Svärföräldrar som ej visar intresse för barnbarn

Ja, vi har turen att mamma valde att gå i pension när dottern föddes och att svärmor är pensionär. Svärfar anpassar arbetstiderna för att kunna åka hit en gång i veckan minst i vanliga fall.

jag älskar vårt "beroende" av dem. Dottern har en fantastisk relation med samtliga inblandade och har stenkoll på vilka dagar mormor/farmor/farfar hämtar, det är aldrig några bekymmer att få barnvakt och dottern älskar att hänga med dem också över natten om maken och jag vill resa på egen hand.
Jag är uppvuxen med så närvarande mor-/farföräldrar också och det var en fantastisk ynnest att få den nära relationen och kärleken.
Ja men det är ju fantastiskt att kunna ha det så, jag är avundsjuk. Men trådstarten handlade ju om besvikelsen för att svärföräldrarna inte beter sig så, och hur man ska få dem att bli mer så, och det tror jag inte man kan, eller så kommer det av sig självt när barnet (som fortfarande är väldigt litet) blir större.
 
Ja men det är ju fantastiskt att kunna ha det så, jag är avundsjuk. Men trådstarten handlade ju om besvikelsen för att svärföräldrarna inte beter sig så, och hur man ska få dem att bli mer så, och det tror jag inte man kan, eller så kommer det av sig självt när barnet (som fortfarande är väldigt litet) blir större.
Ja, därför är mitt svar inte till ts utan till personen vars inlägg jag svarade på. :)
 
Ok, ja hämtnignar kan de ju göra om de är pensionärer. Min mamma jobbar och har en hobby som tar mycket tid och engage


Ja, det är klart att man hinner mer om mor- farföräldrarna är pensionärer. Om alla inblandade jobbar heltid plus har egna hobbies/djur så blir läget ett annat. Jag har aldrig varit beroende av mina föräldrar/svärföräldrar i min vardag. Vardagen har jag och min man hanterat på egen hand.
När mamma jobbade brukade vi hänga helger (sedan hade hon ganska fritt med tider). Men vi har liknande intressen.
 
Ok, ja hämtnignar kan de ju göra om de är pensionärer. Min mamma jobbar och har en hobby som tar mycket tid och engage


Ja, det är klart att man hinner mer om mor- farföräldrarna är pensionärer. Om alla inblandade jobbar heltid plus har egna hobbies/djur så blir läget ett annat. Jag har aldrig varit beroende av mina föräldrar/svärföräldrar i min vardag. Vardagen har jag och min man hanterat på egen hand.

Jamen precis. Min mor (farmor till barnen i det här fallet) gick i pension först i april i år, upp till dess jobbade hon heltid i chefsposition. De äger dessutom två fastigheter, har skogsbruk och tycker om att resa så oavsett hur mycket de älskar sina barnbarn skulle det liksom inte funka med en eller flera gånger i veckan. Nu när det finns lite mer tid över har barnbarnen hunnit bli unga tonåringar. :)

Det måste ju vara situation för rätt många far och morföräldrar idag, tycker att de flesta verkar jobba och vara hyfsat unga.
 
Jag har förvånad av hur många som bor så nära sina föräldrar. Vi har svärföräldrarna drygt en timme bort och min mamma över 2,5 timme bort. Det finns inte på kartan att de skulle hämta på förskola med än i absoluta undantagsfall, samtliga jobbar heltid eller mer (svärföräldrarna driver eget företag). När de går i pension om 5 till 10 år kanske vi träffar dem lite oftare. Kan tänka mig att det är trevligt att ha mor- och farföräldrar så nära att de kan hämta på förskolan på vardagar för de som har det men det fungerar förhoppningsvis även för dem som inte har det.

Dottern har en faster med tillhörande kusin i samma stad, ca 20 minuter bort. Hon kommer säkert vara barnvakt då och då men vi träffas nog inte mer än 1-2 gånger i månaden ändå.
 
