- Svar: 151
- Visningar: 19 543
Jag har funderat en hel del kring hur livet förändras, i bland relativt förutsägbart, och i bland åt helt oväntade håll. Jag förstår att det kan vara utmanande för en del. För mig är det snarare tvärt om, att de där tvära kasten och snabba vändningarna ger liksom en extra glöd. Sedan finns det naturligtvis saker som alltid är svåra/tråkiga/sorgliga/jobbiga etc. Sådant får inte heller jag någon extra glöd av!
Men så som mitt liv förändrats, och kommer att förändras, det ser jag absolut som en nystart och som något positivt. Jag ska försöka att få det någorlunda kortfattat.
Jag har en dotter med långvarig psykisk ohälsa och flera allvarliga sjukdomar. Även om hon nu bor på HVB, så har det naturligtvis varit ett långt kämpande även för mig, och för hennes pappa. Jag är en så kallad "prestationsprinsessa" som tagit mig genom livet genom att göra "mer" och göra "bättre". Så gjorde jag även nu, tills det slutade i en fullständig kollaps. Jag har sedan dess arbetat hårt med att förändra hur jag tänker och hur jag ser på mig själv, mina prioriteringar, mina egna krav på mig själv o. s. v. Jag har också fått arbeta rätt omfattande med att acceptera hur sjuk jag faktiskt har varit, och att låta vägen tillbaka ta tid.
Under våren började vi, av flera anledningar, att lite löst fundera på att flytta. Vi tänkte oss då att det låg längre fram i tiden, kanske till nästa sommar eller så. På något vis blev vi dock allt mer engagerade, och såg allt fler fördelar med att börja se oss omkring efter ett hus redan nu. Det kan ju, som väl de flesta känner till, ta lång tid att både hitta rätt hus, och få sitt nuvarande hus sålt. Det var i alla fall vad vi trodde!
Det visade sig dock att "vår" mäklare hade en intresserad köpare till vårt hus redan innan det officiellt kommut ut på marknaden. I samma veva fick vi reda på att en fastighet som lät helt perfekt för våra behov, nog skulle bli aktuell för försäljning snart. Allting föll på plats så smidigt och snabbt att det kändes för bra för att vara sant. Men, ännu har ingen katastrof dykt upp som satt käppar i hjulet för oss. Det verkar faktiskt vara alldeles som det ska, att vi snart kan flytta in på vår gård!
I samband med det blev det ett naturligt tillfälle för mig att faktiskt bestämma mig från att lämna det yrkesliv jag haft i stort sett hela mitt vuxna liv. Jag kommer att byta bana helt, till något helt annat och som jag nog inte alls hade kunnat föreställa mig för så lite som ett år sedan. Nu är jag dock övertygad om att det kommer att bli jättebra!
Vår familj har "alltid" varit aktiva inom kyrkan. Jag hade, innan min utmattning, många ideella uppdrag och var ofta mer eller mindre "spindeln i nätet". Av olika anledningar har vi valt att lämna vår tidigare församling, vilket har varit väldigt tudelat. Å ena sidan är det ett beslut som känns hundra procent rätt i hjärtat. Å andra sidan innebär det att lämna ett sammanhang som i så många år stått för någon slags grundläggande trygghet och tillhörighet. De flesta av mina vänner, i vuxen ålder, har jag fått via kyrkan. Att lämna kyrkan har inte "bara" inneburit att lämna just kyrkan, utan också så mycket socialt, så mycket av "mitt sammanhang".
Nu, i och med flytten, öppnas nya dörrar även på det området. Vem vet, det kanske finns en kyrka för oss som känns "som att komma hem"? Eller kanske hittar vi ett nytt sätt att leva i vår tro, utan en församling? Det är spännande att inte veta vad som kommer att hända! Och det har även varit väldigt intressant och lärorikt att me eller mindre tvingas titta inåt, att hitta tron inuti mig själv, i stället för att endast lyssna på någon annans ord.
Och så gården i sig, vilken dröm! Ett hus till oss, och en egen "lillstuga" till dottern, där hon kan bo och så småningom klara sig själv. En trygg plats för henne att bli vuxen på, i sitt eget tempo och så länge som hon behöver det. Det känns helt fantastiskt att kunna erbjuda henne det!
