Starta om livet?

[Monstermom]

Utan att egentligen känna dig så tycker jag att det här låter som precis rätt jobb för dig! Liiiite längre norrut än Gävle för all del, men det är inte riktigt norrut-norrut i alla fall.

Tillägg: Och så kan du bo här.

 

[Red_Chili]

Du kan också se det som nåt alldeles fantastiskt spännande och underbart - det finns ett uttryck på engelska som jag älskar: to Reinvent yourself! Jag är övertygad om att det är inte bara möjligt utan väldigt positivt och spännande! Börja om på nytt! Släng av de gamla kläderna och gör om dig själv till det/den du vill vara istället! Jag har själv gjort det; kanske inte helt och hållet men bitvis. Det är jättekul! Man kan bli (nästan) vad man vill! Hundarna hänger på!

Har du några drömmar? Visioner? Längtar du efter något?

Jag har försökt tänka så, men det är svårt. Förut hade jag tydliga drömmar, planer för hur jag skulle nå dem osv, men av olika anledningar så har jag tvingats skrota allt sådant, åtminstone för tillfället. Just nu vet jag bara att jag vill känna mig hemma någonstans och det mest specifika jag kan längta efter är vissa hundtävlingar.

Om du gillar fysiskt jobb och vill komma ut i bra hundtrakter, har du tittat något på att jobba i skogen? (Inte så socialt kanske, men det kan du väl ta igen på fritiden då. )

Jag har funderat på sådant några gånger när jag sett de som jobbar i "naturreservaten" här vid mig, men jag har inte kollat närmare på vilken typ av jobb som finns, vad som krävs eller liknande. Det skulle jag kunna undersöka, kanske hittar något spännande där.


(och till er andra som tipsat om mer eller mindre specifika jobb, TACK, det uppskattas verkligen)

 

[Sleepy]

@Red_Chili Du tar fantastiska bilder. Jobba med något sånt kreativt kanske?

 

[tigerflicka]

Är det någon här som gjort det?

Jag är rysligt trött på min livssituation. Har det inte bra ekonomiskt, hatar min boendesituation (tappar seriöst all tillstymmelse till energi så fort jag kliver in i hallen hemma), har ett jobb som "bara är ok" men verkligen inget jag vill ha resten av livet... Vänner är utspridda i hela landet så umgängeskretsen på hemmaplan är minimal, jag är singel och har alltså inget mer än föräldrarna som håller mig kvar här.

Jag ska ta mig i kragen och söka jobb, lite bättre jobb så att jag kan flytta. Har dock ingen speciell eller bra utbildning, så det kryllar inte av jobb.

Funderar nu på om det skulle vara ett alternativ att söka jobb i andra städer. Bor i nuläget i Stockholm och här är ju läget som det är med allt sådant... Men flytta till ny stad? när jag har två hundar? Hur sjutton gör jag i så fall?

Jag förstår att jag måste börja med att hitta ett jobb, för att kunna ha råd med en ny bostad. Men pga hundarna lär det ju vara svårare att hitta något boende "snabbt och lätt". Att vara tillfälligt inneboende lär ju inte heller vara helt enkelt. Jag har full förståelse för att folk inte vill hyra ut rum till en okänd person med två ganska stora hundar. Jag själv hade varit väldigt skeptisk till det.

Ni som varit i någon liknande situation, hur har ni gjort? Jag behöver nog höra från andra att det alls är möjligt, för just nu känner jag mest för att rulla ihop mig i sängen och ge upp. På något vis måste det väl gå, eller?

Jag flyttade för knappt ett år sedan, från Småland och 25 mil norr till Linköping. Pluggade första halvåret medan jag sökte jobb och hade sån tur att jag hittade nytt jobb precis när terminen var slut.
Det var inte särskilt svårt att börja om, och jag ångrar inte en sekund att jag flyttade!
Har du nån aning om vart du skulle vilja ta vägen?

 

[Killaloe]

Hur känner du för att typ jobba som personlig assistent?
Jag har "startat om" mitt yrkesliv och gått över till att vars personlig assistent. Okej, det är ingen superfet lön men det är kul, givande, skönt med möjligheter att själv styra schema och hittar en en vettig brukare/arbetsgivare så är det kalas.
Anledningen till att jag frågar är för att det ofta finns möjlighet att gå jobb som det och att det kan gå att ex kombinera med studier eller ett aktivt hundliv beroende på hur en jobbar. Hade jag haft en stabilare hund hade det även varit möjligt för mig att ha med honom på jobbet ibland, så om du känner att besökshund/vårdhund/Terapihund kan vars något för er, så är det ju inte heller omöjligt att kombinera.

 

[fejt]

Kombinationen av att inte vara på topp och känna behov att göra något stort åt sin livssituation är svår. Jag har själv varit där. Utifrån låter det så här. Du har chans att få bostad på Gotland. Där kan hundarna springa på stränderna och det är billigare att leva än i Sthlm. På sommaren socialt, på vintern mer inåtvänt (jag trivs med den kombon).
Medan du bor kvar i Sthlm kan du göra färdigt din massageutbildning och samtidigt fundera över en eller två verksamheter att kombinera den med. Fotografera hundar och sälj som tryck. Börja med en liten webshop som du marknadsför via bloggen. Lägg upp ett lager bilder och ta reda på ett bra tryckeri. Tryck på beställning så förlorar du inga pengar. Det går också att investera i avancerad skrivare. Nu är du massör och säljer hundtryck. Kanske utöka hundtrycksshopen med utvalda saker.
Sök ett sommarjobb på Gotland i sommar. Hyr något och känn dig för. Skaffa dig kontakter så kan du säkert få ett halvtidsjobb till vintern. Då kan du jobba utanför hemmet på halvtid och ha dina egna verksamheter resten av tiden.
Kanske låter helt galet. Det jag tänker är att det är lättast att börja i någon ände och att bygga på det. Bra till exempel att du ber om råd här.

 

[Lena Furberg]

@fejt :s inlägg ovan låter hur härligt som helst, jag skulle själv lätt kunna göra precis så! (Jag ville bli massör tidigare!) @Red_Chili dina foton är otroligt fina, borde lätt kunna säljas till Salukifolk världen över! Du har säkert kontakter, kan lägga upp en liten enkel webshop och en fb-sida med bilderna (lägg upp dem i låg upplösning så de inte går att sno direkt därifrån!) och ha lite tålamod medan folk upptäcker den. Foton är lätta att skicka med post.

Sen får saker hända lite som de kommer också - har man inga specifika planer så behöver inte det vara nåt negativt, då är du istället öppen för överraskningar och vändningar du inte kunnat föreställa dig!

Det värsta man kan göra är väl att resignera och bara sitta kvar i ett stagnerat liv.

 

[Red_Chili]

Nu har jag letat upp ett gäng jobbannonser som jag sparat länkarna till. Imorgon ska jag se till att få hundmotionen avklarad innan jobbet, sedan ska jag sätta mig och söka jobb när jag kommer hem. (Senaste tiden har jag motionerat hundarna efter jobbet och tagit sovmorgon, trots att jag inte får lika mycket gjort på dagarna då, jag har ju ändå inte haft motivation att få något annat gjort...) 2-3 av jobben känns spontant riktigt bra och jag hoppas verkligen att det kan leda till något där. Ska bara få iväg ansökan också. Har prestationsångest som ställer till det där, men jag har absolut klarat av att söka jobb tidigare (samt blivit kallad till flera intervjuer, och vid de tillfällena har de alltid velat anställa mig). Blev faktiskt förvånad över hur många intressanta jobb det fanns nu. Kanske kommer sådant mer och mer, kanske är det rätt tid på året för att söka jobb nu eller så har jag ändrat mig mentalt sedan sist jag sökte jobb...

Att jobba med något fotorelaterat är tyvärr inte ett alternativ, även om flera verkar tänka sig att jag skulle kunna jobba som fotograf. Dels ställer prestationsångesten till det där med, men framförallt så har jag märkt att när det blir krav på att leverera tex bra foton, då tappar jag lusten. Av den anledningen hoppade jag snabbt av en fotoutbildning som jag började förut och det tog lång tid innan jag alls ville röra en kamera efter det. I grunden är jag dock en väldigt kreativ person, så när jag väl hittat ett nytt jobb, flyttat osv så kanske jag kan ta upp något annat intresse igen och göra något av det, det känns inte alls orimligt just ikväll

Nåja. Jag läser gärna mer tips och fler berättelser kring större förändringar i livet!