Jag har förvånad av hur många som bor så nära sina föräldrar. Vi har svärföräldrarna drygt en timme bort och min mamma över 2,5 timme bort. Det finns inte på kartan att de skulle hämta på förskola med än i absoluta undantagsfall, samtliga jobbar heltid eller mer (svärföräldrarna driver eget företag). När de går i pension om 5 till 10 år kanske vi träffar dem lite oftare. Kan tänka mig att det är trevligt att ha mor- och farföräldrar så nära att de kan hämta på förskolan på vardagar för de som har det men det fungerar förhoppningsvis även för dem som inte har det.

Dottern har en faster med tillhörande kusin i samma stad, ca 20 minuter bort. Hon kommer säkert vara barnvakt då och då men vi träffas nog inte mer än 1-2 gånger i månaden ändå.

Mina föräldrar bor 50 minuter/8 mil bort , min mamma jobbar 90% och de hämtar ändå en gång i veckan. Men de har inga särskilda intressen eller åtaganden så för dem går det bra.
 
Jamen precis. Min mor (farmor till barnen i det här fallet) gick i pension först i april i år, upp till dess jobbade hon heltid i chefsposition. De äger dessutom två fastigheter, har skogsbruk och tycker om att resa så oavsett hur mycket de älskar sina barnbarn skulle det liksom inte funka med en eller flera gånger i veckan. Nu när det finns lite mer tid över har barnbarnen hunnit bli unga tonåringar. :)

Det måste ju vara situation för rätt många far och morföräldrar idag, tycker att de flesta verkar jobba och vara hyfsat unga.

Fast jag tänker att den avgörande punkten är inte om far- eller morföräldern har ett tidskrävande arbete, många hobbies eller bor långt bort. Det är ju flera som beskriver i tråden att relationen är bättre till de som bor längre bort tex. Är man intresserad av en nära relation så får man det, även om det finns praktiska hinder i vardagen. Och är man inte intresserad så får man ingen nära relation oavsett hur stora möjligheter som finns.
 
Fast jag tänker att den avgörande punkten är inte om far- eller morföräldern har ett tidskrävande arbete, många hobbies eller bor långt bort. Det är ju flera som beskriver i tråden att relationen är bättre till de som bor längre bort tex. Är man intresserad av en nära relation så får man det, även om det finns praktiska hinder i vardagen. Och är man inte intresserad så får man ingen nära relation oavsett hur stora möjligheter som finns.

Sant, men det är ju också flera som skriver i riktning mot att det täta umgänget är viktigt och till och med ganska förväntat (inte specifikt TS.). Särskilt av far och morföräldrar som bor inom rimligt avstånd.
 
Men oavsett - spelar det någon roll vad som ger bäst relation om far/mor-föräldrarna inte vill?
Jag har all förståelse för att man vill att ens barn ska få goda och nära relationer till sina mor-/farföräldrar, men det är ju inte rimligt att pressa för att få till en förändring.

Man har ju ingen skyldighet att umgås på ett visst sätt med sina barnbarn. Det kan såklart väcka en stor sorg och besvikelse när ens föräldrar inte vill umgås på det sätt man själv önskade men det är bara att gilla läget.
 
Men oavsett - spelar det någon roll vad som ger bäst relation om far/mor-föräldrarna inte vill?
Jag har all förståelse för att man vill att ens barn ska få goda och nära relationer till sina mor-/farföräldrar, men det är ju inte rimligt att pressa för att få till en förändring.

Man har ju ingen skyldighet att umgås på ett visst sätt med sina barnbarn. Det kan såklart väcka en stor sorg och besvikelse när ens föräldrar inte vill umgås på det sätt man själv önskade men det är bara att gilla läget.
Jag håller helt med. Hade blivit oerhört ledsen och troligen inte kunnat ha en relation med min mamma om så vore fallet, men det hade ju inte gått att pressa fram om hon hade varit ointresserad. Tror nog iofs att jag hade valt att kommunicera den besvikelsen väldigt tydligt, för att utesluta missförstånd, innan jag gett upp hoppet. Det kanske hade framstått som press, men hade inte kunnat undvikas.
 