Något stall finns i nuläget inte, men diverse byggnader som kan vara lämpliga för stall. Vi lutar åt att, i alla fall i ett första skede, göra om en stor carport/maskinhall till ligghall och/eller uteboxar. Rent krasst så kan vi nog få i ordning så pass att vi kan ha hästar hemma på gården redan under hösten, men jag vet inte om vi kommer att ha så bråttom. Hur som helst så är det en barndomsdröm för mig som äntligen går i uppfyllelse, att kunna ha min egen häst hemma,på min egen gård! När jag tänker på det blir jag så där pirrigt glad i magen, som när man var liten och det var ens födelsedag eller julafton. Det är så underbart att kunna känna så!
Min egen lilla dröm, som mannen ännu inte är invigd i, är att skaffa en till hund. Vi har två små (en papillon och en blandras) i nuläget, och dottern har en stor (retriever). Mannen och jag har alltid ansett att stora hundar innebär mer jobb, mer stök, är svårare att ha med sig o. s. v. Dotterns lilla raring bodde dock hemma första tiden som valp, och charmade mig fullständigt! Tack vare honom har jag också kommit i kontakt med andra retrieverägare, uppfödare o. s. v, och fått upp ögonen för allt kul man kan göra med den typen av hund. Och, handen på hjärtat, trots sina 30+ kg är han mycket mer lättsam och trevlig att ha med sig på alla möjliga ställen, än vad våra två "småhundar" är! Nu låter jag i bland mig själv drömma om en egen retriever, som jag kan träna hund med.
Allt det här, är så oväntat hur jag trodde att mitt liv skulle se ut nu. Om någon hade sagt åt mig, även för bara något år sedan, att jag skulle vara på väg att flytta till en blivande hästgård, lämna orten vi bor i och kyrkan vi tillhör, byta yrkesbana, ha en egen ponny för min egen skull, och dessutom drömma om en retriever, hade jag tyckt att personen var helt tokig! Nu sitter jag ändå här, och jag måste säga att jag älskar hur livet kan "bara bli" i bland! Jag tror verkligen helhjärtat att det här är vår vändpunkt. Det är nu pusselbitarna faller på plats och livet blir "som det ska"!
Men så som mitt liv förändrats, och kommer att förändras, det ser jag absolut som en nystart och som något positivt. Jag ska försöka att få det någorlunda kortfattat.
Jag har en dotter med långvarig psykisk ohälsa och flera allvarliga sjukdomar. Även om hon nu bor på HVB, så har det naturligtvis varit ett långt kämpande även för mig, och för hennes pappa. Jag är en så kallad "prestationsprinsessa" som tagit mig genom livet genom att göra "mer" och göra "bättre". Så gjorde jag även nu, tills det slutade i en fullständig kollaps. Jag har sedan dess arbetat hårt med att förändra hur jag tänker och hur jag ser på mig själv, mina prioriteringar, mina egna krav på mig själv o. s. v. Jag har också fått arbeta rätt omfattande med att acceptera hur sjuk jag faktiskt har varit, och att låta vägen tillbaka ta tid.
Under våren började vi, av flera anledningar, att lite löst fundera på att flytta. Vi tänkte oss då att det låg längre fram i tiden, kanske till nästa sommar eller så. På något vis blev vi dock allt mer engagerade, och såg allt fler fördelar med att börja se oss omkring efter ett hus redan nu. Det kan ju, som väl de flesta känner till, ta lång tid att både hitta rätt hus, och få sitt nuvarande hus sålt. Det var i alla fall vad vi trodde!
Det visade sig dock att "vår" mäklare hade en intresserad köpare till vårt hus redan innan det officiellt kommut ut på marknaden. I samma veva fick vi reda på att en fastighet som lät helt perfekt för våra behov, nog skulle bli aktuell för försäljning snart. Allting föll på plats så smidigt och snabbt att det kändes för bra för att vara sant. Men, ännu har ingen katastrof dykt upp som satt käppar i hjulet för oss. Det verkar faktiskt vara alldeles som det ska, att vi snart kan flytta in på vår gård!
