Svärföräldrar som ej visar intresse för barnbarn

??
Går nån i pension för att de får barnbarn?

Pension i förtid? Min mamma är 70+, jag fick barn först när jag fyllde 35, dvs hon var redan pensionär när han kom.

Mitt inlägg var ett svar på att @SaraMara först skrev enligt nedan att ennes mamma valde att gå i pension när barnbarnet föddes. Och sen skriver hon att hon alltid trott att hennes barn haft "normalengagerade" mor- och farföräldrar. Jag ville bara påpeka att det inte tillhör det normala med mor- och farföräldrar som väljer att gå i pension när barnbarn föds.

Ja, vi har turen att mamma valde att gå i pension när dottern föddes och att svärmor är pensionär. Svärfar anpassar arbetstiderna för att kunna åka hit en gång i veckan minst i vanliga fall.

jag älskar vårt "beroende" av dem. Dottern har en fantastisk relation med samtliga inblandade och har stenkoll på vilka dagar mormor/farmor/farfar hämtar, det är aldrig några bekymmer att få barnvakt och dottern älskar att hänga med dem också över natten om maken och jag vill resa på egen hand.
Jag är uppvuxen med så närvarande mor-/farföräldrar också och det var en fantastisk ynnest att få den nära relationen och kärleken.
 
??
Går nån i pension för att de får barnbarn?

Pension i förtid? Min mamma är 70+, jag fick barn först när jag fyllde 35, dvs hon var redan pensionär när han kom.

Mina föräldrar och mina svärföräldrar jobbade alla heltid när dottern föddes. Nu är två av fyra pensionärer. Men de gick inte i pension förrän dottern hade börjat skolan.
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Men du måste ju inse att det är inte "normalengagerat" att gå i pension för att man fått barnbarn. Då är man mer engagerad än genomsnittet. Och dessutom så har barnbarnets födelse sammanfallit med att det är dags att gå i pension eller så har personen lyxen att ha råd att gå i pension i förtid.
Nej min mamma gick inte i pension i förtid när hon fick barnbarn. Hon gick i pension i eftertid först vid 67, men behöll rummet på jobbet och spökar där än idag. Och hämtade en dag i veckan efter att hon gått i pension (den dag det passar för att det inte är bridge, jobb, föreningsmöte, el dyl). Innan dess hämtade hon om det var panik och det var helt fantastiskt. Tex avstängd väg eller båda föräldrar fast i snöstorm (på riktigt fast i snöstorm).

Men hon ville ändå gå på museer eller göra utflykter med oss på helgerna mer än en gång i månaden.
 
Nej min mamma gick inte i pension i förtid när hon fick barnbarn. Hon gick i pension i eftertid först vid 67, men behöll rummet på jobbet och spökar där än idag. Och hämtade en dag i veckan efter att hon gått i pension (den dag det passar för att det inte är bridge, jobb, föreningsmöte, el dyl). Innan dess hämtade hon om det var panik och det var helt fantastiskt. Tex avstängd väg eller båda föräldrar fast i snöstorm (på riktigt fast i snöstorm).

Men hon ville ändå gå på museer eller göra utflykter med oss på helgerna mer än en gång i månaden.

Fast det var ju inte dig jag skrev det till.... Det var till @SaraMara som hade skrivit det tidigare i tråden. Och sen skrivit att hon alltid trott att hennes barns mor-och farföräldrar varit normalengagerade. Jag tyckte då att det inte tillhör det normala att gå ipension för att man får barnbarn. Trevligt och lyxigt för de nyblivna föräldrarna men inte tillhör det det normala.
 
Fast det var ju inte dig jag skrev det till.... Det var till @SaraMara som hade skrivit det tidigare i tråden. Och sen skrivit att hon alltid trott att hennes barns mor-och farföräldrar varit normalengagerade. Jag tyckte då att det inte tillhör det normala att gå ipension för att man får barnbarn. Trevligt och lyxigt för de nyblivna föräldrarna men inte tillhör det det normala.
Nej, det håller jag med om, det tillhör nog inte det normala utan kan räknas som extra engagerat, jag hade blivit förvånad om mamma hade gjort det.
 
