Stämgaffel någon?

[tanten]

Du har så rätt. Det känns bara totalt omöjligt i det här skedet.
Gäller väl bara att våga

Buke finns här.

 

[Red_Chili]

Du har så rätt. Det känns bara totalt omöjligt i det här skedet.
Gäller väl bara att våga

Vad är det som är läskigt? Är det "du vet vad du har men inte vad du får" eller mer praktiskt hur du ska klara dig eller något annat som gör det? Träffa personer som man mår bra, bättre av att umgås med, det kan man göra hela livet!

 

[Atintwgulsno95]

VAD med honom är bra? Och vad med honom är så bra att det uppväger allt det dåliga?

Du beskriver hur han "Lämnar över ansvar på dig" för att det är enklast så, både praktiskt med städning (trots att han är den med högst krav på hur det ska vara städat), och för såväl hans känslor och reaktioner men såklart även dina. (Hade han åtminstone tänkt att du tar ansvar för hans reaktioner så hade det ju varit rimligt att tänka att han själv får ansvara för dina reaktioner, så att det blir lika).

Även OM du inte hittar någon bättre så låter ju det där inte som något jättekul förhållande att vara i. Hellre ensam än i en dålig relation. Du verkar ju (av fullt förståeliga skäl) inte må bra som det är nu.

Vilka "gråzoner" är det du pratar om som gör det svårt?
Är han villig att försöka? Du pratar om att du släpat med honom till parterpi osv, men vad gör han själv? Om han inte vill ha det bråkigt och på det här sättet så bör ju även han ta initiativ till att få relationen bättre. Precis som du säger så krävs det två i en diskussion, för att det inte ska bli en monolog. Det krävs också två personer som vill samarbeta för att en relation ska fungera, inte bara att en jobbar med att få det fungerande.

Han är så bra för hans ärlighet, för att hans hjälpsamhet, han är ordningsam och pålitlig. Han har en väldigt bra ekonomi (inte att hanr rik utan att han sköter den ansvarsfullt), han är smart och trogen.

Med gråzoner menar jag att jag är inte perfekt. Han får stå ut med mina brister också. Jag har också dåliga sidor.

Han försöker, försöker på det sätt att han är förlåtande för mina misstag, han jobbar på kommunikationen och vill verkligen att det ska funka.

 

[Atintwgulsno95]

Helt ärligt: hade jag varit i ett sådant förhållande hade det nog känts som förhållandet är en stor del av det som gör att terapi är nödvändigt. Du jobbar i terapin för att komma framåt, men ditt förhållande får dig inte att må bra utan dåligt.

I bästa fall blir det i min värld ett nollsummespel. I bästa fall.

Min erfarenhet av mig själv är att när jag inte är i balans både dras jag till, drar till mig och skapar dysfunktionella relationer.

Jag har dessvärre haft ett livslångt problem med att inte må bra, att vara i obalans är vardag för mig.
Jag är tacksam för de människor i mitt liv som stått ut med mina dåliga dagar och depressioner.

 

[Atintwgulsno95]

Vad är det som är läskigt? Är det "du vet vad du har men inte vad du får" eller mer praktiskt hur du ska klara dig eller något annat som gör det? Träffa personer som man mår bra, bättre av att umgås med, det kan man göra hela livet!

Det du beskriver är precis det jag är rädd för.
Inte minst för att jag aldrig träffat någon förutom honom som jag känt mig trygg hos och litar på helt. Svårt att tro på att den personen finns därute för mig när det tog så lång tid att finna den här killen

 

[Lovisaleonora]

Det du beskriver är precis det jag är rädd för.
Inte minst för att jag aldrig träffat någon förutom honom som jag känt mig trygg hos och litar på helt. Svårt att tro på att den personen finns därute för mig när det tog så lång tid att finna den här killen

Jag tycker inte trådstarten signalerar trygghet och tillit. Alls.

Och jag undrar lite hur ett förhållande där detta utspelar sig ska bidra till ett bättre mående.

 

[Red_Chili]

Det du beskriver är precis det jag är rädd för.
Inte minst för att jag aldrig träffat någon förutom honom som jag känt mig trygg hos och litar på helt. Svårt att tro på att den personen finns därute för mig när det tog så lång tid att finna den här killen

Du är ju inte speciellt gammal. Jag fyller snart 32. Det var först för ca 2 år sedan som jag träffade en person som faktiskt förstår mig, som inte ser det som att han "måste stå ut med mina dåliga sidor" utan där vi fungerar så bra ihop att det som tidigare blivit problem och "dåliga sidor" inte märks av eftersom vi har så otroligt bra kommunikation att det aldrig blir problem och bråk eller så (lite osams kan vi bli pga missförstånd när båda mår dåligt men det har hänt kanske... 3 gånger totalt på 2 års konstant umgänge).

