GotAsecret
Trådstartare
...som jag ställer mig än en gång.
Än en gång har en (eller egentligen två, vilket förmodligen innebär fler...) relation skitit sig.
Någon jag trodde var min vän vände mig ryggen när den uppmärksamheten hon ständigt sökte dök upp från annat håll, då dög jag inte längre utan då kom ursäkterna - lögnerna (väldigt lätta att genomskåda) och de ständiga undanflykterna...när jag frågade rakt ut vad som höll på att hända fick jag lama ursäkter, undanflykter och en massa lögner.
Hon fortsatte in i det sista, och började även "fejka" utåt mot andra, det var så uppenbart alltihop så jag nästan skämdes för hennes skull.
Men fine.
Nu får det vara som det är, jag har tröttnat och vill inte hålla på längre.
Problemet är att det drabbar en oerhört stor del av min vardag - och vi kommer förmodligen ses 2 ggr/v i alla fall...även om jag vet att hon inte alls kommer vara lika kaxig då som hon har varit nu.
Hur som helst, jag ska försöka stå emot oavsett vad som komma skall. För något kommer att hända, det vet jag.
Tyvärr har jag också insett att jag är en empatiker av stora mått och det absolut värsta jag vet är tjafs. Jag kan förlåta ungefär allt och är för det mesta den som ber om ursäkt när någon betett sig som skit,
Nu vill jag verkligen få ett slut på det här, nu när hon verkligen visat sitt rätta jag.
Men hur gör jag?
Jag borde ha lärt mig efter alla tidigare relationer som kraschat, på ungefär samma sätt - även om några har haft vett att avsluta vuxet. Andra har bara slutat höra av sig eller kommer med dåliga ursäkter.
Detta spårade ur innan nyår p.g.a fler uppenbara lögner och nu är det verkligen kaos.
För att slippa tänka så har jag varit ute och gått med Missing People som lämpligt nog har sökt efter en person här i stan. Det innebär alltså ca 5 timmars promenerande om dagen, 20 timmar totalt - med värk i hela kroppen som följd, men hellre det än sitta hemma och tänka, få ångest, börja vela och göra allting värre för mig själv.
Nu har jag dessutom gjort något konstruktivt, istället för något destruktivt, och känt att jag gjort något bra.
Jag har alltid sett mig som ganska stark, att jag klarar väldigt mycket. Men just relationer är så oerhört känsligt att det förmodligen kommer fortsätta så här
Detta har naturligtvis lett till att jag börjat tvivla på många av de vänner jag ändå vet att jag har, även om vi sällan/aldrig träffas. Det känns liksom.
Efter ett år i DBT är jag nu färdig med psykologen - vi har två gånger kvar så jag kommer inte hinna få någon hjälp i detta av henne (förutom att jag bär med mig allt vi pratat om innan - och kan använda färdigheter där i från som gör det lite lättare)
Annars känner jag mig betydligt starkare än vad jag någonsin gjort - jag har klarat så otroligt mycket som jag aldrig trott skulle funka (t.ex. har jag tränat på gym ett år nu, både i grupp och på egen hand - jag som hoppade av allt vad skolidrott hette redan i sjuan) och övervunnit väldigt, väldigt mycket.
Därför hoppas jag att jag ska klara av detta också, stå ut och stå på mig - utan att vackla.
Jag vet bara inte HUR!
Kanske finns det någon här som har erfarenheter att dela med sig av? Eller tips?
Det finns många här som känner mig, som jag träffat och som jag har att tacka för mycket...men...just nu vet jag faktiskt varken ut eller in.
Speciellt inte när det också drabbar min sambo (som stått ut med mig mer eller mindre dygnet runt i ett år nu! ) väldigt hårt, det är nog det som gör mest ont tror jag.
Äsch vad svamligt det blev - det var inte tänkt som en "skriva av mig"-tråd, utan jag hade tänkt göra en lång historia kort och hoppats på bra tips ändå, men det gick liksom inte att sluta i tid så jag väljer att skicka hela och hoppas ni orkar läsa
Än en gång har en (eller egentligen två, vilket förmodligen innebär fler...) relation skitit sig.