 

[Dentaku]

Själv känner jag att det var världens största vinst när jag för några år sedan flyttade tillbaka till Dalarna efter drygt tio år i Stockholm. Mindre stress, billigare boende, mycket bättre hundträningsmöjligheter. Och medan jag var borta har det blommat upp en massa hundserviceföretag här; det borde se likadant ut på fler mindre orter runtom i landet. Hundcaféer, flera hunddagis, träningshallar och hundrehab finns plötsligt inom några mils avstånd från den lilla ort jag bor på. Och som jag upplever det i klubben jag arbetar ideellt hos finns det ständigt ett sug efter mer.

 

[Lampan]

Nu har jag letat upp ett gäng jobbannonser som jag sparat länkarna till. Imorgon ska jag se till att få hundmotionen avklarad innan jobbet, sedan ska jag sätta mig och söka jobb när jag kommer hem. (Senaste tiden har jag motionerat hundarna efter jobbet och tagit sovmorgon, trots att jag inte får lika mycket gjort på dagarna då, jag har ju ändå inte haft motivation att få något annat gjort...) 2-3 av jobben känns spontant riktigt bra och jag hoppas verkligen att det kan leda till något där. Ska bara få iväg ansökan också. Har prestationsångest som ställer till det där, men jag har absolut klarat av att söka jobb tidigare (samt blivit kallad till flera intervjuer, och vid de tillfällena har de alltid velat anställa mig). Blev faktiskt förvånad över hur många intressanta jobb det fanns nu. Kanske kommer sådant mer och mer, kanske är det rätt tid på året för att söka jobb nu eller så har jag ändrat mig mentalt sedan sist jag sökte jobb...

Att jobba med något fotorelaterat är tyvärr inte ett alternativ, även om flera verkar tänka sig att jag skulle kunna jobba som fotograf. Dels ställer prestationsångesten till det där med, men framförallt så har jag märkt att när det blir krav på att leverera tex bra foton, då tappar jag lusten. Av den anledningen hoppade jag snabbt av en fotoutbildning som jag började förut och det tog lång tid innan jag alls ville röra en kamera efter det. I grunden är jag dock en väldigt kreativ person, så när jag väl hittat ett nytt jobb, flyttat osv så kanske jag kan ta upp något annat intresse igen och göra något av det, det känns inte alls orimligt just ikväll

Nåja. Jag läser gärna mer tips och fler berättelser kring större förändringar i livet!

Vad spännande med en stor förändring i ditt liv

Jag tror inte heller att det är bra att jobba med det en har som intresse, risken är att intresset svalnar på fritiden.
Jag känner en kille som älska(de) att programmera. Han fick "drömjobbet". Intresset för att programmera försvann då som fritidsintresse. Nu är hans största intresse att fotografera. Han säger att han aldrig vill jobba som fotograf

Lycka till med dina jobbsök, hoppas du hittar något som du gillar

 

[GardenAngel]

Well, jag är ju en lite rastlös själ så trots att jag bara är 24 så kan jag räkna 5 olika städer till mitt namn. Efter gymnasiet flyttade jag till Skövde och började plugga. Kände 0 personer, fick kompisar genom skolan och började hjälpa till i en djuraffär. Blev deprimerad under andra terminen och flyttade hem till Dalarna. Till hösten tog jag mitt pick och pack och flyttade till England och var barnflicka. Lärde känna massa andra au pairer i närheten från hela europa genom hemsida. Flyttade hem till Leksand efter det och började vikariera som lärare = söka lärarlinjen och flyttade till Falun. Blev kär och flyttade flyttade hela vägen ner till Trelleborg. Fortsatte plugga på distans och började jobba som personlig assistent. Kärleken tog slut och jag hade inga vänner i Trbg så tog mitt pick och pack igen och flyttade till Ystad där jag nu bor. Jobbar fortfarande i Trelleborg och min "enda vän" som jag umgås med bor i Lund (en bukefalist för övrigt som jag träffade på en buke-träff!).
Trivs jättebra med mitt boende här och har haft en medryttarhäst och lärt känna lite folk på gården där jag bor, men nästa ort blir nog Lund! Lite för långt ute på landet här faktiskt.. (har 1,5 mil till närmsta affär).

Jag tycker att ombyte förnöjer! Man blir visserligen inte rik på att flytta runt så mycket som jag gör.. Med dubbla hyror och allt vad det innebär. Att bygga djupare bestående relationer är ju också svårt. MEN jag känner numera folk i stora delar av landet (och Europa)!