Jag håller helt med. Hade blivit oerhört ledsen och troligen inte kunnat ha en relation med min mamma om så vore fallet, men det hade ju inte gått att pressa fram om hon hade varit ointresserad. Tror nog iofs att jag hade valt att kommunicera den besvikelsen väldigt tydligt, för att utesluta missförstånd, innan jag gett upp hoppet. Det kanske hade framstått som press, men hade inte kunnat undvikas.
Ja, men man måste ju också ha respekt för att olika människor kan visa sitt intresse på olika sätt. Det är ju inte säkert att personen är ointresserad av sitt barnbarn bara för att den inte vill umgås på det sätt som föräldern själv hade tänkt sig.
Som i TS fall beskrivs det ju att man har påtalat detta men att farföräldrarna då sagt att de visst är jätteintresserade av barnen. Då får man ju lita på vad de säger, även om man själv har en annan bild av hur en "intresserad farmor" borde bete sig.
 
Ja, vi har turen att mamma valde att gå i pension när dottern föddes och att svärmor är pensionär. Svärfar anpassar arbetstiderna för att kunna åka hit en gång i veckan minst i vanliga fall.

jag älskar vårt "beroende" av dem. Dottern har en fantastisk relation med samtliga inblandade och har stenkoll på vilka dagar mormor/farmor/farfar hämtar, det är aldrig några bekymmer att få barnvakt och dottern älskar att hänga med dem också över natten om maken och jag vill resa på egen hand.
Jag är uppvuxen med så närvarande mor-/farföräldrar också och det var en fantastisk ynnest att få den nära relationen och kärleken.

Låter helt fantastiskt om jag får säga det. Hade också väldigt närvarande mor/farföräldrar så det var väl lite vad jag hoppades på när vi fick barn.
Nu blev det inte så och det är något vi får acceptera såklart!
 
Ja, men man måste ju också ha respekt för att olika människor kan visa sitt intresse på olika sätt. Det är ju inte säkert att personen är ointresserad av sitt barnbarn bara för att den inte vill umgås på det sätt som föräldern själv hade tänkt sig.
Som i TS fall beskrivs det ju att man har påtalat detta men att farföräldrarna då sagt att de visst är jätteintresserade av barnen. Då får man ju lita på vad de säger, även om man själv har en annan bild av hur en "intresserad farmor" borde bete sig.
Ja, jag ser ingen motsägelse i det och vad jag skrev. Den typen av intresse (typ "det är kul att titta på bilder") innebär ju inte att min känsla av en kvaddad relation skulle bli mindre. Det hade inte räckt för mig att så att säga ha ett abstrakt intresse, det Ger ju inget till varken mig eller mitt barn. Eller relationen mellan barn och mor/farförälder. Det kanske ger ngt till den berörda mor/farföräldern att vara passivt intresserad på avstånd och då är det ju kul för dem, men det hade ju inte påverkat mig, eller mitt barn.
 
Låter helt fantastiskt om jag får säga det. Hade också väldigt närvarande mor/farföräldrar så det var väl lite vad jag hoppades på när vi fick barn.
Nu blev det inte så och det är något vi får acceptera såklart!
Ja, jag är väldigt glad. Var helt övertygad om att det skulle bli så också inför beslutet att skaffa barn, så hade minst sagt blivit chockad och ledsen om så inte var fallet. Mest av allt är jag glad för barnets skull, även om jag tror att den största vinsten är mormor/farfars/farmors. De är helt over the moon och har verkligen fått en till och - i min mammas fall - ny dimension i sina liv.
 
Ja, jag är väldigt glad. Var helt övertygad om att det skulle bli så också inför beslutet att skaffa barn, så hade minst sagt blivit chockad och ledsen om så inte var fallet. Mest av allt är jag glad för barnets skull, även om jag tror att den största vinsten är mormor/farfars/farmors. De är helt over the moon och har verkligen fått en till och - i min mammas fall - ny dimension i sina liv.

Min mamma som bor långt bort har två barnbarn nära. Hon umgås mycket med dom och min brors dotter älskar att vara med sin farmor. Mamma säger verkligen att barnbarn är "livets efterrätt".
Jag inser att inte alla känner så, såklart.
 
Men oavsett - spelar det någon roll vad som ger bäst relation om far/mor-föräldrarna inte vill?
Jag har all förståelse för att man vill att ens barn ska få goda och nära relationer till sina mor-/farföräldrar, men det är ju inte rimligt att pressa för att få till en förändring.

