Svärföräldrar som ej visar intresse för barnbarn

[Lingon]

Där är man nog olika. Mitt barn träffar mormor och morfar minst en gång i veckan och har gjort så sedan hon föddes. Vi pratar även via facetime någon mer gång i veckan. Jag träffade mina föräldrar lika mycket innan jag fick barn så hade vi inte fortsatt med samma kontakt hade jag tagit det väldigt personligt.

Mina svärföräldrar bor 5min promenad bort men de väljer ju som sagt aktivt bort att träffa oss.

Jag förstår bara inte hur folk hinner träffas så ofta. Mina föräldrar bort jättenära. Men alla har ju sina egna liv. På vardagarna jobbar vi och när man väl kommit hem, ätit middag, de som har hundar ska gå med dem, här ska barnet stöttas i läxläsning, jag har hästen några gånger i veckan och föräldrarna har sina hobbies så är klockan mycket och det är dags att hålla kväll och göra sig redo för sängen. Jag fattar inte när jag skulle ha tid att träffa dem varje vecka om jag ska vara ärlig. Sen vill man ju träffa sina vänner också, bara umgås med familjen och sen vill iaf jag få tid att vara ensam också. Sen ska hemmet skötas osv. Inte en en chans att jag skulle hinna träffas varje vecka.

 

[clusia]

Jag förstår bara inte hur folk hinner träffas så ofta. Mina föräldrar bort jättenära. Men alla har ju sina egna liv. På vardagarna jobbar vi och när man väl kommit hem, ätit middag, de som har hundar ska gå med dem, här ska barnet stöttas i läxläsning, jag har hästen några gånger i veckan och föräldrarna har sina hobbies så är klockan mycket och det är dags att hålla kväll och göra sig redo för sängen. Jag fattar inte när jag skulle ha tid att träffa dem varje vecka om jag ska vara ärlig. Sen vill man ju träffa sina vänner också, bara umgås med familjen och sen vill iaf jag få tid att vara ensam också. Sen ska hemmet skötas osv. Inte en en chans att jag skulle hinna träffas varje vecka.

Tycker inte det är speciellt svårt. Dels hämtar dom på förskolan en gång i veckan men sen brukar de passa barnet ytterligare en gång om jag och sambon vill göra våran hobby tillsammans, eller om vi bara ska handla/städa, annars hänger vi hos dom eller så kommer dom till oss och hänger/hjälper till med något. Uppskattar verkligen att vi har en sådan nära relation.

 

[Ainon]

Där är man nog olika. Mitt barn träffar mormor och morfar minst en gång i veckan och har gjort så sedan hon föddes. Vi pratar även via facetime någon mer gång i veckan. Jag träffade mina föräldrar lika mycket innan jag fick barn så hade vi inte fortsatt med samma kontakt hade jag tagit det väldigt personligt.

Mina svärföräldrar bor 5min promenad bort men de väljer ju som sagt aktivt bort att träffa oss.

Samma här! Mina svärföräldrar snittar nog på 2 gånger i veckan de träffar dottern och min egen mamma är väll här i snitt 1 gång i veckan. Tycker det är fantastiskt att de vill ha en så bra relation till barnbarnet (och hon avgudar de som bara en 2åring kan )
Min pappa däremot är måttligt intresserad, ungefär som ts beskriver och det är jätte tråkigt. Vi hade väll inte någon jätte bra relation innan men den har absolut blivit ännu sämre när intresset för barnbarnet i praktiken är litet. Förståelsen för att det är deras tur nu att anpassa sig (och ’offra’ sig) i umgänget är litet.

Förstår dig ts, hade tyckt det var jätte jobbigt i din situation när ni inte har någon (!) nära som kan och vill engagera sig. Vi har tur och har 3/4. Tyvärr tror jag bara det är att acceptera även om jag själv inte kan förstå att man inte vill ha en bra relation till sina barn och då även sina barnbarn

 

[Mia_R]

Samma här! Mina svärföräldrar snittar nog på 2 gånger i veckan de träffar dottern och min egen mamma är väll här i snitt 1 gång i veckan. Tycker det är fantastiskt att de vill ha en så bra relation till barnbarnet (och hon avgudar de som bara en 2åring kan )
Min pappa däremot är måttligt intresserad, ungefär som ts beskriver och det är jätte tråkigt. Vi hade väll inte någon jätte bra relation innan men den har absolut blivit ännu sämre när intresset för barnbarnet i praktiken är litet. Förståelsen för att det är deras tur nu att anpassa sig (och ’offra’ sig) i umgänget är litet.

Förstår dig ts, hade tyckt det var jätte jobbigt i din situation när ni inte har någon (!) nära som kan och vill engagera sig. Vi har tur och har 3/4. Tyvärr tror jag bara det är att acceptera även om jag själv inte kan förstå att man inte vill ha en bra relation till sina barn och då även sina barnbarn

Är det inte en lite underlig syn på sina föräldrar att det ska "offra" sig? De har antagligen offrat sig hela din uppväxt och vill nu få göra som de vill och träffas på deras villkor.

Många gånger som jag hör snacket om att plocka russinen ur kakan nu som äldre och slippa småbarnstiden och bara ha de roliga stunderna, dvs när ungarna är lite större och då istället får åka på utflykter och ta de roliga bitarna, att de är färdiga med småbarnsåren och vill satsa på sig själva i övrigt, att blöjbyten är de klara med.

Om era föräldrar får dåliga relationer till sina barnbarn så hänger det nog på er, en unge på 0 - 2 år bryr sig inte nämnvärt vem den träffar. Det är först när de blir äldre som de har något begrepp, ni däremot kan ju enkelt förstöra en relation pga gamla surdegar.

 

[vemsomhelst123]

Tycker inte det är speciellt svårt. Dels hämtar dom på förskolan en gång i veckan men sen brukar de passa barnet ytterligare en gång om jag och sambon vill göra våran hobby tillsammans, eller om vi bara ska handla/städa, annars hänger vi hos dom eller så kommer dom till oss och hänger/hjälper till med något. Uppskattar verkligen att vi har en sådan nära relation.

Men då är det ju större barn, jag tror absolut min svärmor gärna passar vårt barn när hon är blöjfri och inte riskerar att slå ihjäl sig var 10:e minut och behöver bäras/åka vagn konstant. Så små barn som ts (och jag) har tror jag är ovanligt att de träffar eller passas av äldre generationen så ofta. Det finns förstås de som har det så, men jag känner typ ingen förutom en som är ensamstående och bor granne med sin mamma som träffas så frekvent. När barnen är äldre tror jag det blir annorlunda för många.

 

[clusia]

Men då är det ju större barn, jag tror absolut min svärmor gärna passar vårt barn när hon är blöjfri och inte riskerar att slå ihjäl sig var 10:e minut och behöver bäras/åka vagn konstant. Så små barn som ts (och jag) har tror jag är ovanligt att de träffar eller passas av äldre generationen så ofta. Det finns förstås de som har det så, men jag känner typ ingen förutom en som är ensamstående och bor granne med sin mamma som träffas så frekvent. När barnen är äldre tror jag det blir annorlunda för många.

Mitt barn är 3år, så inte jättestor skulle jag vilja påstå, och som jag skrev tidigare har vi träffats lika ofta sedan hon föddes.

 

[SiZo]

@BusBarro Du skriver att (om jag inte minns fel) de egentligen inte hälsar på er mer sällan nu än innan ni fick barn, så besvikelsen är alltså för att ni hade förväntat er att deras besöksfrekvens skulle öka i o med barnet?

Har jag tolkat dig rätt då?

Om jag har det, varför förväntade ni er det?

För många människor så tar det mycket energi att hälsa på släktingar. Kanske hälsade de på så ofta de orkade redan innan? Då går det ju inte att öka frekvensen.
Eller varför tror du annars att de inte kom oftare innan barnet kom?

 

[Pontevecchio]

Det är ju såklart helt okej att vara ledsen över att situationen inte är så som du/ni hade hoppats på, samtidigt som ni nog inte kan göra så mycket mer än att gilla läget.
Du kanske behöver försöka att helt enkelt tro på att de är ärliga när de säger att de är intresserade? Även om de inte visar sitt intresse på det sätt som du hade önskat.

Jag tycker inte att det är rimligt att be någon ändra sig när det gäller sånt här. Det måste vara upp till dem hur ofta de vill ses/vara barnvakt och på vilket sätt de vill interagera med sitt barnbarn.

Man kan inte ändra på nån men man kan säga att

Är det inte en lite underlig syn på sina föräldrar att det ska "offra" sig? De har antagligen offrat sig hela din uppväxt och vill nu få göra som de vill och träffas på deras villkor.

Många gånger som jag hör snacket om att plocka russinen ur kakan nu som äldre och slippa småbarnstiden och bara ha de roliga stunderna, dvs när ungarna är lite större och då istället får åka på utflykter och ta de roliga bitarna, att de är färdiga med småbarnsåren och vill satsa på sig själva i övrigt, att blöjbyten är de klara med.

Om era föräldrar får dåliga relationer till sina barnbarn så hänger det nog på er, en unge på 0 - 2 år bryr sig inte nämnvärt vem den träffar. Det är först när de blir äldre som de har något begrepp, ni däremot kan ju enkelt förstöra en relation pga gamla surdegar.

Min mamma är völdigt delaktiga i barnen direkt när de föds, min dotter är nu 9 månader och känner väldigt tydligt igen mormor och blir superglad när hon kommer.

storebror på 4 år har en djup relation till mormor som säkerligen beror på att hon ”alltid” funnits där.

 

[MiniLi]

Man kan inte ändra på nån men man kan säga att

Gissar att något föll bort?
Jag har svårt att se varför man ska säga till. Man kan fråga hur personen känner kring sitt barnbarn möjligen och sen lita på att personen är ärlig, även om man tolkar beteendet annrolunda.

 

[Ainon]

Är det inte en lite underlig syn på sina föräldrar att det ska "offra" sig? De har antagligen offrat sig hela din uppväxt och vill nu få göra som de vill och träffas på deras villkor.

Många gånger som jag hör snacket om att plocka russinen ur kakan nu som äldre och slippa småbarnstiden och bara ha de roliga stunderna, dvs när ungarna är lite större och då istället får åka på utflykter och ta de roliga bitarna, att de är färdiga med småbarnsåren och vill satsa på sig själva i övrigt, att blöjbyten är de klara med.

Om era föräldrar får dåliga relationer till sina barnbarn så hänger det nog på er, en unge på 0 - 2 år bryr sig inte nämnvärt vem den träffar. Det är först när de blir äldre som de har något begrepp, ni däremot kan ju enkelt förstöra en relation pga gamla surdegar.

Ja när vi var barn har de såklart fått offra sig , men det ingår liksom i att skaffa barn grejen. Inte räknar jag att jag offrar mig för mitt barn nu när hon är liten och att det hamnar i någon vågskål, det är ju ett val jag gjort att skaffa något som är beroende av mig. Men de senaste 10åren sedan vi blev vuxna har umgänget varit nästintill 100% anpassat efter de då de haft mindre flexibilitet än oss unga vuxna. Nu när vi barn har gård, familj med småbarn är det lite förståelse för att vi inte kan flyga iväg hur som helst med på resor/ ner till där de bor eller gå ut på finare fik/restauranger och dyligt då det inte riktigt fungerar i livet och småbarn mm.
Jag säger inte att de måste passa barnet och blöjbyten sköter vi gärna själva men komma hit och bara umgås ett tag då och då med hela (!) familjen tycker jag inte är så mycket begärt

Vår tvååring bryr sig visst mycket om vem hon träffar och formar relationer redan i denna åldern. Till morfar finns ingen relation öht. Men farmor, farfar och mormor är definitivt anknytningspersoner.

 

[Lo_]

Jag känner själv viss besvikelse över mina svärföräldrar. De bor i samma stad som vi men jag måste åka dit med barnen (och det vill de gärna att jag gör) om det ska bli något. Svårt att hinna, och det skulle vara kul om de visade intresse för vår vardag. Barnen träffar sin mormor betydligt oftare, och hon bor 10 mil bort. De ringer henne på FaceTime var och varannan dag, och det blir lite distans-barnvakteri så jag typ kan laga middag etc.

Jag vet att jag skulle kunna underlätta deras umgänge genom att skjutsa dit osv men jag orkar inte bära deras relation. Varken sambons eller barnens. De är vuxna, min sambo är vuxen, de bort 10 min bort.

Ska tillägga också, att sedan coronan slog till har farmor och farfar inte träffat några barnbarn alls. De är oroliga och sitter i semi-karantän. Så att ts svärföräldrar inte vill vara fysiskt nära barnbarnet just nu, är nog inte så ovanligt. Jag vet många som inte alls träffas just nu. Men jag förstår absolut besvikelsen, hade min mamma inte varit intresserad hade det känts knepigt. I själva verket har mina barn hjälpt vår relation, vi fokuserar på dem och möts därigenom.

 

[vemsomhelst123]

Mitt barn är 3år, så inte jättestor skulle jag vilja påstå, och som jag skrev tidigare har vi träffats lika ofta sedan hon föddes.

Nä men klart större än ett. Att träffas oftare är ju en sak, men det där med att ha barnvakt flera x vecka tror jag få med barn i min och ts ålder har. Sen är det ju absolut härligt med en bra relation, men det kanske tar onödigt mycket energi att vara besviken på att andra inte beter sig som man vill.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag förstår bara inte hur folk hinner träffas så ofta. Mina föräldrar bort jättenära. Men alla har ju sina egna liv. På vardagarna jobbar vi och när man väl kommit hem, ätit middag, de som har hundar ska gå med dem, här ska barnet stöttas i läxläsning, jag har hästen några gånger i veckan och föräldrarna har sina hobbies så är klockan mycket och det är dags att hålla kväll och göra sig redo för sängen. Jag fattar inte när jag skulle ha tid att träffa dem varje vecka om jag ska vara ärlig. Sen vill man ju träffa sina vänner också, bara umgås med familjen och sen vill iaf jag få tid att vara ensam också. Sen ska hemmet skötas osv. Inte en en chans att jag skulle hinna träffas varje vecka.

Och jag fattar inte hur man hinner ha häst!

Att ses en gång i veckan behöver inte alls vara svårt att få till, som nån skrev räcker det ju att de äldre hämtar på förskolan en gång i veckan och så kanske de vuxna pratar en stund eller alla äter ihop när föräldrarna kommer hem.

 

[Imogen]

Är det inte en lite underlig syn på sina föräldrar att det ska "offra" sig? De har antagligen offrat sig hela din uppväxt och vill nu få göra som de vill och träffas på deras villkor.

Många gånger som jag hör snacket om att plocka russinen ur kakan nu som äldre och slippa småbarnstiden och bara ha de roliga stunderna, dvs när ungarna är lite större och då istället får åka på utflykter och ta de roliga bitarna, att de är färdiga med småbarnsåren och vill satsa på sig själva i övrigt, att blöjbyten är de klara med.

Om era föräldrar får dåliga relationer till sina barnbarn så hänger det nog på er, en unge på 0 - 2 år bryr sig inte nämnvärt vem den träffar. Det är först när de blir äldre som de har något begrepp, ni däremot kan ju enkelt förstöra en relation pga gamla surdegar.

Eller så beror det på att mor/farföräldern helt enkelt inte är intresserad av en nära relation till barnbarnet, eller "klarar av" att ta initiativ till en sådan relation.

Vi har en liknande situation som @Ainon beskriver. Barnen (2 och 4 år) har en jättenära relation till mormor och farfar och de ses regelbundet och gärna. Både med och utan oss. Mormor och farfar har sen barnen föddes hört av sig och frågat om de får "komma och leka" osv.

Barnens morfar bor också i närheten och vi träffar honom också regelbundet men inte riktigt lika ofta. Men när vi umgås så umgås han med mig och min man i första hand och barnen "är också där". Han har nog aldrig lekt med dem. Detta blir supertydligt när vi umgås alla samtidigt och barnen är som plåster på mormor och farfar och knappt bryr sig om morfar.