Som så många andra så säger jag KÖR! Och om du sen känner dig ensam på din nya ort så är det ett hett tips att arrangera en buke-träff

 

[TinyWiny]

Vad spännande med en stor förändring i ditt liv

Jag tror inte heller att det är bra att jobba med det en har som intresse, risken är att intresset svalnar på fritiden.
Jag känner en kille som älska(de) att programmera. Han fick "drömjobbet". Intresset för att programmera försvann då som fritidsintresse. Nu är hans största intresse att fotografera. Han säger att han aldrig vill jobba som fotograf

Lycka till med dina jobbsök, hoppas du hittar något som du gillar

Det beror på hur man är som person. När jag jobbade med hästar blev min passion för dessa underbara väsen bara ännu större så för mig var det tvärtom. Hade jag inte skadat mig så illa att jag tvingades bli förtidspensionär så hade jag fortsatt jobba med hästar så länge jag bara hade kunnat. Jag tröttnade aldrig på mitt jobb och varje dag jag fick dra på mig ridbyxorna var en bra dag även om det var 25 minus och snöstorm och jag fick tillbringa en timme i duschen efter arbetsdagens slut för att tina upp.

 

[Masqueradee]

Jag tog mitt pick och pack i en ryggsäck och flyttade till Gotland för ungefär 1.5 år sedan och jag har inte ångrat mig ett dugg! Nu flyttade jag med ett mål, att börja studera, men jag hade ingenstans att bo direkt (tog in på ett vandrarhem och har nu under denna tid hunnit flytta tre gånger) men nu bor jag på ett förstahandskontrakt, hade inga vänner men nu hur många som helst. Flyttade ifrån vänner, hästar och jobb men har nu hittat nya vänner, intressen och arbete. Har man ett öppet sinne och verkligen vill att det ska lösa sig så tror jag att det mesta löser sig!

 

[Kattennizze]

Är det någon här som gjort det?

Jag är rysligt trött på min livssituation. Har det inte bra ekonomiskt, hatar min boendesituation (tappar seriöst all tillstymmelse till energi så fort jag kliver in i hallen hemma), har ett jobb som "bara är ok" men verkligen inget jag vill ha resten av livet... Vänner är utspridda i hela landet så umgängeskretsen på hemmaplan är minimal, jag är singel och har alltså inget mer än föräldrarna som håller mig kvar här.

Jag ska ta mig i kragen och söka jobb, lite bättre jobb så att jag kan flytta. Har dock ingen speciell eller bra utbildning, så det kryllar inte av jobb.

Funderar nu på om det skulle vara ett alternativ att söka jobb i andra städer. Bor i nuläget i Stockholm och här är ju läget som det är med allt sådant... Men flytta till ny stad? när jag har två hundar? Hur sjutton gör jag i så fall?

Jag förstår att jag måste börja med att hitta ett jobb, för att kunna ha råd med en ny bostad. Men pga hundarna lär det ju vara svårare att hitta något boende "snabbt och lätt". Att vara tillfälligt inneboende lär ju inte heller vara helt enkelt. Jag har full förståelse för att folk inte vill hyra ut rum till en okänd person med två ganska stora hundar. Jag själv hade varit väldigt skeptisk till det.

Ni som varit i någon liknande situation, hur har ni gjort? Jag behöver nog höra från andra att det alls är möjligt, för just nu känner jag mest för att rulla ihop mig i sängen och ge upp. På något vis måste det väl gå, eller?

Om du är praktiskt lagd varför blir du inte hantverkare? Där verkar det ju finnas massor med arbete och då är ju valmöjligheterna stora.

 

[Sleepy]

Att jobba med något fotorelaterat är tyvärr inte ett alternativ, även om flera verkar tänka sig att jag skulle kunna jobba som fotograf. Dels ställer prestationsångesten till det där med, men framförallt så har jag märkt att när det blir krav på att leverera tex bra foton, då tappar jag lusten. Av den anledningen hoppade jag snabbt av en fotoutbildning som jag började förut

Du har inte funderat på om du gav upp för snabbt där? Prestationsångest kan vara dämpande för kreativiteten, men det kan släppa längre fram när man har utbildning och erfarenhet som de facto talar om att man är bra på det man gör. Prestationsångest ska inte få hindra dig från att göra något du gillar, är bra på och kanske tom kan leva på, tycker jag.

eller så har jag ändrat mig mentalt sedan sist jag sökte jobb...

Så bra. Det kanske är dags nu att uppdatera bilden av dig själv, skaka av dig gamla sanningar och ta nya kliv framåt?

