Svärföräldrar som ej visar intresse för barnbarn

[Raderad medlem 19815]

Med den frågan är det väl ännu konstigare att inte ha en nära relation med far- och morföräldrar? Är ens barn bara ens barn när de är små? Jag hoppas på att ha en bra relation till och träffa mina barn ofta även när de blivit vuxna.. och får de i sin tur barn kommer det ju innebära att jag också kommer träffa mina ev. barnbarn ofta.
Vid vilken ålder tycker du det är brukligt att sluta att umgås med sina barn? När de fyller 18?

 

[Bexzor]

VI har ingen hjälp av morföräldrar, knappt aldrig haft fast jag fick barn redan vid 20 års ålder.

Jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj där jag var, och är fortfarande det, ovärdiga barnet.
Vad jag än gör så räknas det inte. Och samma gäller för mina barn.
Så jag har ingen relation idag med någon av mina biologiska föräldrar, och mina yngsta barn vet inte ens att de har en mormor då de setts vid enstaka tillfällen.

 

[Amk]

Vår son är drygt ett år nu. Mina svärföräldrar visar inget intresse för vårt barn. Min mans föräldrar bor 20 min bort och träffar vårt barn väldigt sällan.
Jag tycker det är jättejobbigt för jag hade en helt annan förhoppning innan vår son föddes. Åtminstone att de ville träffa sitt barnbarn.

Min mamma bor 50 mil bort och min pappa gick hastigt bort knappt två månader innan förlossningen. Att vi inte träffar min mamma så ofta är ju pga avståndet såklart.

Vi har berättat en gång för mina svärföräldrar att vi tycker det känns som att de inte vill träffa barnbarnet och då blev de förvånade och sa att det inte alls var så och att de skulle bättra sig. Men det har inte blivit bättre, snarare sämre.
Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. Jag tycker det här är jättejobbigt och det kommer ofta upp på tal. Jag har svårt att hantera situationen och grubblar väldigt mycket. Speciellt när man hör vänner vars föräldrar/svärföräldrar ofta träffar barnbarnen och är barnvakter osv.

Vi pratar mycket hemma om hur vi ska hantera detta men det är inte lätt och vi kommer sällan fram till något.

Jag behöver hjälp!
Hur hade ni hanterat detta?

Jag förstår att du är besviken över att de inte är så engagerade i sitt barnbarn. Som jag ser det, med två små barn på ett, respektive tre år, finns det flera vinster med att ha föräldrar och svärföräldrar som engagerar sig i våra barn. Det ger våra barn nära och viktiga relationer med fler människor än oss föräldrar, det ger oss föräldrar en känsla av att våra föräldrar värderar oss och våra familjer högt, det ger oss avlastning när det är tufft att orka med att vara den förälder vi vill vara, det ger mycket glädje till våra föräldrar och det skapar bryggor mellan generationerna där våra barn får höra berättelser och erfarenheter från människor som vuxit upp i en helt annan tid och än dem och som har mycket att berätta.

För min del bygger familjerelationer, oavsett om det är syskon-syskon, föräldrar-småbarn, föräldrar, vuxna barn eller mor- och farföräldrars relation till barnbarnen på en ömsesidig önskan om att dela varandras liv i viss mån, att stötta varandra när det är tufft (grattis till de småbarnsföräldrar som inte tycker att det är slitsamt!) och en vilja att dela kärlek. Helt krasst påverkar relationen mina föräldrar har med sina barnbarn vilken relation jag har med mina föräldrar.


Vad jag däremot inte kan svara på är hur jag hade hanterat det. Förmodligen hade jag, som ni redan gjort, tagit upp det med personerna i frågan och frågat hur de skulle vilja att det såg ut. Kanske är det så att de ser fram emot att engagera sig mer när barnet blir lite större och är lite bättre på att undvika att slå sig/kan kommunicera mer/kan vara med på en annan typ av aktiviteter? Kanske tycker de att det skulle vara lättare att umgås med barnet på tu man hand? Kanske känner de att de inte har tid/kan ta sig tid just nu?

Det är ju en jättesvår situation för många med Covid-19, så detta kanske är en bra tid för reflektion hos både dem och er? Jag hade absolut inte pushat för mer umgänge så länge pandemin pågår, men sedan kanske ni kan hoppas på att de satt större pris på att umgås med nära och kära plus att ert barn blivit större?

 

[Tora]

Jag förstår att du är besviken över att de inte är så engagerade i sitt barnbarn. Som jag ser det, med två små barn på ett, respektive tre år, finns det flera vinster med att ha föräldrar och svärföräldrar som engagerar sig i våra barn. Det ger våra barn nära och viktiga relationer med fler människor än oss föräldrar, det ger oss föräldrar en känsla av att våra föräldrar värderar oss och våra familjer högt, det ger oss avlastning när det är tufft att orka med att vara den förälder vi vill vara, det ger mycket glädje till våra föräldrar och det skapar bryggor mellan generationerna där våra barn får höra berättelser och erfarenheter från människor som vuxit upp i en helt annan tid och än dem och som har mycket att berätta.

För min del bygger familjerelationer, oavsett om det är syskon-syskon, föräldrar-småbarn, föräldrar, vuxna barn eller mor- och farföräldrars relation till barnbarnen på en ömsesidig önskan om att dela varandras liv i viss mån, att stötta varandra när det är tufft (grattis till de småbarnsföräldrar som inte tycker att det är slitsamt!) och en vilja att dela kärlek. Helt krasst påverkar relationen mina föräldrar har med sina barnbarn vilken relation jag har med mina föräldrar.


Vad jag däremot inte kan svara på är hur jag hade hanterat det. Förmodligen hade jag, som ni redan gjort, tagit upp det med personerna i frågan och frågat hur de skulle vilja att det såg ut. Kanske är det så att de ser fram emot att engagera sig mer när barnet blir lite större och är lite bättre på att undvika att slå sig/kan kommunicera mer/kan vara med på en annan typ av aktiviteter? Kanske tycker de att det skulle vara lättare att umgås med barnet på tu man hand? Kanske känner de att de inte har tid/kan ta sig tid just nu?

Det är ju en jättesvår situation för många med Covid-19, så detta kanske är en bra tid för reflektion hos både dem och er? Jag hade absolut inte pushat för mer umgänge så länge pandemin pågår, men sedan kanske ni kan hoppas på att de satt större pris på att umgås med nära och kära plus att ert barn blivit större?

Oj vad fint skrivet . Precis vad jag tänkt men inte kunnat formulera riktigt

 

[lil-sis]

Jag är fascinerad över att så många har så mycket hjälp av barnens mor- och farföräldrar.
Om jag ser tillbaka till min egen barndom, så tror jag att jag träffade min mormor totalt kanske ca 10 gånger. Allt som allt. Hon bodde förvisso långt bort, men jag kan bara minnas att hon besökte oss en eller högst två gånger. (morfar dog innan jag föddes)
Farmor och farfar bodde mycket närmare, men endast en gång var farmor barnvakt åt mig. Jag har inget minne av att de någonsin hälsade på oss, utöver möjligen någon födelsedag eller så. VI var desto mer hos dem och visst, då hände det väl att jag var med farmor i köket när pappa var ute och grejade med farfar. Men barnvakt - njäe...
Min mamma hjälpte oss en del, när hon hade tid och möjlighet. Hennes arbetstider varierade en del beroende på årstider. (min pappa dog långt innan barnen föddes)
Makens föräldrar bor långt bort, så dem har vi aldrig haft hjälp av.

Men, jag har många gånger förundrats över att det finns en massa människor som uppenbarligen inte skaffar sig barn för att de vill umgås med sina barn. Jag har frågat mig om vissa människor verkligen tycker om barnen överhuvudtaget??

Jag och min brorsa hängde massor med främst farmor och farfar men även med mormor och morfar. Vi var hos farmor och farfar på alla lov, sommarlovet blev därmed JÄTTELÅNGT och mamma och pappa behövde inte gå omlott på semestern eller ha oss på fritids hemma i stan.

Jag älskade ha den relationen till farmor, farfar, morfar och mormor och önskade att mitt barn också skulle ha den förmånen. Min barn känner min morfar och min moster bättre än sina morföräldrar.

Farmor och farfar bodde runt 50 mil bort och mormor och morfar på promenadavstånd.

 

[Badger]

Jag är fascinerad över att så många har så mycket hjälp av barnens mor- och farföräldrar.
Om jag ser tillbaka till min egen barndom, så tror jag att jag träffade min mormor totalt kanske ca 10 gånger. Allt som allt. Hon bodde förvisso långt bort, men jag kan bara minnas att hon besökte oss en eller högst två gånger. (morfar dog innan jag föddes)
Farmor och farfar bodde mycket närmare, men endast en gång var farmor barnvakt åt mig. Jag har inget minne av att de någonsin hälsade på oss, utöver möjligen någon födelsedag eller så. VI var desto mer hos dem och visst, då hände det väl att jag var med farmor i köket när pappa var ute och grejade med farfar. Men barnvakt - njäe...
Min mamma hjälpte oss en del, när hon hade tid och möjlighet. Hennes arbetstider varierade en del beroende på årstider. (min pappa dog långt innan barnen föddes)
Makens föräldrar bor långt bort, så dem har vi aldrig haft hjälp av.

Mormor och morfar bodde 60 mil bort så jag var där på jul, en vecka på försommaren och sedan semestrade mamma och jag med dem ett par veckor och så kom alltid morfar min födelsedagsvecka och städade och lagade mat åt oss (när mormor gått bort)

Farmor bodde på samma ställe men hade huvudansvar ett par veckor på sommaren på sommarstället hela släkten delade. Pappa dök upp då och då.

Men, jag har många gånger förundrats över att det finns en massa människor som uppenbarligen inte skaffar sig barn för att de vill umgås med sina barn. Jag har frågat mig om vissa människor verkligen tycker om barnen överhuvudtaget??

Jo exakt, det är jättekonstigt. Min mamma verkar definitivt ha skaffat mig för att hon älskar att hänga med mig och verkar supernöjd att hänga med barnbarnet också. (att hon sedan doktorerade och var ensamstående mor när jag var liten unnar jag verkligen henne. Att vara något slags halvhemmafru till pappa hade inte passat henne och det hade inte passat honom att vara jobba 8 timmarsdag heller.) Så som sagt vi tillbringar delar av semestern tillsammans och när hon hämtar äter vi middag tillsammans och har jättetrevligt. Hon tycker om att åka skridskor och skidor med oss och ringer gärna och frågar om promenader. Mitt barn och jag hänger sportlov och sommarlov med henne. Himla trist nu med Corona.

 

[Pontevecchio]

Oj vad fint skrivet . Precis vad jag tänkt men inte kunnat formulera riktigt

instämmer!