Jag köper inte att det "hänger på mig" att barnen inte har en närmare relation med morfar. Jag kan inte tvinga mer honom på golvet för att leka liksom. Jag hoppas verkligen att det blir bättre när barnen är äldre och de kan umgås på ett annat sätt än nu, men jag är långt ifrån övertygad. Jag ser det som morfars förlust och ingen "lider" av vår situation. Men jag förstår att det är betydligt jobbigare om barnen inte har någon mor/farförälder som de har en nära relation till.

 

[Lingon]

Och jag fattar inte hur man hinner ha häst!

Att ses en gång i veckan behöver inte alls vara svårt att få till, som nån skrev räcker det ju att de äldre hämtar på förskolan en gång i veckan och så kanske de vuxna pratar en stund eller alla äter ihop när föräldrarna kommer hem.

Det gör inte jag heller. Det är därför jag bara är medryttare 2 dagar/vecka.

 

[Badger]

Jag förstår bara inte hur folk hinner träffas så ofta. Mina föräldrar bort jättenära. Men alla har ju sina egna liv. På vardagarna jobbar vi och när man väl kommit hem, ätit middag, de som har hundar ska gå med dem, här ska barnet stöttas i läxläsning, jag har hästen några gånger i veckan och föräldrarna har sina hobbies så är klockan mycket och det är dags att hålla kväll och göra sig redo för sängen. Jag fattar inte när jag skulle ha tid att träffa dem varje vecka om jag ska vara ärlig. Sen vill man ju träffa sina vänner också, bara umgås med familjen och sen vill iaf jag få tid att vara ensam också. Sen ska hemmet skötas osv. Inte en en chans att jag skulle hinna träffas varje vecka.

Det fungerar helt smärtfritt skulle jag säga. Det gäller kanske bara att vilja göra samma sak en kväll eller helg och inte "ha besök".

Inte nu då pga Corona men mamma hämtade på fritids en gång i veckan, nu sista året har de mötts upp hemma eller på biblioteket en gång i veckan. Hon stöttar med läxorna, (plockar kanske in disken ) o ev värmer mat vi förberett så äter vi och hänger ett tag över en kopp kaffe, ev läser hon godnattsaga, hänger lite till sedan åker hon hem.

Eller helg då, om hon vill ut och åka skidor ringer hon eller om vi ska göra utflykt till någon plats ringer vi.

Min son har dock lika god relation till farmor som han åker och bor hos en helg eller vecka här och där. Inte varje månad.

 

[SaraMara]

Jag förstår bara inte hur folk hinner träffas så ofta. Mina föräldrar bort jättenära. Men alla har ju sina egna liv. På vardagarna jobbar vi och när man väl kommit hem, ätit middag, de som har hundar ska gå med dem, här ska barnet stöttas i läxläsning, jag har hästen några gånger i veckan och föräldrarna har sina hobbies så är klockan mycket och det är dags att hålla kväll och göra sig redo för sängen. Jag fattar inte när jag skulle ha tid att träffa dem varje vecka om jag ska vara ärlig. Sen vill man ju träffa sina vänner också, bara umgås med familjen och sen vill iaf jag få tid att vara ensam också. Sen ska hemmet skötas osv. Inte en en chans att jag skulle hinna träffas varje vecka.

Jag förstår inte hur man hinner om man inte träffas ofta (eftersom vårt "träffas" är att byta några ord över en snabb kopp kaffe när vi kommer hem och avlöser farmor/farfar/mormor efter att de hämtat på förskola typ två dagar var i veckan).

Livet nu under covid-19-tider är stökigt när vi måste hinna hämta och lämna varje dag, vi har varit väldigt bortskämda med att våra respektive föräldrar/svärföräldrar hämtar på förskolan och umgås med dottern tills vi kommer hem. Dessutom väldigt tomt för både dottern och farmor/farfar/mormor, som saknar sin tighta och nära relation. Vi försöker ses utomhus med avstånd på helgerna, men det blir ju inte samma sak och dottern pratar konstant om att "när corona-huset (som hon kallar det) är över vill jag kramas med mormor/farmor/farfar igen".

Vi vuxna har inget behov av att ses flera gånger i veckan, så har jag aldrig umgåtts med min familj, men dottern är en helt annan femma.

 

[Lingon]

Det fungerar helt smärtfritt skulle jag säga. Det gäller kanske bara att vilja göra samma sak en kväll eller helg och inte "ha besök".

Inte nu då pga Corona men mamma hämtade på fritids en gång i veckan, nu sista året har de mötts upp hemma eller på biblioteket en gång i veckan. Hon stöttar med läxorna, (plockar kanske in disken ) o ev värmer mat vi förberett så äter vi och hänger ett tag över en kopp kaffe, ev läser hon godnattsaga, hänger lite till sedan åker hon hem.

Eller helg då, om hon vill ut och åka skidor ringer hon eller om vi ska göra utflykt till någon plats ringer vi.

Min son har dock lika god relation till farmor som han åker och bor hos en helg eller vecka här och där. Inte varje månad.

Ok, ja hämtnignar kan de ju göra om de är pensionärer. Min mamma jobbar och har en hobby som tar mycket tid och engage

Jag förstår inte hur man hinner om man inte träffas ofta (eftersom vårt "träffas" är att byta några ord över en snabb kopp kaffe när vi kommer hem och avlöser farmor/farfar/mormor efter att de hämtat på förskola typ två dagar var i veckan).

Livet nu under covid-19-tider är stökigt när vi måste hinna hämta och lämna varje dag, vi har varit väldigt bortskämda med att våra respektive föräldrar/svärföräldrar hämtar på förskolan och umgås med dottern tills vi kommer hem. Dessutom väldigt tomt för både dottern och farmor/farfar/mormor, som saknar sin tighta och nära relation. Vi försöker ses utomhus med avstånd på helgerna, men det blir ju inte samma sak och dottern pratar konstant om att "när corona-huset (som hon kallar det) är över vill jag kramas med mormor/farmor/farfar igen".

Vi vuxna har inget behov av att ses flera gånger i veckan, så har jag aldrig umgåtts med min familj, men dottern är en helt annan femma.

Ja, det är klart att man hinner mer om mor- farföräldrarna är pensionärer. Om alla inblandade jobbar heltid plus har egna hobbies/djur så blir läget ett annat. Jag har aldrig varit beroende av mina föräldrar/svärföräldrar i min vardag. Vardagen har jag och min man hanterat på egen hand.

 

[Imogen]

Ja, det är klart att man hinner mer om mor- farföräldrarna är pensionärer. Om alla inblandade jobbar heltid plus har egna hobbies/djur så blir läget ett annat. Jag har aldrig varit beroende av mina föräldrar/svärföräldrar i min vardag. Vardagen har jag och min man hanterat på egen hand.

Det behöver ju inte handla om att man är beroende av någon annan. Vi har inget behov rent praktiskt av att får hjälp med hämtning. Men mormor hämtar än då på förskolan oftast en gång i veckan. På hennes initiativ för att hon vill.

 

[SaraMara]

Ok, ja hämtnignar kan de ju göra om de är pensionärer. Min mamma jobbar och har en hobby som tar mycket tid och engage


Ja, det är klart att man hinner mer om mor- farföräldrarna är pensionärer. Om alla inblandade jobbar heltid plus har egna hobbies/djur så blir läget ett annat. Jag har aldrig varit beroende av mina föräldrar/svärföräldrar i min vardag. Vardagen har jag och min man hanterat på egen hand.

Ja, vi har turen att mamma valde att gå i pension när dottern föddes och att svärmor är pensionär. Svärfar anpassar arbetstiderna för att kunna åka hit en gång i veckan minst i vanliga fall.

jag älskar vårt "beroende" av dem. Dottern har en fantastisk relation med samtliga inblandade och har stenkoll på vilka dagar mormor/farmor/farfar hämtar, det är aldrig några bekymmer att få barnvakt och dottern älskar att hänga med dem också över natten om maken och jag vill resa på egen hand.
Jag är uppvuxen med så närvarande mor-/farföräldrar också och det var en fantastisk ynnest att få den nära relationen och kärleken.