Man har ju ingen skyldighet att umgås på ett visst sätt med sina barnbarn. Det kan såklart väcka en stor sorg och besvikelse när ens föräldrar inte vill umgås på det sätt man själv önskade men det är bara att gilla läget.

Vi tänker inte pressa dom till att umgås med vårt barn. Skulle aldrig vilja tvinga någon till det.
Frågeställningen var mer hur man ska hantera situationen som uppstått och besvikelsen (som är bara vår) och att vi blivit ledsna över det totala ointresset.
 
Vi tänker inte pressa dom till att umgås med vårt barn. Skulle aldrig vilja tvinga någon till det.
Frågeställningen var mer hur man ska hantera situationen som uppstått och besvikelsen (som är bara vår) och att vi blivit ledsna över det totala ointresset.
Ja jag förstår att ni är ledsna! Det är ju inte konstigt alls!
Jag tänker att man hanterar det som allt annat man bli ledsen över. Prata med någon nära om sina tankar och känslor, gråt om man vill men sen kanske lägga sin energi på de relationerna som man känner sig mer nöjd med :)
 
Ja, jag ser ingen motsägelse i det och vad jag skrev. Den typen av intresse (typ "det är kul att titta på bilder") innebär ju inte att min känsla av en kvaddad relation skulle bli mindre. Det hade inte räckt för mig att så att säga ha ett abstrakt intresse, det Ger ju inget till varken mig eller mitt barn. Eller relationen mellan barn och mor/farförälder. Det kanske ger ngt till den berörda mor/farföräldern att vara passivt intresserad på avstånd och då är det ju kul för dem, men det hade ju inte påverkat mig, eller mitt barn.
Absolut, så är det ju. Man känner som man känner oavsett.
 
Men oavsett - spelar det någon roll vad som ger bäst relation om far/mor-föräldrarna inte vill?
Jag har all förståelse för att man vill att ens barn ska få goda och nära relationer till sina mor-/farföräldrar, men det är ju inte rimligt att pressa för att få till en förändring.

Man har ju ingen skyldighet att umgås på ett visst sätt med sina barnbarn. Det kan såklart väcka en stor sorg och besvikelse när ens föräldrar inte vill umgås på det sätt man själv önskade men det är bara att gilla läget.

Självklart ät det så att man inte kan tvinga på någon en relation och hur den ska vara. Och det var också därför jag reagerade på @Mia_R s påstående om att ifall far/morföräldrar och barnbarn har en dålig relation så beror det på föräldrarna.

Men det betyder ju inte som du skriver att man som förälder inte kan vara ledsen över att ens barn inte får växa upp med en nära relation till deras far- och morföräldrar.
 
Självklart ät det så att man inte kan tvinga på någon en relation och hur den ska vara. Och det var också därför jag reagerade på @Mia_R s påstående om att ifall far/morföräldrar och barnbarn har en dålig relation så beror det på föräldrarna.

Men det betyder ju inte som du skriver att man som förälder inte kan vara ledsen över att ens barn inte får växa upp med en nära relation till deras far- och morföräldrar.
Relationer är ju dessutom ständigt utvecklande. Barnen kanske får en närmare relation till mor-/farföräldrarna senare så det behöver ju inte vara kört! Visst, de kanske inte kommer bli anknytningspersoner i småbarnsåldern men de kan ändå få fina och nära relationer under barnets livstid.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 767
Senast: Anonymisten
·
Gravid - 1år Barnlängtan börjar komma ikapp mig och huvudet börjar snurra… Det som snurrar mest för tillfället är mina rökande svärföräldrar. Som...
3 4 5
Svar
86
· Visningar
8 487
Övr. Barn Som rubriken lyder: vad får ditt/dina barn i julklapp av dig/er i år? Brasklapp: Vill man så får man gärna berätta hur man resonerar...
2 3 4
Svar
71
· Visningar
6 146
Hundträning Något luddig trådstart kanske men jag har ett problem med att min ena hund har gjort utfall mot barn i koppel. Med utfall menar jag att...
2
Svar
38
· Visningar
4 554
Senast: Liran
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp