur bråket startade t.ex. Dessutom skriver ju ts själv att sambon och hon har helt olika uppfattning om hur bråket började = de har stora kommunikationsproblem. Jag har själv blivit ombedd att "bara försvinna" och det upplevde jag typ som ett slag rakt i nyllet. Inget jag önskar någon att bli utsatt för - någonsin. Blir man många gånger ombedd att "dra åt helvete" eller "försvinna" så gör man det till slut.

Att sen sambons mamma ringde och "läxade upp" ts, tycker jag är så jävla lågt och där tycker jag som många andra här att det verkligen inte är ts' och svärmor som skall reda upp det, utan svärmor och hennes son.

...och middagen behöver du inte gå på @Denanonyma . Bara tacka nej - utan desto mera "vita" lögner eller förklaringar.

 

[Denanonyma]

Vi har absolut kommunikationsproblem. Jag har dessutom en depression/utmattning som inte gör saken bättre. Vi har kommit överens om tidigare att när jag känner att jag börjar spåra ur i vad jag säger, då jag kan kläcka ur mig obetänkta elaka saker, och att vi inte kommer komma vidare i diskussionen så ska jag bryta. Det var det jag försökte den här gången, jag bröt och gick iväg. Han följer efter och vägrar ge sig.

Jag tror inte han ljugit nu för sin mamma utan bara berättat ur sin synvinkel, som inte alls är likadan för någon annan. Han har alltid "otur" - inpräntat av mamman från tidig ålder.

 

[Monstermom]

Han har alltid "otur" - inpräntat av mamman från tidig ålder.

Men han är idag en vuxen man (med ansvar över andra dessutom, om jag inte missförstår) och är faktiskt ansvarig för sina egna mönster och handlingar. Han kanske inte ordagrant bad mamman ringa och skälla på dig, men det verkar sannerligen inte som att det var oönskat heller.

Jag tycker som många (alla?) andra att problemet över huvud taget inte ligger mellan dig och svärmor. Han behöver fixa, men först behöver han inse att det finns saker att fixa och sen faktiskt vilja fixa dem. Är det troligt?

Du skriver att vi inte ska döma hela förhållandet av vad du skriver i den här tråden, men problemen du beskriver är ju inte isolerade händelser? De målar en väldigt tydlig bild av generella problem tyvärr. Självklart betyder inte det att det inte finns bra saker också! Men jag tror du måste se storleken på problemen för att ha en chans att göra något åt dem. Jag blir helt trött och arg bara av att läsa det här fast det inte påverkar mig över huvud taget, att leva i det måste slita något oerhört!

 

[Denanonyma]

Han ser inte problemet eller vad han ska göra åt det. Det här med otur och ta ansvar är en vanlig källa till "diskussion".

JAG är det stora problemet. Mitt mående. Bara jag jobbade mindre skulle det bli bättre. Bara jag började med psykofarmaka skulle det bli bättre. Hans ord, inte mina.

Han undrar varför jag är så trött, han var ju pappaledig och det var ju inte så jobbigt.

 

[mandalaki]

Han ser inte problemet eller vad han ska göra åt det. Det här med otur och ta ansvar är en vanlig källa till "diskussion".

JAG är det stora problemet. Mitt mående. Bara jag jobbade mindre skulle det bli bättre. Bara jag började med psykofarmaka skulle det bli bättre. Hans ord, inte mina.

Han undrar varför jag är så trött, han var ju pappaledig och det var ju inte så jobbigt.

Men depression/utmattning är ju sjukdom?

 

[tanten]

Vad han ska säga till henne är ju totalt hans problem. Beroende på hur har vill ha det i framtiden.

Exakt så.

 

[Squie]

Han ser inte problemet eller vad han ska göra åt det. Det här med otur och ta ansvar är en vanlig källa till "diskussion".

JAG är det stora problemet. Mitt mående. Bara jag jobbade mindre skulle det bli bättre. Bara jag började med psykofarmaka skulle det bli bättre. Hans ord, inte mina.

Han undrar varför jag är så trött, han var ju pappaledig och det var ju inte så jobbigt.

Så, om jag förstår dig rätt har han noll och intet förståelse för att du är sjuk?
Det är allvarligt!

 

[Monstermom]

Han ser inte problemet eller vad han ska göra åt det. Det här med otur och ta ansvar är en vanlig källa till "diskussion".

JAG är det stora problemet. Mitt mående. Bara jag jobbade mindre skulle det bli bättre. Bara jag började med psykofarmaka skulle det bli bättre. Hans ord, inte mina.

Han undrar varför jag är så trött, han var ju pappaledig och det var ju inte så jobbigt.

Aha... Så det är bara en som har problem, de problemen ligger på henne att göra något åt (på hans sätt), och själv är han minsann förträfflig?

"Skärp dig" med andra ord?

Du, hur bra är resten av ert liv ihop som kan väga upp det där?
(Och nej, jag menar inte "dumpa!", bara att jag tror du underspelar hur pass utbredda och stora problem ni faktiskt har.)