Svärföräldrar som ej visar intresse för barnbarn

[Lingon]

Alla tycker inte om småbarn. Alla känner inte att ett litet barn är speciellt intressant. Ska man då fejka intresse?

Dessutom kan det absolut vara så i nuläget att de faktiskt inte vågar träffas. Både för barnets skull och sin egen.

 

[Raderad medlem 19815]

Vår son är drygt ett år nu. Mina svärföräldrar visar inget intresse för vårt barn. Min mans föräldrar bor 20 min bort och träffar vårt barn väldigt sällan.
Jag tycker det är jättejobbigt för jag hade en helt annan förhoppning innan vår son föddes. Åtminstone att de ville träffa sitt barnbarn.

Min mamma bor 50 mil bort och min pappa gick hastigt bort knappt två månader innan förlossningen. Att vi inte träffar min mamma så ofta är ju pga avståndet såklart.

Vi har berättat en gång för mina svärföräldrar att vi tycker det känns som att de inte vill träffa barnbarnet och då blev de förvånade och sa att det inte alls var så och att de skulle bättra sig. Men det har inte blivit bättre, snarare sämre.
Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. Jag tycker det här är jättejobbigt och det kommer ofta upp på tal. Jag har svårt att hantera situationen och grubblar väldigt mycket. Speciellt när man hör vänner vars föräldrar/svärföräldrar ofta träffar barnbarnen och är barnvakter osv.

Vi pratar mycket hemma om hur vi ska hantera detta men det är inte lätt och vi kommer sällan fram till något.

Jag behöver hjälp!
Hur hade ni hanterat detta?

Jag förstår att det känns jobbigt men jag kan inte se att ni har något annat val än att gilla läget tyvärr. Ni har redan påtalat det och man kan inte tvinga folk liksom.

Alternativt då att ni gör som en kompis till mig gjorde (hon är lite speciell), det blir väl mer aktuellt längre fram när det är normalläge. Men att då säga att "vi tänkte åka iväg och träna/gå på bio/restaurang nästa fredag, det vore toppen om ni kan komma hit och passa barnet då. Vi är hemma kl xx, mat finns i kylen." Upprepa regelbundet. Utöka till övernattningar och senare till hela helger.

Om svaret blir nej det passar inte, ge förslag på ytterligare datum tills de måste säga något datum som passar. Acceptera inga halvhjärtade ursäkter.

Eller "det vore toppen om ni kan hämta x på förskolan varje onsdag från och med nästa vecka. " Jaha, passar inte onsdagar? Vi kan säga torsdagar istället. "

 

[Happimess]

Vår son är drygt ett år nu. Mina svärföräldrar visar inget intresse för vårt barn. Min mans föräldrar bor 20 min bort och träffar vårt barn väldigt sällan.
Jag tycker det är jättejobbigt för jag hade en helt annan förhoppning innan vår son föddes. Åtminstone att de ville träffa sitt barnbarn.

Min mamma bor 50 mil bort och min pappa gick hastigt bort knappt två månader innan förlossningen. Att vi inte träffar min mamma så ofta är ju pga avståndet såklart.

Vi har berättat en gång för mina svärföräldrar att vi tycker det känns som att de inte vill träffa barnbarnet och då blev de förvånade och sa att det inte alls var så och att de skulle bättra sig. Men det har inte blivit bättre, snarare sämre.
Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. Jag tycker det här är jättejobbigt och det kommer ofta upp på tal. Jag har svårt att hantera situationen och grubblar väldigt mycket. Speciellt när man hör vänner vars föräldrar/svärföräldrar ofta träffar barnbarnen och är barnvakter osv.

Vi pratar mycket hemma om hur vi ska hantera detta men det är inte lätt och vi kommer sällan fram till något.

Jag behöver hjälp!
Hur hade ni hanterat detta?

Jag hade accepterat läget och insett att ens föräldrar/svärföräldrar kanske inte är supersugna på att återuppliva småbarnstid när de äntligen fått utflugna barn och tid för varandra/trädgård/resande/andra intressen. Att vara farföräldrar till ett barn följer inte med en plikt att tycka att det är skitkul att hänga med ett litet barn eller ens föräldrarna till det barnet som antagligen är rätt upptagna kring allt vad småbarnsliv innebär, samtidigt som man själv har lämnat det bakom sig för länge, länge sedan.
Ni måste inse att de inte ÄR så engagerade och begeistrade som ni hade hoppats på att de skulle vara. Ni kan inte försöka tvinga fram något och kommer antagligen bara väcka mer motstånd om ni försöker. Några av mina vänner har uttryckt besvikelse mot mitt ointresse för deras barn och att jag aldrig vill träffa dem - jag har bara blivit irriterad då jag tycker barn är det mest ointressanta som finns och inte har signat upp för att sitta och sjunga imse vimse spindel med någon snorig unge i knät bara för att jag har vänner.
Att skaffa barn är (för det mesta) en parangelägenhet och ingen annans problem om de själva inte uttrycker en stark önskan om att ta del av det.

 

[TinyWiny]

Jag förstår att det känns jobbigt men jag kan inte se att ni har något annat val än att gilla läget tyvärr. Ni har redan påtalat det och man kan inte tvinga folk liksom.

Alternativt då att ni gör som en kompis till mig gjorde (hon är lite speciell), det blir väl mer aktuellt längre fram när det är normalläge. Men att då säga att "vi tänkte åka iväg och träna/gå på bio/restaurang nästa fredag, det vore toppen om ni kan komma hit och passa barnet då. Vi är hemma kl xx, mat finns i kylen." Upprepa regelbundet. Utöka till övernattningar och senare till hela helger.

Om svaret blir nej det passar inte, ge förslag på ytterligare datum tills de måste säga något datum som passar. Acceptera inga halvhjärtade ursäkter.

Eller "det vore toppen om ni kan hämta x på förskolan varje onsdag från och med nästa vecka. " Jaha, passar inte onsdagar? Vi kan säga torsdagar istället. "

Herregud! Hade mina bonusar sett på oss så (som gratisbarnvakter) hade jag blivit så jäkla ledsen! Det är dessutom jäkligt fult att göra så mot sina barn. Barn känner ju att de egentligen inte är välkomna där i ganska låg ålder. Hellre skapa relationer med människor som vill ha en i sitt liv än med någon som mer eller mindre tvingas för av det blir det inga lyckliga starka vuxna utan det skapar människor som alltid känner sig i vägen och oönskade.

 

[TinyWiny]

Jag vet inte riktigt vart jag skrivit att vi räknat med att de ska vara barnvakter. För det har vi inte gjort. Visst vore det en bonus om de velar det någon, men inget vi räknat med.

Vi är väl mest förvånade och lite ledsna över att intresset att ens träffa barnbarnet och umgås, tillsammans med oss föräldrar är nästintill obefintligt.

Nej just du har inte skrivit det men det är något som ofta kommer upp i sådana här trådar. Far/morföräldrar är ju inga gratisbarnvakter som man kan räkna med. Däremot är det ju bra om man underlättar relationen om det är en relation man önskar att barnet ska ha.

Såklart man blir ledsen! Det var jag också även om jag inte var särskilt förvånad.

 

[Raderad medlem 19815]

Herregud! Hade mina bonusar sett på oss så (som gratisbarnvakter) hade jag blivit så jäkla ledsen! Det är dessutom jäkligt fult att göra så mot sina barn. Barn känner ju att de egentligen inte är välkomna där i ganska låg ålder. Hellre skapa relationer med människor som vill ha en i sitt liv än med någon som mer eller mindre tvingas för av det blir det inga lyckliga starka vuxna utan det skapar människor som alltid känner sig i vägen och oönskade.

Nej det har gått jättebra! Det var lite gnissel från de äldre i början men så småningom fick barnen en väldigt nära och fin relation med sin farfar och farmor. Barnen trivs så bra där att de inte vill åka hem därifrån när föräldrarna kommer för att hämta.

 

[Raderad medlem 19815]

Fast det är ju deras relation och inte er.

Det är inte självklart att vilja träffa små barn. Inte ens om de är nära släkt.
Som förälder är det lilla barnet det största i livet. Inte alla människor känner så för barn. Inte för andras barn än de egna.

Att vara väldigt "barnkär" är ingen allmänmänsklig egenskap. Man kan vara det i väldigt olika grad.

Acceptera att det är så och känn det inte som något avståndstagande. De har helt enkelt inte det behovet som du förväntar dig att de ska ha.

Nej det är tydligen inte självklart för alla. Men om man inte visar något intresse över huvud taget för nya familjemedlemmar så får man räkna med att relationen till barnbarnens föräldrar påverkas negativt, som alltid när man beter sig ogeneröst och ointresserat.

 

[Kilauea]

Förstår att du är besviken TS, men tror inte ni kan göra så mycket åt det.
För egen del är det så konstigt att tänka sig att inte vara engagerad i sina barnbarn, men vi är tydligen alla olika.

Att föreslå upprepade gånger att de ska vara barnvakt, som nån föreslog, tror jag inte på. Vill de inte umgås så vill de inte, tråkigt nog.

 

[tanten]

Nej det är tydligen inte självklart för alla. Men om man inte visar något intresse över huvud taget för nya familjemedlemmar så får man räkna med att relationen till barnbarnens föräldrar påverkas negativt, som alltid när man beter sig ogeneröst och ointresserat.

Oj hoppsan. Nu tog du i.

Så om jag som inte är speciellt barnkär - snarare tvärtom - inte entusiastiskt skulle kasta mig in i barnvaktande och umgänge med spädbarnet så drabbas relationen?? Och jag är ogenerös.

Jag tycker det är en milsvid skillnad mellan "inte visa något intresse över huvud taget" och "frekvent och tätt"

Jag har svårt att vara naturlig med andras barn och barn brukar sky mig. Jag gillar personer. Inte åldrar.
...........
Lite OT men människor verkar tro att bara för att jag är deras vän så är jag med självklarhet intresserad av deras barn. Det är dem jag är vän med. Inte deras barn, inte deras syskon eller deras föräldrar. Jag har till och med fått en vänskap avslutad för att jag sa ifrån ständiga länkar till album med barnbilder och entusiastiska uppmaningar att tita och kommentera.
Alla är inte med självklarhet intresserade av spädbarn. Det är en rätt ointressant ålder.

 

[vemsomhelst123]

Vår son är drygt ett år nu. Mina svärföräldrar visar inget intresse för vårt barn. Min mans föräldrar bor 20 min bort och träffar vårt barn väldigt sällan.
Jag tycker det är jättejobbigt för jag hade en helt annan förhoppning innan vår son föddes. Åtminstone att de ville träffa sitt barnbarn.

Min mamma bor 50 mil bort och min pappa gick hastigt bort knappt två månader innan förlossningen. Att vi inte träffar min mamma så ofta är ju pga avståndet såklart.

Vi har berättat en gång för mina svärföräldrar att vi tycker det känns som att de inte vill träffa barnbarnet och då blev de förvånade och sa att det inte alls var så och att de skulle bättra sig. Men det har inte blivit bättre, snarare sämre.
Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. Jag tycker det här är jättejobbigt och det kommer ofta upp på tal. Jag har svårt att hantera situationen och grubblar väldigt mycket. Speciellt när man hör vänner vars föräldrar/svärföräldrar ofta träffar barnbarnen och är barnvakter osv.

Vi pratar mycket hemma om hur vi ska hantera detta men det är inte lätt och vi kommer sällan fram till något.

Jag behöver hjälp!
Hur hade ni hanterat detta?

Jag hade köpt läget (och har gjort det med mina svärföräldrar). Det är ju inte de som valt att skaffa barn. Och som det är just nu umgås inte mina väldigt barnbarnsintresserade föräldrar med sina barnbarn inomhus trots att de inte är i riskgrupp, det är ju ett val de måste få göra, precis som jag valt att sätta ett barn till världen.

 

[Raderad medlem 19815]

Oj hoppsan. Nu tog du i.

Så om jag som inte är speciellt barnkär - snarare tvärtom - inte entusiastiskt skulle kasta mig in i barnvaktande och umgänge med spädbarnet så drabbas relationen?? Och jag är ogenerös.

Jag tycker det är en milsvid skillnad mellan "inte visa något intresse över huvud taget" och "frekvent och tätt"

Jag har svårt att vara naturlig med andras barn och barn brukar sky mig. Jag gillar personer. Inte åldrar.
...........
Lite OT men människor verkar tro att bara för att jag är deras vän så är jag med självklarhet intresserad av deras barn. Det är dem jag är vän med. Inte deras barn, inte deras syskon eller deras föräldrar. Jag har till och med fått en vänskap avslutad för att jag sa ifrån ständiga länkar till album med barnbilder och entusiastiska uppmaningar att tita och kommentera.
Alla är inte med självklarhet intresserade av spädbarn. Det är en rätt ointressant ålder.

Oavsett hur du tycker att det borde vara, så ja, om du vore i princip ointresserad av att träffa och lära känna och visa att du gläds åt ditt barnbarn så tror jag att din relation till ditt barn och hennes partner skulle påverkas negativt. Jag tror inte alls att jag tar i.

Och precis som jag skrev i mitt inlägg och som också tråden handlar om så syftar jag på familjemedlemmar såsom barnbarn, inte om vänners, bekantas eller kollegors barn.

 

[tanten]

Oavsett hur du tycker att det borde vara, så ja, om du vore i princip ointresserad av att träffa och lära känna och visa att du gläds åt ditt barnbarn så tror jag att din relation till ditt barn och hennes partner skulle påverkas negativt. Jag tror inte alls att jag tar i.

Jag pratar inte nu om vänner, bekantas eller kollegors barn utan just familjemedlemmar såsom barnbarn.

Återigen. Milsvid skillnad mellan det fetade och att umgås och träffas, men inte engagera sig med hull och hår.

Om jag ser till alla de vänner med barnbarn jag sett omkrng mig under åren så har spannet i intesse och umgänge varit väldigt stort.
Ingen har dock varit ointresserad.

Den som pratar om borde det är du. Jag försöker hävda att det är väldigt olika. Människor är helt enkelt olika.

 

[Raderad medlem 19815]

Återigen. Milsvid skillnad mellan det fetade och att umgås och träffas, men inte engagera sig med hull och hår.

Om jag ser till alla de vänner med barnbarn jag sett omkrng mig under åren så har spannet i intesse och umgänge varit väldigt stort.
Ingen har dock varit ointresserad.

Den som pratar om borde det är du. Jag försöker hävda att det är väldigt olika. Människor är helt enkelt olika.

Den enda situation jag har kommenterat är den som TS beskriver, två farföräldrar som är näst intill ointresserade av att träffa sitt barnbarn. Jag förstår inte hur dina vänner som ÄR intresserade av sina barnbarn är relevanta för den situationen.

 

[BusBarro]

Som jag skrev i starten av tråden så är mina svärföräldrar nästintill helt ointresserade av att träffa vår son.
Detta tycker jag och mannen känns konstigt då vi under hela min graviditet fick höra så glada de var att vi ska ha barn och under sonens första månader i livet pratade de om att träffas många gånger men sen blev det inte knappt aldrig av.
Vi kräver inte att de ska vara här jämt och "barnvakta" men visst vore det kul om de ville träffa sonen ibland. Mannens pappa är pensionär, bor 20 min bort. Men inte en enda gång har han tagit kontakt och velat hälsa på.
Klart att vår relation påverkas. Det sticker jag inte under stolen med.
Men vi klarar oss trots att situationen är jobbig emellanåt. Ville höra hur ni hade hanterat det och nu vet jag.
Vi får acceptera läget som det är.

 

[Thrillie]

Jag förstår att det känns jobbigt men jag kan inte se att ni har något annat val än att gilla läget tyvärr. Ni har redan påtalat det och man kan inte tvinga folk liksom.

Alternativt då att ni gör som en kompis till mig gjorde (hon är lite speciell), det blir väl mer aktuellt längre fram när det är normalläge. Men att då säga att "vi tänkte åka iväg och träna/gå på bio/restaurang nästa fredag, det vore toppen om ni kan komma hit och passa barnet då. Vi är hemma kl xx, mat finns i kylen." Upprepa regelbundet. Utöka till övernattningar och senare till hela helger.

Om svaret blir nej det passar inte, ge förslag på ytterligare datum tills de måste säga något datum som passar. Acceptera inga halvhjärtade ursäkter.

Eller "det vore toppen om ni kan hämta x på förskolan varje onsdag från och med nästa vecka. " Jaha, passar inte onsdagar? Vi kan säga torsdagar istället. "

Men oj! Så gränslöst att göra så. Bara för att man får ett barnbarn ska man väl inte bli påtvingad att vara barnvakt på det där viset? Man kanske känner sig klar med småbarn, har fullt upp med sitt eget eller helt enkelt inte är intresserad av att vara barnvakt.

 

[Mabuse]

Vår son är drygt ett år nu. Mina svärföräldrar visar inget intresse för vårt barn. Min mans föräldrar bor 20 min bort och träffar vårt barn väldigt sällan.
Jag tycker det är jättejobbigt för jag hade en helt annan förhoppning innan vår son föddes. Åtminstone att de ville träffa sitt barnbarn.

Min mamma bor 50 mil bort och min pappa gick hastigt bort knappt två månader innan förlossningen. Att vi inte träffar min mamma så ofta är ju pga avståndet såklart.

Vi har berättat en gång för mina svärföräldrar att vi tycker det känns som att de inte vill träffa barnbarnet och då blev de förvånade och sa att det inte alls var så och att de skulle bättra sig. Men det har inte blivit bättre, snarare sämre.
Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. Jag tycker det här är jättejobbigt och det kommer ofta upp på tal. Jag har svårt att hantera situationen och grubblar väldigt mycket. Speciellt när man hör vänner vars föräldrar/svärföräldrar ofta träffar barnbarnen och är barnvakter osv.

Vi pratar mycket hemma om hur vi ska hantera detta men det är inte lätt och vi kommer sällan fram till något.

Jag behöver hjälp!
Hur hade ni hanterat detta?

Nu under pågående Corona så är jag förvånad att ni alls träffar era äldre släktingar. Mina barn har inte träffat mor- eller farföräldrar sedan sportlovet.

Så jag skulle nog vänta till efter pandemin att önska tätare umgänge. Det är väl jättebra om ni inte ses så ofta, eller över huvudtaget, just nu.

 

[SaraMara]

Oj hoppsan. Nu tog du i.

Så om jag som inte är speciellt barnkär - snarare tvärtom - inte entusiastiskt skulle kasta mig in i barnvaktande och umgänge med spädbarnet så drabbas relationen?? Och jag är ogenerös.

Jag tycker det är en milsvid skillnad mellan "inte visa något intresse över huvud taget" och "frekvent och tätt"

Jag har svårt att vara naturlig med andras barn och barn brukar sky mig. Jag gillar personer. Inte åldrar.
...........
Lite OT men människor verkar tro att bara för att jag är deras vän så är jag med självklarhet intresserad av deras barn. Det är dem jag är vän med. Inte deras barn, inte deras syskon eller deras föräldrar. Jag har till och med fått en vänskap avslutad för att jag sa ifrån ständiga länkar till album med barnbilder och entusiastiska uppmaningar att tita och kommentera.
Alla är inte med självklarhet intresserade av spädbarn. Det är en rätt ointressant ålder.

Jag kan säga att om min mamma inte hade med stor entusiasm tagit sig an vår dotter hade jag blivit förbaskat ledsen. Jag är själv inte ett dyft "barnkär", men även om jag inte känt att själva barnet är det viktigaste jag varit med om när någon vän fått barn så är ju vännen viktig för mig. Det som då är viktigt och stort för vännen blir ju liksom per automatik viktigt för mig att vara en del av - om jag vill vara en del av vännens liv. Detsamma tänker jag med föräldrar. Att få barn var helt oerhört omvälvande, jobbigt, fantastiskt och knutet till både lycka, glädje, sorg (över den förälder som inte fick dela barnbarnslivet), hormoner, trötthet osv. Om min mamma i det läget gjort sig helt frånkopplad tror jag inte att vi kunna rädda den relationen - och om hon sedan valt att inte aktivt bygga en relation med vårt barn hade det definitivt inte gått att rädda sedan.

Och, det är ju förstås var och en helt fritt att välja att distansera sig från sina barn eller helt avsluta relationen för att denna valt att skaffa barn/hund/bo svårtillgängligt/annat. Jag tänker dock att det är lite som att hälsa på åldringar på hem/sjukhus? Det gör man ju för att personen är viktig för en, eller personen de en gång var innan sjukdom och ålderdom var viktig - inte för att det nödvändigen är så förbålt intressant eller roligt att sitta i ett illaluktande sällskapsrum, torka dreggel runt mungipan på en person som inte längre är mentalt närvarande och lyssna till en tv som står och går på hög volym utan möjlighet att kunna föra ett samtal. En gör det ju av omsorg och kärlek till personen.

För mig är det så väldigt märkligt att bara utgå ifrån vad jag själv tycker är kul i stunden och inte se till relationen som helhet.

 

[Raderad medlem 19815]

Alla tycker inte om småbarn. Alla känner inte att ett litet barn är speciellt intressant. Ska man då fejka intresse?

Är det ens barnbarn så ja, det tycker jag faktiskt, om man är mån om relationen med sitt barn. Såklart man kan strunta i det, men då får man vara beredd på konsekvenserna.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag kan säga att om min mamma inte hade med stor entusiasm tagit sig an vår dotter hade jag blivit förbaskat ledsen. Jag är själv inte ett dyft "barnkär", men även om jag inte känt att själva barnet är det viktigaste jag varit med om när någon vän fått barn så är ju vännen viktig för mig. Det som då är viktigt och stort för vännen blir ju liksom per automatik viktigt för mig att vara en del av - om jag vill vara en del av vännens liv. Detsamma tänker jag med föräldrar. Att få barn var helt oerhört omvälvande, jobbigt, fantastiskt och knutet till både lycka, glädje, sorg (över den förälder som inte fick dela barnbarnslivet), hormoner, trötthet osv. Om min mamma i det läget gjort sig helt frånkopplad tror jag inte att vi kunna rädda den relationen - och om hon sedan valt att inte aktivt bygga en relation med vårt barn hade det definitivt inte gått att rädda sedan.

Och, det är ju förstås var och en helt fritt att välja att distansera sig från sina barn eller helt avsluta relationen för att denna valt att skaffa barn/hund/bo svårtillgängligt/annat. Jag tänker dock att det är lite som att hälsa på åldringar på hem/sjukhus? Det gör man ju för att personen är viktig för en, eller personen de en gång var innan sjukdom och ålderdom var viktig - inte för att det nödvändigen är så förbålt intressant eller roligt att sitta i ett illaluktande sällskapsrum, torka dreggel runt mungipan på en person som inte längre är mentalt närvarande och lyssna till en tv som står och går på hög volym utan möjlighet att kunna föra ett samtal. En gör det ju av omsorg och kärlek till personen.

För mig är det så väldigt märkligt att bara utgå ifrån vad jag själv tycker är kul i stunden och inte se till relationen som helhet.

Exakt. Jag orkade inte utveckla så mycket, men det är ju precis det det handlar om. Omtanke, kärlek, generositet.

 

[Elo]

Jag kommer lite från andra hållet. Dvs, har inga egna barn men växte upp med morföräldrar som inte var särskilt intresserade av småbarn.

Det handlade mest om att besöka på födelsedag/jul/högtider. Kanske nån lunch (de bodde 400m från oss). De var inte intressade av små barn (och kanske smått skräckslagna).

Det släppte lite runt 4 års åldern, men de började inte passa oss (mig och min bror) förrän vi börjat skolan.

Idag har jag typ samma förhållande med dem som med mina farföräldrar som passade och umgicks med oss, småbarn, från ca 3 månader.

Det är helt ok att inte "tycke om" småbarn, eller att inte tycka om att umgås med dem. Det gör inte jag heller. Och det kan lika lite vara "inte ok" att inte vilja umgås med sitt barnbarn som åt andra hållet, dvs försöka tvinga sina barn att skaffa barn så att man får barnbarn. Vad var och en gör är (i det största) upp till dem. Oavsett om man tycker om personerna eller inte. Mina morföräldrar tyckte inte mindre om min mamma bara för att de inte ville passa ett spädbarn.