Sv: Mina absoluta förebilder när det kommer till akademisk ridning.
Jag tror faktiskt inte heller att ridning går att bedöma rakt av, via antal år man ridit, eller antalet hästar man suttit på. Rent generellt så tycker jag personligen att man givetvis lär sig mer ju fler hästar man sitter på, förutsatt att man då rider hästar av varierande grad och även har hjälp på vägen under den ridningen - det mest optimala för mig är att rida olika hästar för tränare, dvs med handledning,( men det är ju också så de flesta av oss utvecklas mest oavsett antalet hästar - dvs att ha en tränare till hjälp).
Jag tycker vad som gör en bra ryttare är ett intressant ämne. Minns att jag läste ngn artikel för ngt år sen där ett ryttarpar med mångårig erfarenhet av både träning och tävling och utbildning av hästar osv, intervjuades. De hade stor hjälp av varandra då den ene tenderade att rida mest på teknik och den andre mest på känsla. I den artikeln drog man lite slutsatser både utifrån dessas diskussion och tankar, men även med övriga referenser, att de bästa ryttarna är de som både har ryttarkänsla, dvs en naturlig känsla, och kan kombinera detta med teknik, dvs har förmågan att para ihop sin ryttarkänsla med mer tekniska aspekter. Det optimala ansågs vara en ryttare som rider med ca 50 procent känsla och ca 50 procent teknik. För mycket enbart känsla blev inte bra, och inte heller enbart teknik ridning.
Det konstaterades också att kvinnor tenderar att rida mer på känsla och män mer på teknik, vilket jag inte tycker känns så jätte konstigt med tanke på alla andra situationer då man konstaterat såna tendenser till skillnader mellan män och kvinnor rent allmänt i livet.
summa summarum: jag känner ett antal ryttare som inte ridit särskilt länge alls, som verkligen har det man brukar kalla ryttarkänsla. Ridningen faller sig naturlig för dessa och de rider bättre än många många merparten folk jag känner även om de hållt på bråkdelen så länge.
Jag tycker detta är intressant som sagt. Man kan här även ta in erfarenheter av vad som gör en tränare till en bra tränare osv. Vi brukar kalla det pedagogik, men det det handlar om är ju egentligen som jag ser det, just den här förmågan att kunna förstärka hos eleven när dess känsla är rätt, samtidigt som man utbildar den i teknik biten. en bra tränare för mig, ställer frågan efter att man hittat känslan, i stil med "varför känns det bra nu?", eller efter att den ger en instruktion "varför ska du göra så"?
att eleven lär sig svara på sådana frågor är ett led i att utbilda eleven tekniskt.
När hon blir 12-13 år så är det dags för mig att gå i pension, så då har vi tid att tävla 
