Starta om livet?

[starcraft]

Jag tror att du ska strunta i att du tappar lusten. Gå emot den känslan, för det är bara en känsla. Bara fortsätt, bara gör.

Fast det där känns ju konstigt. Känns som att göra lite våld mot sig själv att köra över sina känslor. Tycker man inte det är roligt känns en sån grej dum att pressa sig genom, varför då liksom? Ts vill väl ha ett jobb hon trivs med, inte ett hon ogillar och dessutom då förstört en hobby/ett intresse som hon gillar... Jag antar att din vän har ett intresse för att måla och det är därför hon gör det, även om hon inte känner att hon är tillräckligt bra. Jag är själv en prestationsinriktad person och känner ofta prestationsångest och sällan att jag är tillräckligt bra på saker, men jag tycker ändå saker är roliga i den form jag utövar det. Liksom en del saker "tappar" det roliga när prestationskraven försvinner kan en del saker förlora glädjen när man lägger på prestationskrav.

 

[minisss]

Skulle också vilja flytta därför jag kollar bostad iaf ca en timme härifrån där jag bor
Har inga direkt vänner här
Inget jobb, går utbildning med hunden men inget man bara kan leva på så måste ändå skaffa ett extra jobb
Ingenting...

 

[ekra]

Bara kör! Jag har provat många olika platser att bo på och börjat från ruta ett utan att känna någon ett otal gånger. (Och varit på många resor helt själv) Oftast går det bra, ibland känner man sig ensam. Men jag ångrar inget jag provat, alla kringelkrokar har format mig och utvecklat mig så att jag känner mig starkare. Jag har inte sett mig själv som vare sig modig, driven, eller stark, men folk runt mig upprepar just de tre orden om igen utifrån de val jag gjort och gör. Och det gör mig glad. :-)

Man kan så mycket mer än man tror!! Jag brukar ifrågasätta vad det värsta som kan hända om jag vågar satsa är, och oftast är det inte så illa.

Nyligen sa jag upp mig från ett välbetalt bra jobb i en tuff bransch, men jag insåg att jag inte ville leva mitt liv så som jag gjorde och behövde en förändring. För att få den förändringen insåg jag att jag måste flytta. Nu har jag varit på ett antal intervjuer i en ny stad som jag knappt känner till alls och det känns bra och spännande!

Jag jobbar med ett kreativt/ konstnärligt yrke, och det verkar som att många har prestationsångest av och till, man är inte ensam om det, och man vänjer sig och lär sig att separera sig själv från sina prestationer. Jag har flera vänner som jobbar med foto och de älskar sina jobb! Det har inte förstört glädjen med fotograferandet.

 

[Lena Furberg]

Nej, det är inte ett alternativ för mig. Jag vill helt enkelt inte. Att fotografera på fritiden tycker jag är underbart, det ger mig en enorm glädje att få de bilder på egna hundarna som jag älskar tex. Tappar jag den glädjen så tappar jag enormt mycket. Jag jobbar hellre som städare resten av livet än hamnar i en sådan situation.

Jag undrar lite över varför du tappar glädjen när fotograferandet ev blir en inkomstkälla? Är det för att en slags press träder in i det som annars bara är roligt? OM du bara gör det som är roligt med fotograferandet och du ändå får sälja...? Eller är det allt jobb vid datorn med att fixa bilderna som känns trist? För - dina foton är ju bara så underbara!!

 

[ekra]

Så snart jag hade råd efter att ha studerat klart bestämde jag mig dessutom för att rensa rejält i garderoben. Jag mådde inte jättebra under studietiden och hade usel ekonomi och la ungefär noll pengar på kläder och utseende, och kände mig inte riktigt som om jag såg ut som den person jag egentligen är.

Säga vad man vill om utseendefixering, men du blir bemött olika beroende på hur du klär dig och hur du ser ut, vare sig man vill erkänna det eller inte. Så jag tänkte att det var dags att vårda mitt eget varumärke: vem är jag och hur ska jag kommunicera det?

Jag har alltid känt mig osäker på att använda make-up, när jag var tonåring var jag ointresserad och senare lite försiktig. Så jag tog mod till mig och bokade rådgivning, fick jättebra hjälp och nu kan jag sminka mig utan att känna mig som en dragqueen. ;-)

Hittade en jätteduktig frisör som klippte och tonade mitt hår i ny frisyr, och har sakta men säkert fasat ut kläder som jag inte tycker är "jag" längre och vågar ha högklackat och annat som jag inte tyckt varit "för mig".

Jag insåg sent att vad som hållit mig tillbaka i alla år var idiotiska kommentarer jag fått när jag var tonåring, om att inte tro att jag är snygg eller "är något" och så vidare. Det satte sig så djupt att jag länge accepterade att jag förmodligen skulle få leva ensam och att det inte var idè att "klä upp sig" eller ens använda mer make-up än möjligen lite mascara!