 

[Riru]

Om du trivs med att jobba med hästar och vill ha ett halvsocialt jobb så kanske du kan satsa på hovslagare? Då kan du nog bosätta dig lite varstans och bestämma mer över dina egna arbetstider och kunna planera in för hundtävlingar osv. Och du bör ju kunna ha med hundarna när du jobbar? Sedan ha hundmassage vid sidan om som lite variation.

 

[aprilmaj]

Att jobba med något fotorelaterat är tyvärr inte ett alternativ, även om flera verkar tänka sig att jag skulle kunna jobba som fotograf. Dels ställer prestationsångesten till det där med, men framförallt så har jag märkt att när det blir krav på att leverera tex bra foton, då tappar jag lusten.

Jag tror att du ska strunta i att du tappar lusten. Gå emot den känslan, för det är bara en känsla. Bara fortsätt, bara gör.

Jag har en kompis som är en gudabenådad konstnär, men hon vet inte om det. Trots att hon kom in på Konstfack, klarade utbildningen med bravur, tog magisterexamen och har ställt ut t o m i Paris, tvivlar hon hela tiden på sig själv. Hon "kan inte diskursen, fattar inte", säger hon. Trots det fortsätter hon att måla. Med alla tvivel, med all ångest. Hon tycker att hon är usel och ändå målar hon. För det är liksom det enda som går att göra. Måla.

Problemet är inte att hon är inkompetent, utan att hon känner sig inkompetent. Hon kan inte intala sig själv att hon är bra, för hon känner sig inte bra. Känslor kan vara svåra att resonera bort. Hon måste bara fortsätta. Fortsätta att måla vad hon än känner.

Det är lätt att tro att det enda sättet att slippa prestationskraven är att helt undvika kravsituationen. Men det stämmer inte, tror jag. För det är inte själva prestationsmomentet vi undviker, utan oförmågan att hantera ångesten som är förenad med prestationen. Det är bara att fortsätta att måla. Oavsett känslor.

Vi är inte våra prestationer.

 

[Red_Chili]

Jag tror att du ska strunta i att du tappar lusten. Gå emot den känslan, för det är bara en känsla. Bara fortsätt, bara gör.

Jag har en kompis som är en gudabenådad konstnär, men hon vet inte om det. Trots att hon kom in på Konstfack, klarade utbildningen med bravur, tog magisterexamen och har ställt ut t o m i Paris, tvivlar hon hela tiden på sig själv. Hon "kan inte diskursen, fattar inte", säger hon. Trots det fortsätter hon att måla. Med alla tvivel, med all ångest. Hon tycker att hon är usel och ändå målar hon. För det är liksom det enda som går att göra. Måla.

Problemet är inte att hon är inkompetent, utan att hon känner sig inkompetent. Hon kan inte intala sig själv att hon är bra, för hon känner sig inte bra. Känslor kan vara svåra att resonera bort. Hon måste bara fortsätta. Fortsätta att måla vad hon än känner.

Det är lätt att tro att det enda sättet att slippa prestationskraven är att helt undvika kravsituationen. Men det stämmer inte, tror jag. För det är inte själva prestationsmomentet vi undviker, utan oförmågan att hantera ångesten som är förenad med prestationen. Det är bara att fortsätta att måla. Oavsett känslor.

Vi är inte våra prestationer.

Nej, det är inte ett alternativ för mig. Jag vill helt enkelt inte. Att fotografera på fritiden tycker jag är underbart, det ger mig en enorm glädje att få de bilder på egna hundarna som jag älskar tex. Tappar jag den glädjen så tappar jag enormt mycket. Jag jobbar hellre som städare resten av livet än hamnar i en sådan situation.

 

[aprilmaj]

Nej, det är inte ett alternativ för mig. Jag vill helt enkelt inte. Att fotografera på fritiden tycker jag är underbart, det ger mig en enorm glädje att få de bilder på egna hundarna som jag älskar tex. Tappar jag den glädjen så tappar jag enormt mycket. Jag jobbar hellre som städare resten av livet än hamnar i en sådan situation.

Okej!

 

[Milosari]

Jag har snart bott på samma adress i 4 år och det är det längsta sedan jag flyttade hemifrån som 16-åring. Är snart 35... Så japp har "startat om" mitt liv ett antal gånger. Har haft häst eller 2 hundar hela tiden och det har funkat varje gång