Du har ingen skyldighet att besöka dina gamla släktingar som bor på äldreboende.

Om du gör det, av kärlek till dem, så gör det. Men gör det inte av plikt.

Att hävsa att man har plikter att på olika sätt ta hand om folk p.g.a. släktskap, behöver faktiskt tänkas igenom rätt ordentligt ur många aspekter.
Visst kan man vilja "ge tillbaka" eftersom man "fick" av sina föräldrar, men hur långt ska den plikten sträcka sig?
Till besök där man sitter och småpratar? Till att låta föräldern/föräldrarna flytta in hos en själv för fullständigt omhändertagande? Eller hur mycket?

Före välfärdsstatens införande så lades mycket av arbetet med omsorg på kvinnor i form av oavlönat arbete.
Här får man vara lite försiktig så att vi inte monterar ner välfärden, och hamnar där igen, med oavlönade kvinnoplikter.

Men för att återgå till trådämnet, så handlar det där med barnbarn, i synnerhet små/unga barnbarn, inte om att mor/farföräldrarna är så gamla så att de ens är pensionärer i de flesta fall, utan det handlar om aktiva samhällsmedborgare med jobb i ungefär 55 års åldern och uppåt.

När det gäller folk som hamnat på äldreboenden, så finns det snarare barnbarns barn.

Vi verkar leva i olika situationer. Jag är 38, mina föräldrar snart 70 och barnen 0-4 år. Mina vänner är ungefär i samma situation. Det är inte tal om barnbarnsbarn.

Plikt har ingen hävdat, däremot att ha ett intresse för sin familj. Nånstans ingår man ett partnerskap och skaffar barn för att man har ett intresse av det. Att det intresset dör när barnet är vuxet är främmande för mig. Relationen ändas absolut men den upphör inte.

Att det är en kvinnofråga instämmer jag inte alls i.
 
Fast det är väl inte en utebliven relation att ses någon gång i månaden. Utan då ligger ju besvikelsen i ngt annat, tex fel förväntningar eller att svärföräldrarna kanske är som @skogaliten och inte har riktigt lusten att passa eller umgås oftare just nu, men kanske gärna gör det när man kan dela intressen på ett annat sätt.

När jag läser skogalitens inlägg så läser jag inte några gånger i månader, snarare nån gång per år.

Att tro att yngre barn eller tonåring vill dela intressen med sina mor/farföräldrar som de inte har en relation till är naivt. Och kanske är båda parter nöjda med det men för mig vore det en förlust.
 
Men du måste ju inse att det är inte "normalengagerat" att gå i pension för att man fått barnbarn. Då är man mer engagerad än genomsnittet. Och dessutom så har barnbarnets födelse sammanfallit med att det är dags att gå i pension eller så har personen lyxen att ha råd att gå i pension i förtid.

Du läste nog lite väl innantill. Jag läste det som att personen var i pensionsåldern och valde att gå i pension samtidigt som barnbarnet föddes.

Min mamma har vänner som gnäller om att de önskar att deras barn hörde av sig och ville umgås och spendera tid med dem lika mycket som jag och min syster gör med våra föräldrar. Och inte bara ringde när de behövde hjälp.
De har noll insikt om att det bristande intresset grundar sig i att barnen växte upp med bristande intresse från föräldrarna som endast ringer nu för de blivit gamla och vill ha hjälp. what goes around comes around.
 
Du läste nog lite väl innantill. Jag läste det som att personen var i pensionsåldern och valde att gå i pension samtidigt som barnbarnet föddes.