Nu har jag genomskådat de "demonerna" och köper de kläder jag vill.

Vad jag vill komma fram till är att kör bara kör! Ge dig möjligheten till en nystart, psykiskt och fysiskt. Du kommer att växa som människa.

 

[aprilmaj]

Fast det där känns ju konstigt. Känns som att göra lite våld mot sig själv att köra över sina känslor. Tycker man inte det är roligt känns en sån grej dum att pressa sig genom, varför då liksom? Ts vill väl ha ett jobb hon trivs med, inte ett hon ogillar och dessutom då förstört en hobby/ett intresse som hon gillar... Jag antar att din vän har ett intresse för att måla och det är därför hon gör det, även om hon inte känner att hon är tillräckligt bra. Jag är själv en prestationsinriktad person och känner ofta prestationsångest och sällan att jag är tillräckligt bra på saker, men jag tycker ändå saker är roliga i den form jag utövar det. Liksom en del saker "tappar" det roliga när prestationskraven försvinner kan en del saker förlora glädjen när man lägger på prestationskrav.

Jag tänker att prestationsångest är nog bra om en kan mota, i alla fall om den hindrar en från att göra något. Jag tror också att det är ganska vanligt att känna att en inte är tillräckligt bra - medan andra runt omkring inte alls tänker så om ens prestationer. Då sitter mycket av det i ens eget huvud. Och det är ju synd.

Vi blir så angelägna att "lyckas" när vi lärt oss (blivit lärda) att sätta likhetstecken mellan vårt värde och våra prestationer. Då är det svårt att ens våga försöka, för om det inte blir perfekt så duger det inte. Och perfekt blir det ju aldrig.

Vad gäller skapande tror jag att det är en fördel om en kan se det som ett jobb. Inte vänta på lust, glädje och inspiration utan bara knega på varje dag. Ingen är väl strålande inspirerad och glad inför sitt jobb hela tiden? Inspirationen kommer medan en håller på, medan en jobbar.

Så tänker jag.

 

[starcraft]

@aprilmaj
Jag är helt med på att man inte ska lägga sig platt för prestationsångest, men jag förstår ts med hur något man gör på fritiden, hur man vill, när man vill och hur mycket man vill förstörs när det blir krav runt, att man måste ta ett visst antal bilder, ta ett visst motiv osv för att få betalt.

Jag jobbar själv med ett kreativt yrke och har som sagt höga prestationskrav och en hel del prestationsångest (så pass att jag faktiskt får jobba med det på samtalsterapi), men jag tycker ändå att mitt yrke är det roligaste och det är det bästa yrket man kan ha!, även dagar som känns jobbiga. Sen finns det annat i livet jag gillar att göra som jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra 40 timmar i veckan, det blir inte samma sak och det roliga i det försvinner.

 

[Septicemia]

Jag undrar lite över varför du tappar glädjen när fotograferandet ev blir en inkomstkälla? Är det för att en slags press träder in i det som annars bara är roligt? OM du bara gör det som är roligt med fotograferandet och du ändå får sälja...? Eller är det allt jobb vid datorn med att fixa bilderna som känns trist? För - dina foton är ju bara så underbara!!

Nu är det absolut inte säkert att TS känner så här men när jag jobbade med foto tog jag nästan inte en enda bild utanför jobbet under de åren för att det sög musten ur mig. En är ofta tvungen, såklart, att ta jobb som ligger utanför egna intressen (för mig är porträttfoto verkligen dödens tråkigt, jag städar hellre toaletter) och det roliga försvinner. Jag är ok med att ha ett jobb som kanske inte alltid är världens bästa men inte på bekostnad av ett av mina största intressen.

Att kunna tjäna lite på foto som hobby däremot är roligt! Men då tar jag bilder som jag gillar att arbeta med och som folk köper på förfrågan, lite beställningsjobb går väl an. Bara jag slipper dessa jäkla människor!

 

[Gimlan]

Jag undrar lite över varför du tappar glädjen när fotograferandet ev blir en inkomstkälla? Är det för att en slags press träder in i det som annars bara är roligt? OM du bara gör det som är roligt med fotograferandet och du ändå får sälja...? Eller är det allt jobb vid datorn med att fixa bilderna som känns trist? För - dina foton är ju bara så underbara!!

Jag tänker att kombinationen av TS ovilja att jobba med foto och hur tuff konkurrensen bland fotografer är dvs svårt att leva på gör valet enkelt.

 

[Lena Furberg]

Jag tänker att kombinationen av TS ovilja att jobba med foto och hur tuff konkurrensen bland fotografer är dvs svårt att leva på gör valet enkelt.