Någon jag trodde var min vän vände mig ryggen när den uppmärksamheten hon ständigt sökte dök upp från annat håll, då dög jag inte längre utan då kom ursäkterna - lögnerna (väldigt lätta att genomskåda) och de ständiga undanflykterna...när jag frågade rakt ut vad som höll på att hända fick jag lama ursäkter, undanflykter och en massa lögner.
Hon fortsatte in i det sista, och började även "fejka" utåt mot andra, det var så uppenbart alltihop så jag nästan skämdes för hennes skull.
Men fine.
Nu får det vara som det är, jag har tröttnat och vill inte hålla på längre.
Problemet är att det drabbar en oerhört stor del av min vardag - och vi kommer förmodligen ses 2 ggr/v i alla fall...även om jag vet att hon inte alls kommer vara lika kaxig då som hon har varit nu.
Hur som helst, jag ska försöka stå emot oavsett vad som komma skall. För något kommer att hända, det vet jag.
Tyvärr har jag också insett att jag är en empatiker av stora mått och det absolut värsta jag vet är tjafs. Jag kan förlåta ungefär allt och är för det mesta den som ber om ursäkt när någon betett sig som skit,
Nu vill jag verkligen få ett slut på det här, nu när hon verkligen visat sitt rätta jag.
Men hur gör jag?
Jag borde ha lärt mig efter alla tidigare relationer som kraschat, på ungefär samma sätt - även om några har haft vett att avsluta vuxet. Andra har bara slutat höra av sig eller kommer med dåliga ursäkter.
Detta spårade ur innan nyår p.g.a fler uppenbara lögner och nu är det verkligen kaos.
För att slippa tänka så har jag varit ute och gått med Missing People som lämpligt nog har sökt efter en person här i stan. Det innebär alltså ca 5 timmars promenerande om dagen, 20 timmar totalt - med värk i hela kroppen som följd, men hellre det än sitta hemma och tänka, få ångest, börja vela och göra allting värre för mig själv.
Nu har jag dessutom gjort något konstruktivt, istället för något destruktivt, och känt att jag gjort något bra.
Jag har alltid sett mig som ganska stark, att jag klarar väldigt mycket. Men just relationer är så oerhört känsligt att det förmodligen kommer fortsätta så här
Detta har naturligtvis lett till att jag börjat tvivla på många av de vänner jag ändå vet att jag har, även om vi sällan/aldrig träffas. Det känns liksom.
Efter ett år i DBT är jag nu färdig med psykologen - vi har två gånger kvar så jag kommer inte hinna få någon hjälp i detta av henne (förutom att jag bär med mig allt vi pratat om innan - och kan använda färdigheter där i från som gör det lite lättare)
Annars känner jag mig betydligt starkare än vad jag någonsin gjort - jag har klarat så otroligt mycket som jag aldrig trott skulle funka (t.ex. har jag tränat på gym ett år nu, både i grupp och på egen hand - jag som hoppade av allt vad skolidrott hette redan i sjuan) och övervunnit väldigt, väldigt mycket.
Därför hoppas jag att jag ska klara av detta också, stå ut och stå på mig - utan att vackla.
Jag vet bara inte HUR!
Kanske finns det någon här som har erfarenheter att dela med sig av? Eller tips?
Det finns många här som känner mig, som jag träffat och som jag har att tacka för mycket...men...just nu vet jag faktiskt varken ut eller in.
Speciellt inte när det också drabbar min sambo (som stått ut med mig mer eller mindre dygnet runt i ett år nu!
) väldigt hårt, det är nog det som gör mest ont tror jag.Äsch vad svamligt det blev - det var inte tänkt som en "skriva av mig"-tråd, utan jag hade tänkt göra en lång historia kort och hoppats på bra tips ändå, men det gick liksom inte att sluta i tid så jag väljer att skicka hela och hoppas ni orkar läsa
Senast ändrad:
