Stanna eller inte stanna?

[Mirtai]

Jag tror jag har drabbats av en tidig 40-års kris eller liknande och behöver hjälp att bena lite i vad livet egentligen går ut på

Kort bakgrund: Lever sedan snart 10 år med en man, vår gemensamma son på 4 år samt tre bonusbarn varannan vecka. Var ingen enkel start på vårt förhållande med mycket konflikter med barnens mamma osv. Allt det fungerar bättre nu. Det är mycket att rodda runt barnen med skola, träningar, kompisar osv och mycket av det faller på oss även barnfria veckor. Jag har även häst och mannen tränar fotboll någon kväll/vecka. Det finns alltså begränsat med tid för att vara för oss själva.

Problemet är att jag senaste året börjat fråga mig själv om livet verkligen inte ska vara mer än såhär?

Mannen är snäll, tar ansvar för barn och hem (nästan mer än mig) och vi har trevligt tillsammans. Men det finns inget mer. Ingen passion, ingen åtrå eller längtan. Grunden är nog att vi har otroligt olika behov av sex och närhet. Jag tycker det är en väldigt viktig del i förhållandet, han har väldigt litet behov av det.

För några dagar sedan brast det för mig och vi hade ett långt och väldigt konstruktivt samtal om våra olika behov och viljor. Kort sammanfattat så tycker han livet är bra, medan jag bubblar av frustration över utebliven åtrå och passion. Sedan dess har han tagit initiativ och vi har haft närhet och sex men DET vill inte infinna sig. Vi känner varandra väl och kan tillfredsställa varandra men det finns liksom inget mer. Jag vill bli upphetsad och känna mig åtrådd.

Men kan man lämna man och ha sitt barn varannan vecka baserat på det? Och vi har det ju bra tillsammans, på alla sätt utom just närhet och sexbiten. Känner mig både frustrerad och ledsen samtidigt som jag känner mig väldigt självisk som ens funderar på att lämna för att jag vill ha mer närhet och sex…

 

[Niyama]

Sex utanför förhållandet då? Eller vill du/ni inte det?

 

[Mirtai]

Sex utanför förhållandet då? Eller vill du/ni inte det?

Jag kan tänka mig det men inte mannen.

 

[mandalaki]

Vetikatten om jag hade lämnat ett förhållande pga brist på passionerat sex. Men konsekvenserna det leder till - du blir frustrerad och ledsen - kanske kan vara skäl att överväga förhållandet.

 

[Miao]

Jag håller med @mandalaki , brist på passionerat sex hade inte varit en dealbreaker för mig i ett i övrigt suveränt förhållande med en partner jag trivs med och tycker om. Det hade varit skillnad om förhållandet varit mer åt det crappiga hållet PLUS saknat gött sex.

Sen tycker ju jag att är det så att trivs man inte i ett förhållande, oavsett orsak, så ska man absolut lämna det. Givetvis efter att ha vägt för och nackdelar mot varann och verkligen känt efter att man saknar något som KRÄVS i ens liv, inte att man bara har lite uttråkad slentrianfeeling (som lätt kan komma efter många år ihop) och som relativt lätt kan ändras om bägge parter vill.

Det är ju inte schysst vare sig mot sig själv eller sin partner att stanna i ett förhållande bara för att, när man inte trivs.

 

[Mirtai]

Jag håller med @mandalaki , brist på passionerat sex hade inte varit en dealbreaker för mig i ett i övrigt suveränt förhållande med en partner jag trivs med och tycker om. Det hade varit skillnad om förhållandet varit mer åt det crappiga hållet PLUS saknat gött sex.

Sen tycker ju jag att är det så att trivs man inte i ett förhållande, oavsett orsak, så ska man absolut lämna det. Givetvis efter att ha vägt för och nackdelar mot varann och verkligen känt efter att man saknar något som KRÄVS i ens liv, inte att man bara har lite uttråkad slentrianfeeling (som lätt kan komma efter många år ihop) och som relativt lätt kan ändras om bägge parter vill.

Det är ju inte schysst vare sig mot sig själv eller sin partner att stanna i ett förhållande bara för att, när man inte trivs.

+ @mandalaki

Ni säger det jag känner, att bristen på passion och sex inte är tillräckligt för att lämna ett i övrigt bra förhållande. Det som är bra är att vi verkligen kan prata om det och resonera runt problemet.

Och ändå sitter jag här och funderar över livet. När det började tänkte jag att det var en 7-årskris i vårt förhållande men det går ju inte över

 

[Elisha]

Raderat.

 

[Gnist]

bristen på passion och sex inte är tillräckligt för att lämna ett i övrigt bra förhållande.

Fast hur snäll han än är och hur väl han än tar hand om hemmet osv.. Om bristen på passion, åtrå, sex, längtan får dig att inte vara lycklig i förhållandet, så varför stanna?

För mig personligen skulle inte "trevligt" räcka. Inte i den typen av förhållande, ett liv tillsammans.

 

[Hero]

Men det finns inget mer. Ingen passion, ingen åtrå eller längtan. Grunden är nog att vi har otroligt olika behov av sex och närhet. Jag tycker det är en väldigt viktig del i förhållandet, han har väldigt litet behov av det.

Jag är bara nyfiken. Är det här något du har kommit på efter 10 år ? Eller har det alltid varit såhär ?

 

[tuaphua]

Jag tror jag har drabbats av en tidig 40-års kris eller liknande och behöver hjälp att bena lite i vad livet egentligen går ut på

Kort bakgrund: Lever sedan snart 10 år med en man, vår gemensamma son på 4 år samt tre bonusbarn varannan vecka. Var ingen enkel start på vårt förhållande med mycket konflikter med barnens mamma osv. Allt det fungerar bättre nu. Det är mycket att rodda runt barnen med skola, träningar, kompisar osv och mycket av det faller på oss även barnfria veckor. Jag har även häst och mannen tränar fotboll någon kväll/vecka. Det finns alltså begränsat med tid för att vara för oss själva.

Problemet är att jag senaste året börjat fråga mig själv om livet verkligen inte ska vara mer än såhär?

Mannen är snäll, tar ansvar för barn och hem (nästan mer än mig) och vi har trevligt tillsammans. Men det finns inget mer. Ingen passion, ingen åtrå eller längtan. Grunden är nog att vi har otroligt olika behov av sex och närhet. Jag tycker det är en väldigt viktig del i förhållandet, han har väldigt litet behov av det.

För några dagar sedan brast det för mig och vi hade ett långt och väldigt konstruktivt samtal om våra olika behov och viljor. Kort sammanfattat så tycker han livet är bra, medan jag bubblar av frustration över utebliven åtrå och passion. Sedan dess har han tagit initiativ och vi har haft närhet och sex men DET vill inte infinna sig. Vi känner varandra väl och kan tillfredsställa varandra men det finns liksom inget mer. Jag vill bli upphetsad och känna mig åtrådd.

Men kan man lämna man och ha sitt barn varannan vecka baserat på det? Och vi har det ju bra tillsammans, på alla sätt utom just närhet och sexbiten. Känner mig både frustrerad och ledsen samtidigt som jag känner mig väldigt självisk som ens funderar på att lämna för att jag vill ha mer närhet och sex…

Men är du kär i honom(eller vad man ska kalla den känslan)? Eller är det mer en älskad kompis du lever med?

 

[Amha]

Alltså. Sexlivet anser jag att man kan få lite fart på om man vill. Det finns ju massor med knep om man googlar lite men båda ska väl intressera sig för det för att resultatet ska bli bra. Har ni provat det?

 

[Mirtai]

Jag är bara nyfiken. Är det här något du har kommit på efter 10 år ? Eller har det alltid varit såhär ?

Det har inte alltid varit såhär, men blivit sämre och sämre med åren. I början fanns det.

 

[Mirtai]

Men är du kär i honom(eller vad man ska kalla den känslan)? Eller är det mer en älskad kompis du lever med?

Jag vet faktiskt inte. Jag älskar honom, men kär vet jag inte om jag är längre.

 

[Bison]

Jag skiljde mig av den anledningen.
Allt var bra, inga bråk, respekt osv. Men ingen passion, ingen gnista.
Livet är för kort för att nöja sig med lugnt och tryggt.
Jag har dock inga barn att ta hänsyn till.

 

[Mirtai]

Alltså. Sexlivet anser jag att man kan få lite fart på om man vill. Det finns ju massor med knep om man googlar lite men båda ska väl intressera sig för det för att resultatet ska bli bra. Har ni provat det?

Jag håller med. Men om den ena inte har någon lust (att ha sex öht) så är det svårt.

Har man försökt ta initiativ tillräckligt många gånger utan att få någon respons öht så försvinner lusten...

 

[tuaphua]

Jag vet faktiskt inte. Jag älskar honom, men kär vet jag inte om jag är längre.

För mig hade det varit en viktig fråga.
Jag vill inte vara tillsammans med en vän så att säga. Då känner jag mig trängd, inlåst etc. Jag måste ha kärlekskänslor på ett annat plan.

 

[Mirtai]

För mig hade det varit en viktig fråga.
Jag vill inte vara tillsammans med en vän så att säga. Då känner jag mig trängd, inlåst etc. Jag måste ha kärlekskänslor på ett annat plan.

Och det är väl det som är grejen. Hade de känslorna funnits så hade nog resten funnits också? Och jag känner mig frustrerad över det, samtidigt som jag får otroligt dåligt samvete gentemot barnen.

 

[Mirtai]

Jag skiljde mig av den anledningen.
Allt var bra, inga bråk, respekt osv. Men ingen passion, ingen gnista.
Livet är för kort för att nöja sig med lugnt och tryggt.
Jag har dock inga barn att ta hänsyn till.

Hade inte barn funnits tror jag att jag hade lämnat.

 

[Loons]

Nu är det inte helt samma, men jag hade lämnat. Lämnade min sambo efter 6 år, vart det på pappret va ett bra förhållande. Nu hade vi iofs inte barn, men för mig räckte det inte alls. Men nu va sexet så att jag totalt hade tappat suget och det blev den bidragende faktor till jag drog då. Nu är jag för det mesta väldigt glad, och skulle defintivt välja att vara själv över att leva i ett förhållande vart jag inte är nöjd.

DOCK kan det kanske gå lösa för er, om ni kan prata och hitta en lösning, kanske få din man att fatta att OM han vill ha kvar dig, så får han jobba lite hårdare. Och det går faktiskt ha sex även när man inte är super sugen, men man helt enkelt gör det till en rutin, och att han då skulle bli sugen medans ni håller på. etc. Evt kanske prata med en sex terapeut? men beror ju på hur mycket han vill DIG och det ni har. Dags för din gubbe att anstränga sig helt enkelt om han inte vill förlora dig på det.

 

[Petruska]

Jag skulle säga så här: frågan om man kan lämna av de skäl du nämner, är ointressant. Felaktigt ställd. Man både kan och får lämna av precis vilket skäl som helst. Man är inte skyldig att stå ut med vissa saker, och berättigad att lämna för andra.

Så frågan är ju vad du vill. Du säger att du tror att du hade lämnat om det inte fanns barn. Jag tänker att det kan vara sant. Det kan också vara så att du griper efter ett gott skäl att inte lämna, och barn kan framstå som ett sådant. Det kan också vara så att du inte vill/vågar lämna, och då är barn något som gör det begripligt utan att du behöver konfrontera dig själv så mycket.

Generellt sett tror jag att folk lämnar för sällan och för sent, men det säger ju ingenting om just dig.