I samband med det blev det ett naturligt tillfälle för mig att faktiskt bestämma mig från att lämna det yrkesliv jag haft i stort sett hela mitt vuxna liv. Jag kommer att byta bana helt, till något helt annat och som jag nog inte alls hade kunnat föreställa mig för så lite som ett år sedan. Nu är jag dock övertygad om att det kommer att bli jättebra!
Vår familj har "alltid" varit aktiva inom kyrkan. Jag hade, innan min utmattning, många ideella uppdrag och var ofta mer eller mindre "spindeln i nätet". Av olika anledningar har vi valt att lämna vår tidigare församling, vilket har varit väldigt tudelat. Å ena sidan är det ett beslut som känns hundra procent rätt i hjärtat. Å andra sidan innebär det att lämna ett sammanhang som i så många år stått för någon slags grundläggande trygghet och tillhörighet. De flesta av mina vänner, i vuxen ålder, har jag fått via kyrkan. Att lämna kyrkan har inte "bara" inneburit att lämna just kyrkan, utan också så mycket socialt, så mycket av "mitt sammanhang".
Nu, i och med flytten, öppnas nya dörrar även på det området. Vem vet, det kanske finns en kyrka för oss som känns "som att komma hem"? Eller kanske hittar vi ett nytt sätt att leva i vår tro, utan en församling? Det är spännande att inte veta vad som kommer att hända! Och det har även varit väldigt intressant och lärorikt att me eller mindre tvingas titta inåt, att hitta tron inuti mig själv, i stället för att endast lyssna på någon annans ord.
Och så gården i sig, vilken dröm! Ett hus till oss, och en egen "lillstuga" till dottern, där hon kan bo och så småningom klara sig själv. En trygg plats för henne att bli vuxen på, i sitt eget tempo och så länge som hon behöver det. Det känns helt fantastiskt att kunna erbjuda henne det!
Något stall finns i nuläget inte, men diverse byggnader som kan vara lämpliga för stall. Vi lutar åt att, i alla fall i ett första skede, göra om en stor carport/maskinhall till ligghall och/eller uteboxar. Rent krasst så kan vi nog få i ordning så pass att vi kan ha hästar hemma på gården redan under hösten, men jag vet inte om vi kommer att ha så bråttom. Hur som helst så är det en barndomsdröm för mig som äntligen går i uppfyllelse, att kunna ha min egen häst hemma,på min egen gård! När jag tänker på det blir jag så där pirrigt glad i magen, som när man var liten och det var ens födelsedag eller julafton. Det är så underbart att kunna känna så!
Min egen lilla dröm, som mannen ännu inte är invigd i, är att skaffa en till hund. Vi har två små (en papillon och en blandras) i nuläget, och dottern har en stor (retriever). Mannen och jag har alltid ansett att stora hundar innebär mer jobb, mer stök, är svårare att ha med sig o. s. v. Dotterns lilla raring bodde dock hemma första tiden som valp, och charmade mig fullständigt! Tack vare honom har jag också kommit i kontakt med andra retrieverägare, uppfödare o. s. v, och fått upp ögonen för allt kul man kan göra med den typen av hund. Och, handen på hjärtat, trots sina 30+ kg är han mycket mer lättsam och trevlig att ha med sig på alla möjliga ställen, än vad våra två "småhundar" är! Nu låter jag i bland mig själv drömma om en egen retriever, som jag kan träna hund med.
Allt det här, är så oväntat hur jag trodde att mitt liv skulle se ut nu. Om någon hade sagt åt mig, även för bara något år sedan, att jag skulle vara på väg att flytta till en blivande hästgård, lämna orten vi bor i och kyrkan vi tillhör, byta yrkesbana, ha en egen ponny för min egen skull, och dessutom drömma om en retriever, hade jag tyckt att personen var helt tokig! Nu sitter jag ändå här, och jag måste säga att jag älskar hur livet kan "bara bli" i bland! Jag tror verkligen helhjärtat att det här är vår vändpunkt. Det är nu pusselbitarna faller på plats och livet blir "som det ska"!
Jag känner mig så vansinnigt meningslös, på något sätt. Vilket jag samtidigt vet är en helknasig tanke, jag är ju en massa saker även om jag just nu inte är i vare sig fysiskt eller psykiskt skick för att göra göra göra.
