Hmm där tycker jag nog nästan tvärtom. Det är ju ett populärt sätt att uttrycka sig såklart och det låter jättebra att vi är egotrippade och bortskämda medan denna generation jobbade hårt och självständigt.
Och nu svarar jag inte exakt dig utan någon annan med samma tankar som jag inte kan säga det till. För självklart har jag redan hört det där från någon äldre släkting. Långt innan vi någonsin bett dem om hjälp såklart.
- Vi tar barnen om vi tycker det är kul, inte annars! (nöjt tittandes på 4 veckor gamla Y o 2 månader gamla X)
Tar barnen? Jag kanske inte har tid att serva er just med att leverera ett barn till din stad den dagen om året helt enkelt.
Barn är inte något slags mjukdjur. Det går inte att plötsligt beställa hem en treåring som inte känner igen en på övernattning, det går faktiskt helt och hållet bort. Jag tänker inte pluppa ned ett förvirrat och gråtande barn hos en äldre släkting för att det var kul att ha ett barnbarn den helgen. (Ja! det har hänt att det beställts hem ett barn mellan 1-4 som senast träffade äldre generation Y i tio minuter för ett år sedan. Med besvikna åthävor och gny när vi "oj då vi kunde inte, eh tyvärr"
.) Barn är inte robotar, det går inte att se ett barn en gång om året och sedan gnälla sorgset över att barnet tjuter av glädje över en annan äldre släkting.
Jag råkar veta att min äldre generation förväntade sig barnvakt av sin äldre generation. Jag är fullt på det klara med att min farmor passade barn en hel vecka varje sommar trots att hon inte gillar barn... gissa hur jag vet det? Gissa om det är en sådan förälder som "inte har tid med barnbarn" som lämnade mig där? Jag vet att min mormor älskade barn och passade lika mycket. Jag vet att med all den barnpassning karriärs 40-talisterna behövde så har även deras föräldrars fastrar och mostrar passat deras barn...
Jag råkar veta att om min mamma inte hittade en släkting som kunde passa när jag var sjuk så kom hemsamariten från kommunen... Alltså även hemsamariten från kommunen!? För den finns ju numera? eller? (helst ska man såklart inte vara sjuk så det var jag inte vanligen.)
Min man vet också exakt hur mycket hans föräldrar lät sina föräldrar passa honom när de behövde passning, tex att de alltid skickade honom till farmor när han var sjuk en vecka. (vilket han älskade iofs).
Så jag är helt och hållet totalt på det klara med att de föräldrar vi har (notera här orden "vi har" som i min man och jag, specifikt) som har den attityden och säger det, att de ska aldrig hjälpa till, det är en princip att de bara ska ha barn om det är roligt för dem och ingen hjälp för oss. Utan helst ett besvär för oss, de har kakan och har ätit den. För de utnyttjade sina föräldrar till max när de hade små barn, men ska prata vitt och brett om hur lite hjälp de vill ge. Inte så fint.
Kan tillägga att det är helt attityden som irriterar mig. För detta är en äldre släkting. Min andra äldre släkting som inte passar barn eller vill träffa barn är smart nog att hålla klaffen om sina prioriteringar. Och gör inte heller några besvikna åthävor när barnet inte intresserar sig för hen. Vilket är helt ok, man blir ledsen såklart men inte sur.
