Jag kan säga att om min mamma inte hade med stor entusiasm tagit sig an vår dotter hade jag blivit förbaskat ledsen. Jag är själv inte ett dyft "barnkär", men även om jag inte känt att själva barnet är det viktigaste jag varit med om när någon vän fått barn så är ju vännen viktig för mig. Det som då är viktigt och stort för vännen blir ju liksom per automatik viktigt för mig att vara en del av - om jag vill vara en del av vännens liv. Detsamma tänker jag med föräldrar. Att få barn var helt oerhört omvälvande, jobbigt, fantastiskt och knutet till både lycka, glädje, sorg (över den förälder som inte fick dela barnbarnslivet), hormoner, trötthet osv. Om min mamma i det läget gjort sig helt frånkopplad tror jag inte att vi kunna rädda den relationen - och om hon sedan valt att inte aktivt bygga en relation med vårt barn hade det definitivt inte gått att rädda sedan.
Och, det är ju förstås var och en helt fritt att välja att distansera sig från sina barn eller helt avsluta relationen för att denna valt att skaffa barn/hund/bo svårtillgängligt/annat. Jag tänker dock att det är lite som att hälsa på åldringar på hem/sjukhus? Det gör man ju för att personen är viktig för en, eller personen de en gång var innan sjukdom och ålderdom var viktig - inte för att det nödvändigen är så förbålt intressant eller roligt att sitta i ett illaluktande sällskapsrum, torka dreggel runt mungipan på en person som inte längre är mentalt närvarande och lyssna till en tv som står och går på hög volym utan möjlighet att kunna föra ett samtal. En gör det ju av omsorg och kärlek till personen.
För mig är det så väldigt märkligt att bara utgå ifrån vad jag själv tycker är kul i stunden och inte se till relationen som helhet.
