Svärföräldrar som ej visar intresse för barnbarn

[cirkus]

Vilken tur att det inte berör dig personligen då

Har du frågat dem vad de hade för förväntningar och varför de har det tufft? Om du är nyfiken och inte vet så fråga. Står du dem inte så nära har du kanske inte heller hela bilden tänker jag.

Givetvis har jag pratat med kollegan ganska ingående. Jag har en ganska tydlig bild att det handlar om föräldrarnas förväningar i mycket hög grad och behov av hjälp.

Det påverkar mig ganska mycket i mitt arbete så jo, det berör mig en hel del.

 

[cirkus]

Tänker att man har ju ingen aning och om alla är nöjda över upplägget, det hjälper någon att inte bränna ut sig och bli sjukskriven så är det väl värt det.

Min uppfattning är att det handlar om ganska höga krav från ffa min kollegas partner som inte är särskilt benägen att tulla på sin bekvämlighet. Det finns lösningar som är uppenbart ointressanta när det till exempel gäller nätterna. Det tär på min kollega som i sin tur vänder sig till sina föräldrar för att orka med. Jag tror inte att kollegans föräldrar är helt nöjda med upplägget att de ska vara förutsättningen för en lyckad semester - i allafall så låter det så både på dem och på kollegan

För att återknyta till trådens ämne så tror jag inte att dessa älskar barnbarnen mindre för att de inte är jättesugna på att vara barnvakter under en hel semester.

 

[Sedna]

Givetvis har jag pratat med kollegan ganska ingående. Jag har en ganska tydlig bild att det handlar om föräldrarnas förväningar i mycket hög grad och behov av hjälp.

Det påverkar mig ganska mycket i mitt arbete så jo, det berör mig en hel del.

Jag syftade på att du inte är mor-eller farförälder så kommentaren om att du inte hade velat vara det är inte så intressant. Det berör inte dig på så sätt. Om det berör dig för mycket att bli involverad i kollegans bekymmer så dra gränsen. Jag förstår att kollegan har förväntningar på barnpassning men det är inte ditt problem och inte heller din sak att döma.

 

[clusia]

Min uppfattning är att det handlar om ganska höga krav från ffa min kollegas partner som inte är särskilt benägen att tulla på sin bekvämlighet. Det finns lösningar som är uppenbart ointressanta när det till exempel gäller nätterna. Det tär på min kollega som i sin tur vänder sig till sina föräldrar för att orka med. Jag tror inte att kollegans föräldrar är helt nöjda med upplägget att de ska vara förutsättningen för en lyckad semester - i allafall så låter det så både på dem och på kollegan

För att återknyta till trådens ämne så tror jag inte att dessa älskar barnbarnen mindre för att de inte är jättesugna på att vara barnvakter under en hel semester.

Ja det är uppfattning men du lever inte i den relationen så varför döma.

 

[cirkus]

Ja det är uppfattning men du lever inte i den relationen så varför döma.

Döma och döma. Jag vet inte om det är att döma att referera till vad kollegan berättat.

 

[Sedna]

Döma och döma. Jag vet inte om det är att döma att referera till vad kollegan berättat.

Kan inte se att du refererar, du skriver min uppfattning och jag tror. Du skriver det som din tolkning.

Jag förstår inte din poäng med inlägget annat än som skitsnack om en tredje person och dennes problem.

 

[cirkus]

Jag syftade på att du inte är mor-eller farförälder så kommentaren om att du inte hade velat vara det är inte så intressant. Det berör inte dig på så sätt. Om det berör dig för mycket att bli involverad i kollegans bekymmer så dra gränsen. Jag förstår att kollegan har förväntningar på barnpassning men det är inte ditt problem och inte heller din sak att döma.

Kan inte se att du refererar, du skriver min uppfattning och jag tror. Du skriver det som din tolkning.

Jag förstår inte din poäng med inlägget annat än som skitsnack om en tredje person och dennes problem.

Nej det är uppenbart att du inte har förstått mina inlägg. Trådämnet handlar om föräldrar som är ledsna över att deras föräldrar är ointresserade.

Mitt exempel är att förväntningarna kan vara extremt höga som i min kollegas fall. Och jag har inga problem att förstå de far/morföräldrarna om de inte vill orkar med så stort engagemang som dessa föräldrar önskar - och att det inte behöver betyda att de är ointresserade eller inte vill umgås med barnbarnen - det är som att det blir helt svartvitt i diskussionen.

Jag tycker inte att man outar ordgrant vad någon sagt ens på ett anonymt forum.

 

[MayGrace]

Kan bara se till mig själv har inga egna barn men dels dog mina biologiska morföräldrar när jag var väldigt liten. Har inget minne av dem, men min Mamma var Fosterbarn så genom de harj ag och haft en mormor och morfar. En mormor som verkligen försökte trots att hon var sjuk både psykiskt och fysiskt, har bara fina minnen av henne även om hon var en del frånvarande i mellan åt, morfar lever och vi har sporadisk kontakt efter mormor gick bort. Min farmor och farfar var sällan närvande när jag var barn. De hade alkoholproblem båda två, farmor gick bort när jag var runt 15 år i cancer och Farfar för ett och halvt år sedan ungefär.
Kan säga att jag har inte saknat dem i mitt liv egentligen, samtidigt som jag kanske hade velat ha svar på olika saker som jag ibland funderat över men min Mamma svarar gärna på frågor pappa inte så mycket. Men jag har klarat mig alldeles utmärkt ändå, och jag tror mormor hade varit stolt där hon sitter på sitt fluffiga moln med alla sina djur.
De finns både för och nackdelar, men man kan inte tvinga på relationer heller.

 

[Sedna]

Nej det är uppenbart att du inte har förstått mina inlägg. Trådämnet handlar om föräldrar som är ledsna över att deras föräldrar är ointresserade.

Mitt exempel är att förväntningarna kan vara extremt höga som i min kollegas fall. Och jag har inga problem att förstå de far/morföräldrarna om de inte vill orkar med så stort engagemang som dessa föräldrar önskar - och att det inte behöver betyda att de är ointresserade eller inte vill umgås med barnbarnen - det är som att det blir helt svartvitt i diskussionen.

Jag tycker inte att man outar ordgrant vad någon sagt ens på ett anonymt forum.

Jag ser det inte på något svartvitt sätt och det är kanske därför jag inte heller förstod vad du ville ha sagt. Att förväntningar inte alltid matchar är för mig självklart. Vore ett under om alla relationer drog jämnt. Behövs inget exempel på att sådana relationer existerar. Jag vet att de finns.

 

[Badger]

Jag ser det inte på något svartvitt sätt och det är kanske därför jag inte heller förstod vad du ville ha sagt. Att förväntningar inte alltid matchar är för mig självklart. Vore ett under om alla relationer drog jämnt. Behövs inget exempel på att sådana relationer existerar. Jag vet att de finns.

Jag tänker nog som @cirkus att det finns alla varianter och det känns väl på något plan även för mig som att om man har ungefärligt normala förutsättningar så är det ju bättre om man planerar så att man kan klara vardagen med sina barn och föräldrahjälp är mest för glädjens skull, även om det också är mycket hjälp. Kanske blir ett vackligt bygge om föräldrarna inte är stöttor utan själva förutsättningen. (men som sagt allting blir kanske inte som man tänkt sig alltid)

 

[Sedna]

Jag tänker nog som @cirkus att det finns alla varianter och det känns väl på något plan även för mig som att om man har ungefärligt normala förutsättningar så är det ju bättre om man planerar så att man kan klara vardagen med sina barn och föräldrahjälp är mest för glädjens skull, även om det också är mycket hjälp. Kanske blir ett vackligt bygge om föräldrarna inte är stöttor utan själva förutsättningen. (men som sagt allting blir kanske inte som man tänkt sig alltid)

Och hur tror du jag tänker utifrån det jag skrev? Jo att det finns alla varianter.

Känns som att större delen av den här tråden handlar om att slå in öppna dörrar.

 

[Pontevecchio]

Min uppfattning är att det handlar om ganska höga krav från ffa min kollegas partner som inte är särskilt benägen att tulla på sin bekvämlighet. Det finns lösningar som är uppenbart ointressanta när det till exempel gäller nätterna. Det tär på min kollega som i sin tur vänder sig till sina föräldrar för att orka med. Jag tror inte att kollegans föräldrar är helt nöjda med upplägget att de ska vara förutsättningen för en lyckad semester - i allafall så låter det så både på dem och på kollegan

För att återknyta till trådens ämne så tror jag inte att dessa älskar barnbarnen mindre för att de inte är jättesugna på att vara barnvakter under en hel semester.