Ja, det är nog lite sant.
Vad jag mest tänkte på var, att TS foton är väldigt speciella, inte riktade till den stora allmänheten, utan till en liten grupp specifika människor som förmodligen skulle älska dem i form av t.ex. en kalender. Men visst, man ska nog ha en slags längtan efter att hålla på med sånt för att det ska fungera, dvs hålla på med att ta fram produkten, annonsera, hitta till kundkretsen, distribuera etc. Nåt som tar tid och massor av energi, jag vet...

 

[Gimlan]

Ja, det är nog lite sant.
Vad jag mest tänkte på var, att TS foton är väldigt speciella, inte riktade till den stora allmänheten, utan till en liten grupp specifika människor som förmodligen skulle älska dem i form av t.ex. en kalender. Men visst, man ska nog ha en slags längtan efter att hålla på med sånt för att det ska fungera, dvs hålla på med att ta fram produkten, annonsera, hitta till kundkretsen, distribuera etc. Nåt som tar tid och massor av energi, jag vet...

Ännu mer problem... ha en liten grupp man riktar sig till. Men visst, just den gruppen skulle säkra kunna bli trogen - men inte så man kan leva på det.

 

[Red_Chili]

När det gäller typer av jobb så är som sagt var fotograferandet uteslutet, av många anledningar där den främsta är just att det dödar lusten att fotografera. Det räcker med som nu, att min vuxna hund varit så duktig på tävling att hon ska vara med på bild i rasklubbens tidning. Det fick jag ett mail om och min första tanke blev "Uh... Då måste jag leta upp en jäkla bild också...". Mer sunt tänkande hade väl i så fall varit "Åh så kul, min hund är så duktig att den t.o.m. får vara med i tidningen!" men jag ser det bara som ännu ett jobbigt måste.

Framförallt, när det finns andra typer av jobb som jag skulle kunna göra bra, skulle kunna trivas helt ok med osv så finns det ännu mindre anledning att försöka som fotograf. Hade allt känts tråkigt och fotograferandet var det enda som kunde locka lite, då hade det ju varit läge att kämpa med det, men nu känns det mer lockande att jobba i kassan i någon mataffär.

Förövrigt känns allt skit idag. Igen. Jag har tvingats ha kontakt med en energitjuv, vill trösta mig med godis, borde inte äta godis eftersom jag redan gått upp mycket i vikt av senaste tidens usla matvanor, förstår inte hur jag ska kunna skriva någon bra jobbansökan... Bläh. Funderar på om jag ska gå hem till morsan, vara lite social där, be henne vakta hundarna när jag smiter ner till närmsta mataffären för att handla något gott och sedan sitta hela natten med jobbansökningar. Det låter ju så otroligt jäkla charmigt... Drack en kopp energi-te för en stund sedan (grönt te med koffein i) och känner mig inte ett dugg piggare.

 

[Red_Chili]

Jag undrar lite över varför du tappar glädjen när fotograferandet ev blir en inkomstkälla? Är det för att en slags press träder in i det som annars bara är roligt? OM du bara gör det som är roligt med fotograferandet och du ändå får sälja...? Eller är det allt jobb vid datorn med att fixa bilderna som känns trist? För - dina foton är ju bara så underbara!!

Jag ser ingen möjlighet i att leva på att fotografera mina egna hundar. Andra hundar, andra situationer osv har jag sällan lust att fotografera. Jag fotograferar för att dokumentera min vardag, att dokumentera annat känns ofta ointressant även om de jag fotograferar åt gillar bilderna. Ska jag fotografera åt andra så vill jag därför att varje bild ska bli "något extra", för att det ska kännas värt det även för mig. Det säger sig självt att varje, varje bild som tas inte kan bli "något extra". (Bara titta på alla som fotograferar hundar i studio tex. Ofta är den enda skillnaden mellan bilderna att hundarna är olika. Uppskattat av hundägarna, absolut, men skulle jag jobba så, då hade motivationen försvunnit efter två hundar).

 

[Red_Chili]

Fick någon liten idé nu på kvällen. Jag brukar vara duktig på att skriva listor, listor i stil med "saker som ska göras" osv. Där brukar jobbsökande och andra viktigheter få stå med och listorna känns så tunga, jobbiga och tråkiga att de.. ehm.. råkar försvinna ganska snabbt

Nu har jag bestämt mig för att istället testa att skriva en lista med saker som jag vill göra, bara för att påminna mig om att allt inte är måste-saker utan att jag faktiskt vill något också. Där kan ju också jobbsökande stå med, för i grund och botten vill jag ju även det, men på en sådan lista kan även "baka godsaker" få stå med så att listan blir roligare Nu kommer jag dessutom jobba extremt lite kring jul/nyår, så både viktiga och "oviktiga" saker på en sådan lista borde hinnas med. Kanske kan det ge mig lite mer motivation. Just nu känns det som det.

(Att hålla ordning på saker utan listor går inte, då svämmar hjärnan över och så slutar det med att jag sitter på en stol och sjunger istället, utan koll på någonting)