Min mamma har vänner som gnäller om att de önskar att deras barn hörde av sig och ville umgås och spendera tid med dem lika mycket som jag och min syster gör med våra föräldrar. Och inte bara ringde när de behövde hjälp.
De har noll insikt om att det bristande intresset grundar sig i att barnen växte upp med bristande intresse från föräldrarna som endast ringer nu för de blivit gamla och vill ha hjälp. what goes around comes around.

Jag läste det som att personen troligtvis gick i pension vid en tidpunkt då egentligen inte var dags eftersom hon hade fått ett barnbarn. Eftersom det stod valde att gå i pension för att hon fick barnbarn. Att barnbarnet så att säga var anledningen till att hon gick i pension just då och inte om ett halvår, ett år, två år. Inte att pensionering och barnbarnet bara råkade sammafalla tidsmässigt.
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Jag läste det som att personen troligtvis gick i pension vid en tidpunkt då egentligen inte var dags eftersom hon hade fått ett barnbarn. Eftersom det stod valde att gå i pension för att hon fick barnbarn. Att barnbarnet så att säga var anledningen till att hon gick i pension just då och inte om ett halvår, ett år, två år. Inte att pensionering och barnbarnet bara råkade sammafalla tidsmässigt.

Jag tolkar det som att hon var i pensionsålder och då barnbarn kom valde hon att gå i pension istället för att jobba längre.
 
Hur många tror du det är, som vågar säga det något mindre socialt accepterade, att de minsann inte vill avstå möten eller hobbies för att på olika sätt ta hand om barnbarn?

De tiger antagligen.

Alltså även om föräldrar fick barn vid 30, och deras barn i sin tur får barn vid 30, så är då den äldre generationen ca 60 år.

Vad vill du egentligen, att 60 åringar ska ge upp sina liv för att fixa sina barns liv?

60-åringarnas föräldrar hjälpte dem i regel med barnen när 60-åringarna var unga familjer. Du har inte svarat på det inlägget. Du fick självklart ingen hjälp med barnpassning av dina föräldrar när du hade barn. Men många andra fick det och ger ändå ut de här kommentarerna om att vi har bara barnen som efterrätt, även utan att någon har bett om barnvakt.

Pay forward som blivit så populärt i övrigt.

Så det är att "ge upp sitt liv" att träffa någon som man gett upphov till och dess avkomma ett par gånger i månaden eller en gång i veckan? Så lite liv fanns det.

Så det var det jag gjorde när jag passade pappas "snoriga ungar", mina småsyskon någon gång i månaden när jag var 25-30, spännande, då vet jag.

Men det är jag som är bortskämd?

Helt ärligt då går jag bak en generation för mina ideal i så fall. Då är jag mer inne på pliktvägen, den ger mig mycket mer glädje.

Med det inte sagt såklart att dina barnbarn ska behöva träffa dig. Men att kalla vår generation 70-talisterna, bortskämd? På riktigt?
 
Vår son är drygt ett år nu. Mina svärföräldrar visar inget intresse för vårt barn. Min mans föräldrar bor 20 min bort och träffar vårt barn väldigt sällan.
Jag tycker det är jättejobbigt för jag hade en helt annan förhoppning innan vår son föddes. Åtminstone att de ville träffa sitt barnbarn.

Min mamma bor 50 mil bort och min pappa gick hastigt bort knappt två månader innan förlossningen. Att vi inte träffar min mamma så ofta är ju pga avståndet såklart.

Vi har berättat en gång för mina svärföräldrar att vi tycker det känns som att de inte vill träffa barnbarnet och då blev de förvånade och sa att det inte alls var så och att de skulle bättra sig. Men det har inte blivit bättre, snarare sämre.
Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. Jag tycker det här är jättejobbigt och det kommer ofta upp på tal. Jag har svårt att hantera situationen och grubblar väldigt mycket. Speciellt när man hör vänner vars föräldrar/svärföräldrar ofta träffar barnbarnen och är barnvakter osv.

Vi pratar mycket hemma om hur vi ska hantera detta men det är inte lätt och vi kommer sällan fram till något.

Jag behöver hjälp!
Hur hade ni hanterat detta?

Jag känner igen känslan även om vi inte har det precis lika. I mitt fall är det min egen mamma som deklarerade ett par år innan jag ens tänkt på att skaffa barn att hon minsann aldrig skulle bli en mormor/farmor som passade barnbarn flera gånger i veckan. Med tanke på att jag bor 100 mil bort skulle det verkligen inte bli aktuellt vare sig hon vill eller inte. Nu när jag har barn ska umgänget på något sätt alltid ske på hennes villkor samtidigt som hon förväntar sig saker av mig precis som tidigare när vi hälsar på. Självklart bestämmer hon om hon vill ha en bra relation med sitt barnbarn, men det påverkar helt klart vår relation till det sämre.

Och eftersom diskussionen varit upp i tråden, både min egen farmor och mormor har passat mig och mina syskon regelbundet i olika perioder under uppväxten.
 
Hur många tror du det är, som vågar säga det något mindre socialt accepterade, att de minsann inte vill avstå möten eller hobbies för att på olika sätt ta hand om barnbarn?

De tiger antagligen.

Alltså även om föräldrar fick barn vid 30, och deras barn i sin tur får barn vid 30, så är då den äldre generationen ca 60 år.

Vad vill du egentligen, att 60 åringar ska ge upp sina liv för att fixa sina barns liv?
De får göra precis som de vill, men hade min mamma sett vår dotter som en sådan plåga att hon ansåg att det var att ge upp sitt liv att få tillfälle att umgås med henne ett par gånger i veckan så hade jag (i) trott att hon höll på att bli dement och helt personlighetsförändrad, (ii) blivit oerhört ledsen och fått ompröva hela vår relation. Om livet ges upp pga några timmars umgänge i veckan så undrar jag hur sjutton man fyller övrig tid? Nu anser min mamma att barnbarnen tillför saker och berikar hennes liv. Att se på ett barnbarn som ngt som inkräktar på livet, t.o.m. i sådan mån att man betackar sig för att få bilder, hade för mig tytt på en nivå av känslokyla och empatilöshet som jag hade haft oerhört svårt att förlika mig med. Jag hade ju varit så illa tvungen, och givetvis inte velat utsätta mitt barn för att behöva umgås med en sådan person, men jag hade blivit oerhört ledsen över att se en relation gå så totalt i stöpet som den hade gjort.
 
Jag tror allt det där har att göra med vilken slags person man är.
Mina föräldrar har passat mina barn en gång. Dom är 11 och 13 nu.
En gång under alla dessa år. :(
Överhuvudtaget har intresset varit minst sagt obefintligt.

Själv har jag dessutom varit svårt sjuk och legat mycket på sjukhus under ca 6 år-
Mamma besökte mig en gång. Pappa två.

Sen skiljer dom sig och pappa träffar jordens bullmamma som gör allt för sina barn och barnbarn.
Pappa får dåligt samvete och känner sig som världens sämsta far och morfar.
Han skärper sig och blir mer engagerad i alla oss vuxna barn (vi är fyra stycken syskon) och våra barn.

Följande har inte riktigt med trådrubriken att göra men jag vill ändå berätta.

Mamma blir sjuk och efter 4 månader är hon död.
Under denna tid så hjälps vi åt alla fyra syskon med mamma. Jag följde med henne hem efter operationen och bodde där två nätter. Vi turades om att besöka mamma ofta.
När hon blev sämre såg vi till att hon fick vård i hemmet. När det inte funkade längre såg jag till att hon kom till det bästa hospice man kan tänka sig. Där fick hon dö, tryggt, fått god omvårdnad osv.
Äldsta syrran och jag kom dit i tid för att vara där då hon dog. De andra kom någon timme senare.

Hade jag resonerat som min mamma gjort så hade jag inte brytt mig ett skvatt.
Det hade jag inte klarat av. För mig var det en självklarhet att finnas där.
Jag resonerar så att folk är väldigt olika helt enkelt.
 
När jag läser skogalitens inlägg så läser jag inte några gånger i månader, snarare nån gång per år.

Att tro att yngre barn eller tonåring vill dela intressen med sina mor/farföräldrar som de inte har en relation till är naivt. Och kanske är båda parter nöjda med det men för mig vore det en förlust.
Då läser vi olika, men oavsett så tror jag ingen tycker att det är någon nackdel att ha engagerade mor/farföräldrar som man träffar regelbundet och som oxå kan avlasta. Däremot har jag nog hela tiden svarat på ursprungsinlägget, och då tycker jag inte att det verkar vara en dålig relation sett till ”sesfrekvensen” och de flesta har det nog inte som ni som verkar ha det fantastiskt (på riktigt, jag är lite avundsjuk). Utan att ses lite varje månad är högst normalt och en verklighet de flesta jag känner lever i :)
 
Då läser vi olika, men oavsett så tror jag ingen tycker att det är någon nackdel att ha engagerade mor/farföräldrar som man träffar regelbundet och som oxå kan avlasta. Däremot har jag nog hela tiden svarat på ursprungsinlägget, och då tycker jag inte att det verkar vara en dålig relation sett till ”sesfrekvensen” och de flesta har det nog inte som ni som verkar ha det fantastiskt (på riktigt, jag är lite avundsjuk). Utan att ses lite varje månad är högst normalt och en verklighet de flesta jag känner lever i :)

Säkert. Jag läste det mest som att det svala intresset sved mest.
 
Säkert. Jag läste det mest som att det svala intresset sved mest.
Ja, men det är ju någonstans ett val man får göra. Min svärmor har ibland ett svalt intresse, ber man henne kolla barnet och går därifrån löser hon det galant. I deras relation ligger det på oss som föräldrar att driva på när hon är så här liten, med mina föräldrar är det inte så. Intresse tror jag är irrelevant i många fall, och för ts vill jag återigen poängtera att i normalfallet där jag bor (större stad) är en gång i månaden mycket. Släng inte bort dom om ni är måna om kontakten, men odla kontakten med mormor istället, vår unge har lärt sig FaceTime nu i Coronatider och jag fascineras av hur olika hon beter sig beroende på vem/vilka hon pratar med. Och hon kände helt klart igen mormor och morfar den korta stund de sågs häromveckan, trots två månader sen de sågs sist fysiskt.
 
Jag kom att tänka på den här tråden när jag snackade med en kollega häromdagen. I familjen finns två små 2-4år. Kollegan beklagade djupt att de inte kunde få någon hjälp nu under Corona, det var extremt ansträngande med två små barn och de orkade knappt med helgerna som det är nu, kollegan var jätteklar över att det skulle braka totalt om barnen inte får vara på dagis trots att vi är permitterade och jobbar bara 40% och den andra föräldern pluggar på distans.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag vet ju att de har ett helvete och att kollegan tar alla nätter och mornar för den andra föräldern orkar inte och är helt förstörd av trötthet. Jag förslog olika varianter på att dela på nätterna men det är tydligen otänkbart att en sover i gästrummet och den andra tar nattugglorna. Otänkbart från den andra föräldern då'rå.

Deras semester bygger på att föräldrarna till min kollega ska vara på samma ställe och passa barnen så föräldrarna får ...nån form av liv enligt kollegan.