Om min dotter skaffade en rövhatt till man som inte hjälpte till med barnen nattetid så min dotter gick sönder och samman av trötthet hade jag gärna hjälp till. Även om jag hade velat mörda mannen också.

Ditt exempel tycker jag inte är representativt för förväntningar utan där nån desperat behöver hjälp och troligen säger det högt för att få stöd att våga förändra?

 

[lil-sis]

Jag hade också en förhoppning men då på mina föräldrar. Mamma har liksom tjatat om barnbarn sedan jag var typ 12.

Men det är ingenting jag kan påverka, jag har kört dit många gånger, pappa kom hit första gången när Viktor blev tre nu i vintras. Kontakten är överlag sporadisk, jag orkar faktiskt inte hålla liv i den längre.

Hans farmor bor i Finland men vill iaf prata när hon ringer och skickar små presenter och umgås med V när de är i Finland osv.

 

[ameo]

Jag är fascinerad över att så många har så mycket hjälp av barnens mor- och farföräldrar.
Om jag ser tillbaka till min egen barndom, så tror jag att jag träffade min mormor totalt kanske ca 10 gånger. Allt som allt. Hon bodde förvisso långt bort, men jag kan bara minnas att hon besökte oss en eller högst två gånger. (morfar dog innan jag föddes)
Farmor och farfar bodde mycket närmare, men endast en gång var farmor barnvakt åt mig. Jag har inget minne av att de någonsin hälsade på oss, utöver möjligen någon födelsedag eller så. VI var desto mer hos dem och visst, då hände det väl att jag var med farmor i köket när pappa var ute och grejade med farfar. Men barnvakt - njäe...
Min mamma hjälpte oss en del, när hon hade tid och möjlighet. Hennes arbetstider varierade en del beroende på årstider. (min pappa dog långt innan barnen föddes)
Makens föräldrar bor långt bort, så dem har vi aldrig haft hjälp av.

Men, jag har många gånger förundrats över att det finns en massa människor som uppenbarligen inte skaffar sig barn för att de vill umgås med sina barn. Jag har frågat mig om vissa människor verkligen tycker om barnen överhuvudtaget??

 

[Kilauea]

Men, jag har många gånger förundrats över att det finns en massa människor som uppenbarligen inte skaffar sig barn för att de vill umgås med sina barn. Jag har frågat mig om vissa människor verkligen tycker om barnen överhuvudtaget??

Det håller jag med om, men är träffa svärföräldrar/föräldrar ofta (efter man fått barn) har väl ändå inget med att inte vilja umgås med sina barn att göra?

 

[BusBarro]

Jag är fascinerad över att så många har så mycket hjälp av barnens mor- och farföräldrar.
Om jag ser tillbaka till min egen barndom, så tror jag att jag träffade min mormor totalt kanske ca 10 gånger. Allt som allt. Hon bodde förvisso långt bort, men jag kan bara minnas att hon besökte oss en eller högst två gånger. (morfar dog innan jag föddes)
Farmor och farfar bodde mycket närmare, men endast en gång var farmor barnvakt åt mig. Jag har inget minne av att de någonsin hälsade på oss, utöver möjligen någon födelsedag eller så. VI var desto mer hos dem och visst, då hände det väl att jag var med farmor i köket när pappa var ute och grejade med farfar. Men barnvakt - njäe...
Min mamma hjälpte oss en del, när hon hade tid och möjlighet. Hennes arbetstider varierade en del beroende på årstider. (min pappa dog långt innan barnen föddes)
Makens föräldrar bor långt bort, så dem har vi aldrig haft hjälp av.

Men, jag har många gånger förundrats över att det finns en massa människor som uppenbarligen inte skaffar sig barn för att de vill umgås med sina barn. Jag har frågat mig om vissa människor verkligen tycker om barnen överhuvudtaget??

Vet inte riktigt vart jag skrivit någonstans att jag inte vill umgås med min son...?
Jag gör inget hellre än att vara med honom. Han är mitt allt och jag gör allt jag kan för att få spendera så mycket tid som möjligt med honom.

Jag är inte ute efter barnvakt eller hjälp med att i framtiden hämta på förskola. Det enda jag efterfrågat är en relation med hans farmor och farfar.
Min mamma bor långt bort och min pappa dog innan sonen föddes så min mans föräldrar är den familj vi har närmast. Att vi inte har en bättre relation tycker jag är väldigt tråkigt.
Vad en bra relation är är självklart en tolkningsfråga.

 

[Raderad medlem 19815]

Vet inte riktigt vart jag skrivit någonstans att jag inte vill umgås med min son...?
Jag gör inget hellre än att vara med honom. Han är mitt allt och jag gör allt jag kan för att få spendera så mycket tid som möjligt med honom.

Jag är inte ute efter barnvakt eller hjälp med att i framtiden hämta på förskola. Det enda jag efterfrågat är en relation med hans farmor och farfar.
Min mamma bor långt bort och min pappa dog innan sonen föddes så min mans föräldrar är den familj vi har närmast. Att vi inte har en bättre relation tycker jag är väldigt tråkigt.
Vad en bra relation är är självklart en tolkningsfråga.

Ta inte åt dig.

 

[Sryoqwe]

Men, jag har många gånger förundrats över att det finns en massa människor som uppenbarligen inte skaffar sig barn för att de vill umgås med sina barn. Jag har frågat mig om vissa människor

Känner igen det i min pappa, även om jag inte bryr mig när det handlar om mig. Men när det handlar om min halvsyster som bara bor hos honom och bägge föräldrarna bara verkar vilja visa upp henne då och då blir jag starkt undrande. Om man inte har intresse för barn kanske man inte ska ha något?
Inte på något vis riktat till TS, men är förundrad över att sådana finns

 

[TinyWiny]

Känner igen det i min pappa, även om jag inte bryr mig när det handlar om mig. Men när det handlar om min halvsyster som bara bor hos honom och bägge föräldrarna bara verkar vilja visa upp henne då och då blir jag starkt undrande. Om man inte har intresse för barn kanske man inte ska ha något?
Inte på något vis riktat till TS, men är förundrad över att sådana finns

Men, jag har många gånger förundrats över att det finns en massa människor som uppenbarligen inte skaffar sig barn för att de vill umgås med sina barn. Jag har frågat mig om vissa människor verkligen tycker om barnen överhuvudtaget??

Jag undrade också det där förr, framförallt när mina barn var små. Senare vidgade jag mina vyer och insåg att inte alla har barn för att de själva verkligen ville ha barn utan för att de har följt normen utan att reflektera så mycket över om de själva verkligen ville ha barn. Andra kanske ville ha barn men när barnet/barnen väl var här var det så annorlunda att ha barn mot vad de trodde att de faktiskt ångrar sina barn. Ingen kan ju veta innan hur det kommer bli för just de själva att ha barn och barn kommer inte med ångerrätt. Ytterligare andra kanske inte ville ha barn men partners barnlängtan gjorde att de trots det gick med på att få barn.

Jättesorgligt när det blir så såklart. Ett trauma för både föräldrar och barn men det kan vara en förklaring i vissa fall. Inte i alla men i vissa. Självklart finns det föräldrar som inte anser att det faktum att de har barn ska göra att de behöver ändra något i sina liv och att ha två sådana föräldrar kan innebära att barnen får växa upp med att ständigt bli bortlämnade. Men, hur mycket man lämnar bort/inte lämnar bort sina barn har inget med att göra att man önskar att ens barn ska få egna relationer till andra vuxna än sina föräldrar. Barn behöver fler vuxna än så att relatera till och ha en relation med. Talesättet, "det krävs en by för att uppfostra ett barn" har mycket sanning i sig.

 

[jeennnnyy]

Men, jag har många gånger förundrats över att det finns en massa människor som uppenbarligen inte skaffar sig barn för att de vill umgås med sina barn. Jag har frågat mig om vissa människor verkligen tycker om barnen överhuvudtaget??

Med den frågan är det väl ännu konstigare att inte ha en nära relation med far- och morföräldrar? Är ens barn bara ens barn när de är små? Jag hoppas på att ha en bra relation till och träffa mina barn ofta även när de blivit vuxna.. och får de i sin tur barn kommer det ju innebära att jag också kommer träffa mina ev. barnbarn ofta.
Vid vilken ålder tycker du det är brukligt att sluta att umgås med sina barn? När de fyller 18?