Jag måste erkänna att den biologiska orättvisan stör mig något så syndigt. Och även om mannen inte "bidrar" med något så hade jag blivit irriterad av att han ligger där och sover gott medan jag tvingas vara vaken.
Men så ska jag inte bli förälder heller.
(Och jag skulle aldrig nämna det högt för föräldrar i min närhet. Möjligtvis fråga om kvinnan får stöd av sin partner, eftersom orättvisan alltid är förskjuten åt ena hållet...)
Den är ju klart störig! Nu har vi ju dock valt att både få biologiskt barn och amma, så då tänker jag att det är bättre att fokusera på vart båda kan bidra mest och göra mest nytta i stället för haka upp sig på det som inte går att ändra. Maken är stark och får bära henne mycket nu när min kropp är svag. Samt ta allt annat som hund och hushåll. Det finns ju sätt att fördela bördan, utan att vara sympativaken på natten.
. I och med att hon sover även med honom kan han maxa tiden så gott det går - även om det inte kompenserar helt och hållet såklart.
Jag vänder mig bara emot att det skulle vara låst åt endera hållet som ett allmänt, biologiskt tvingande faktum, det var bara det som var min poäng.