Jag har träffat hela familjen och dessa ungar är fullkomligt normala aktiva barn så inget extremt. Jag fattar bara inte vad de har för förväntningar på att ha barn? Och personligen hade jag inte velat vara mor/farförälder till dessa barn och ha dessa förväntningar på mig, dvs mycket avlastning i veckorna och hela semestern. Hur mycket jag än hade älskat barnbarnen hade jag inte velat det
 
Jag kom att tänka på den här tråden när jag snackade med en kollega häromdagen. I familjen finns två små 2-4år. Kollegan beklagade djupt att de inte kunde få någon hjälp nu under Corona, det var extremt ansträngande med två små barn och de orkade knappt med helgerna som det är nu, kollegan var jätteklar över att det skulle braka totalt om barnen inte får vara på dagis trots att vi är permitterade och jobbar bara 40% och den andra föräldern pluggar på distans.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag vet ju att de har ett helvete och att kollegan tar alla nätter och mornar för den andra föräldern orkar inte och är helt förstörd av trötthet. Jag förslog olika varianter på att dela på nätterna men det är tydligen otänkbart att en sover i gästrummet och den andra tar nattugglorna. Otänkbart från den andra föräldern då'rå.

Deras semester bygger på att föräldrarna till min kollega ska vara på samma ställe och passa barnen så föräldrarna får ...nån form av liv enligt kollegan.

Jag har träffat hela familjen och dessa ungar är fullkomligt normala aktiva barn så inget extremt. Jag fattar bara inte vad de har för förväntningar på att ha barn? Och personligen hade jag inte velat vara mor/farförälder till dessa barn och ha dessa förväntningar på mig, dvs mycket avlastning i veckorna och hela semestern. Hur mycket jag än hade älskat barnbarnen hade jag inte velat det

Vilken tur att det inte berör dig personligen då;)

Har du frågat dem vad de hade för förväntningar och varför de har det tufft? Om du är nyfiken och inte vet så fråga. Står du dem inte så nära har du kanske inte heller hela bilden tänker jag.
 
Jag kom att tänka på den här tråden när jag snackade med en kollega häromdagen. I familjen finns två små 2-4år. Kollegan beklagade djupt att de inte kunde få någon hjälp nu under Corona, det var extremt ansträngande med två små barn och de orkade knappt med helgerna som det är nu, kollegan var jätteklar över att det skulle braka totalt om barnen inte får vara på dagis trots att vi är permitterade och jobbar bara 40% och den andra föräldern pluggar på distans.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag vet ju att de har ett helvete och att kollegan tar alla nätter och mornar för den andra föräldern orkar inte och är helt förstörd av trötthet. Jag förslog olika varianter på att dela på nätterna men det är tydligen otänkbart att en sover i gästrummet och den andra tar nattugglorna. Otänkbart från den andra föräldern då'rå.

Deras semester bygger på att föräldrarna till min kollega ska vara på samma ställe och passa barnen så föräldrarna får ...nån form av liv enligt kollegan.

Jag har träffat hela familjen och dessa ungar är fullkomligt normala aktiva barn så inget extremt. Jag fattar bara inte vad de har för förväntningar på att ha barn? Och personligen hade jag inte velat vara mor/farförälder till dessa barn och ha dessa förväntningar på mig, dvs mycket avlastning i veckorna och hela semestern. Hur mycket jag än hade älskat barnbarnen hade jag inte velat det
Tänker att man har ju ingen aning och om alla är nöjda över upplägget, det hjälper någon att inte bränna ut sig och bli sjukskriven så är det väl värt det.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 767
Senast: Anonymisten
·
Gravid - 1år Barnlängtan börjar komma ikapp mig och huvudet börjar snurra… Det som snurrar mest för tillfället är mina rökande svärföräldrar. Som...
3 4 5
Svar
86
· Visningar
8 487
Övr. Barn Som rubriken lyder: vad får ditt/dina barn i julklapp av dig/er i år? Brasklapp: Vill man så får man gärna berätta hur man resonerar...
2 3 4
Svar
71
· Visningar
6 146
Hundträning Något luddig trådstart kanske men jag har ett problem med att min ena hund har gjort utfall mot barn i koppel. Med utfall menar jag att...
2
Svar
38
· Visningar
4 552
Senast: Liran
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp