Ja du ska verkligen ha all cred för ditt kämpande. Jag minns när jag läste att du var tvungen att sluta med dina mediciner då du blev gravid och tänkte, hur sjutton klarar hon det? Inte nog med alla utsättningssymptom utan all smärta som måste kommit tillbaka som ett slag i ansiktet. Det måste ha varit jättetufft!
Ja i början var det jäkligt kämpigt, lyrican hade jag då en rätt hög dos varje dag och den slutade jag med från en dag till en annan. Jag fick nyttja vetekudden till max och ta det lugnt i början 
Jag har många gånger tänkt att jag ändå var lyckligt lottad som hade fått mina barn och att de hade hunnit bli ganska stora, 9 och 11 år, när olyckan hände för jag kan ärligt säga att jag hade aldrig klarat mig utan medicinerna idag. (Jag hade aldrig klarat av att ta hand om en bebis eller ett litet barn alls. Jag litar inte på att jag kan vara tillräckligt uppmärksam och jag kan inte hålla ett barn i famnen mer än någon minut innan det gör för ont.) Jag hade gått under vilket jag var på god väg att göra innan jag började med oxycontinen. De räddade verkligen livet på mig.
Jag hade inte heller velat vara utan den underbara gåvan det innebär att få följa sina barn på barndomensväg.
Jag är så glad för din skull att du får uppleva ditt barn trots en så svår olycka som du var med om. Du måste vara envisare än en åsna
Nä, men man måste ju vara envis som få om man inte bara ska lägga sig platt när det händer saker som gör att man får sådana otroliga smärtor.
Tack, hon är min lilla solstråle.
Men det ska gudarna veta att jag har legat platt, jag har vägrat kliva ur sängen, jag har vägrat prata med någon öht. Jag har vägrat träna, jag har bara sovit. Men någonstans i den där jävliga tiden kom jag till insikt med att jag bara har två val. Antingen ligger jag kvar under täcket eller så försöker jag åtminstone. det är ingen som kan göra valen åt mig och det finns faktiskt inga alternativ förutom dessa två.
Har du mindre ont nu? Har du kunnat läka ihop eller fick du börja medicinera igen? Du behöver inte svara på mina personliga frågor men jag är så nyfiken på hur du lyckades.
Jag har definitivt mindre ont nu. Jag äter i princip bara alvedon och tryptizol kontinuerligt, har starkare som jag tar vid behov. Kör mycket vattenträning ( guld värt ) och annan behandling som värme och TENS.
Jag förstår att du är helt slut på kvällarna. Att få ihop tillräckligt med sömn är ett av mina problem. Jag får ju aldrig sova mer än 1,5 timmar i taget för att sedan gå upp och byta tryckpunkter. Ibland är jag då så trött att jag somnar på stolen eller sittande på sängkanten... och vaknar med ännu mer ont. Hela min dag går liksom ut på att få vila så mycket så möjligt för att jag ska orka leva alls.
Jag har ju hjälp 6 dagar i veckan och det är jag så glad för. Utan det så hade jag inte fått någon struktur på dagen utan hade sovit lite när som.
Det är jättebra att du får hjälp, det måste vara guld värt. Jag tror nog aldrig jag läst om vad för olycka du var med om? Du behöver givetvis inte svara om du inte vill.
Ja vi får kämpa på och hålla tummarna för att det inträffar ett mirakel
Mirakel händer varje dag, ge inte upp.