Både han och jag har resonerat på samma sätt som dig: tacksamma över att någon/några stått ut med oss osv. När vi umgås ser ingen av oss det som att vi "står ut" med den andra, vi umgås helt enkelt för att allt blir roligare, trevligare och bättre så. Vi umgås inte hela tiden, dels pga jobb/plugg men ibland träffar vi vänner på egen hand eller bara känner för att sitta ensamma med något och gör då det. Men, oavsett vad den andra är på för humör så kan vi alltid vända oss till varandra, prata om vad som helst, på riktigt. Och vi får alltid gehör för det, alltid stöttning och pepp vid behov och tja, dagarna blir helt enkelt bättre ihop än när vi inte har kontakt. Det är så jag tänker att det borde vara.

 

[Thaliaste]

Det du beskriver är precis det jag är rädd för.
Inte minst för att jag aldrig träffat någon förutom honom som jag känt mig trygg hos och litar på helt. Svårt att tro på att den personen finns därute för mig när det tog så lång tid att finna den här killen

Jag tänker tvärtom, att med insikt om dina svårigheter så har du mycket bättre förutsättningar att hitta någon som kompletterar dig på ett positivt sätt, än många andra som inte har så god insikt om sina svårigheter.

Men du har rätt i att det kan ta tid att hitta en bra matchning, så jag tycker det bästa vore att du lägger allt fokus på att bygga upp DIG nu. Bli trygg i fina behov och din egen självkänsla. Så att du inte blir så beroende av en partner (för det är en väldigt utsatt situation att vara beroende av en annan människa och kan potentiellt ge stress).

Om ni två lyckas reda ut era problem och hitta en lösning så är det en annan sak, du är då kvar i relationen av kärlek och inte för att du måste.

 

[manda]

Ja jag ser också röda flaggor. Samtidigt är det svårt att se färgen på flaggan när den blåser åt mitt håll.
Det är en väldigt snäll kille. Han skulle aldrig lägga ett finger på mig, det skulle jag svära på min mor, men jag undrar vad som grundar sig i hans defensiva utåtagerande. Jag har (om jag får tävla i Offerkofta) betydligt större erfarenhet av trauma och olyckliga livsöden med bla familj i missbruk, våld, skilsmässor följt av styvfarsor som varit verbalt misshandla de fyllehundar.
Han, har levt i en kärnfamilj med 2 syskon där alla 3 är mönsterbarn. Min sambo är yngst av de 3. Hans 2 äldre syskon är gudomligt snälla och har tagit emot mig fantastiskt - även hans föräldrar.
Givetvis är det ingen tävling men jag undrar så varför han agerar som han gör..
Vart kommer det ifrån? Jag har alltid trott att det är jag som fått honom att agera såhär, och haft dåligt samvete för det.
Han säger att han inte vanligtvis blir såhär arg på någon annan, än vad han blir med mig.

Nu har du fått så mycket svar och kommit en bit i din tankegång sedan de här frågorna, men jag svarar lite ändå.

När jag läste trådstarten blev jag ärligt talat helt kall. Det är på pricken den typ av gräl som mina föräldrar ALLTID hamnade i; deras bråkmall 1a. De hängde ihop i typ 44 år men skiljde sig två gånger, gifte sig två, mamma lämnade pappa fler gånger än jag kan räkna och gick tillbaka lika många gånger plus en. Alltid plus en. Mitt perspektiv när jag var barn och ung var att jag önskade inget hellre än att hon skulle lämna honom och när hon väl gjorde det var jag alltid orolig för jag fattade ju att hon skulle gå tillbaka, men inte när. Hon skapade mängder av låtsashabrovinker av att hon jobbade på annan ort och därför var borta 4 dagar/vecka. Hon bosatte sig i närmaste stad, medan pappa bodde på landet i vårt hus för att det blev enklare att jobbpendla till stora staden och så lekte vi familj på helgerna. Hon slog knut på sig 18 gånger om för att kunna upprätthålla bilden av att de hade en bra relation. Men när hon "åkte till stan" så låg hon ganska ofta en vecka gråtande i sängen för att hämta sig från hur nedbrytande deras interaktion var och ansåg att det var hennes eget fel eftersom hon har gränspsykotiska tendenser.

Det var definitivt inte bara min pappas fel, de triggade varandra att bli riktigt otrevliga och onödiga båda två, precis som din trådstart. Båda har givit mig modeller för hur psykisk misshandel och hot om fysiskt våld, självskada eller hot om utbrott av psykisk sjukdom som den andres beteende ska trigga.

Nu kan jag fatta varför de höll ihop. Både från ett maktmissbruk/medberoendeperspektiv, men också för att de faktiskt hade en hel del fint ihop. Och de valde att bortse från så sjukt mycket skit. För dem var det säkert värt det någonstans, även om min mamma typ sov i tre månader och var helt handlingsförlamad av identitetskris i säkert 5-7 år efter pappa dött. Vem var hon när inte hela hennes liv kretsade kring att hålla honom som den kreativa, roliga, generösa versionen av sig själv?

Mina föräldrar är/var båda två mycket kärleksfulla mot mig, stöttande. Jag har lärt mig det där bråkmönstret ändå. Akademiker. Mycket bra på sina jobb och jobbade tillsammans vilket var deras absolut favoritsysselsättning. Det är vad jag kan och vad jag automatiskt går in i om jag inte jobbar JÄVLIGT hårt för att hamna någon annan stans. Så är det väl för alla. Men när du frågar var det kommer ifrån. Det finns ofta dysfunktion under ytan även där det kan verka fint. Och verkar det fint på ytan, så är risken större att det våld som används är dolt och psykiskt. Tyvärr lär vi oss sådant.

Ja, du fattar säkert att jag sällar mig till dumpa-kören. Även eller kanske särskilt eftersom jag ser att det finns massa "krokar" i bådas ert sätt att gräla som hakar i och drar fram dåliga sidor hos den andra.

Om jag var du skulle jag fråga mig: "vill jag vara i precis just det här som är just nu? Vill jag se detta som min framtid?" Det är otroligt mycket mer sannolikt att ni kommer fortsätta i samma spår och att det eskalerar (att bådas sätt eskalerar åt var sin extrem) än att ni magiskt kommer kunna bryta dessa mönster. I ärlighetens namn verkar du på god väg att odla dina onödiga bråktendenser också. Kanske inte avsiktligt, men tusan vad du trycker på hans triggers i första inlägget, lika mycket som han är aggressiv och manipulativ (vilket INTE ursäktar att han beter sig aggressivt och manipulativt. Men frågan är om du vill bli den du är i era bråk och känna som du känner av din partners sätt att interagera med dig).

 

[Motacilla]

Har läst tråden men funderat på om jag egentligen har något att bidra med.

Några spridda tankar:
- försök hålla i minnet att ingen av er två egentligen är objektiv när ni beskriver situationen. Du har din uppfattning om situationen och han har sin.
- jag trodde först att ni båda var rejält mycket yngre än vad ni är eftersom en sån här småsak spårar ur på ett sånt här sätt (enligt min mening i onödan).
- jag tolkar det som att ni båda triggar varandra genom att "ni läser mellan raderna" istället för att ta orden som de faktiskt sägs.

En sak som eventuellt kan hjälpa är att när ni är lugna kommer överens om att när ni båda börjar koka helt enkelt har ett stopp-ord som gör att ni bryter. För det här går ju inte. Er dynamik gör ju att det bara spinner iväg och verkar bli onödigt tjafs för tjafsets skull.

Men mjaaa tror att ni får jobba på er båda två, både var och en för sig och tillsammans för att ni ska lösa upp destruktiva mönster ni hamnat in i.
Eller så går ni skilda vägar och inser att det inte var värt det helt enkelt. Ibland är det bara inte värt det. Konstanta gräl är INTE värt det.

 

[Atintwgulsno95]

Nu har du fått så mycket svar och kommit en bit i din tankegång sedan de här frågorna, men jag svarar lite ändå.

När jag läste trådstarten blev jag ärligt talat helt kall. Det är på pricken den typ av gräl som mina föräldrar ALLTID hamnade i; deras bråkmall 1a. De hängde ihop i typ 44 år men skiljde sig två gånger, gifte sig två, mamma lämnade pappa fler gånger än jag kan räkna och gick tillbaka lika många gånger plus en. Alltid plus en. Mitt perspektiv när jag var barn och ung var att jag önskade inget hellre än att hon skulle lämna honom och när hon väl gjorde det var jag alltid orolig för jag fattade ju att hon skulle gå tillbaka, men inte när. Hon skapade mängder av låtsashabrovinker av att hon jobbade på annan ort och därför var borta 4 dagar/vecka. Hon bosatte sig i närmaste stad, medan pappa bodde på landet i vårt hus för att det blev enklare att jobbpendla till stora staden och så lekte vi familj på helgerna. Hon slog knut på sig 18 gånger om för att kunna upprätthålla bilden av att de hade en bra relation. Men när hon "åkte till stan" så låg hon ganska ofta en vecka gråtande i sängen för att hämta sig från hur nedbrytande deras interaktion var och ansåg att det var hennes eget fel eftersom hon har gränspsykotiska tendenser.

Det var definitivt inte bara min pappas fel, de triggade varandra att bli riktigt otrevliga och onödiga båda två, precis som din trådstart. Båda har givit mig modeller för hur psykisk misshandel och hot om fysiskt våld, självskada eller hot om utbrott av psykisk sjukdom som den andres beteende ska trigga.

Nu kan jag fatta varför de höll ihop. Både från ett maktmissbruk/medberoendeperspektiv, men också för att de faktiskt hade en hel del fint ihop. Och de valde att bortse från så sjukt mycket skit. För dem var det säkert värt det någonstans, även om min mamma typ sov i tre månader och var helt handlingsförlamad av identitetskris i säkert 5-7 år efter pappa dött. Vem var hon när inte hela hennes liv kretsade kring att hålla honom som den kreativa, roliga, generösa versionen av sig själv?

Mina föräldrar är/var båda två mycket kärleksfulla mot mig, stöttande. Jag har lärt mig det där bråkmönstret ändå. Akademiker. Mycket bra på sina jobb och jobbade tillsammans vilket var deras absolut favoritsysselsättning. Det är vad jag kan och vad jag automatiskt går in i om jag inte jobbar JÄVLIGT hårt för att hamna någon annan stans. Så är det väl för alla. Men när du frågar var det kommer ifrån. Det finns ofta dysfunktion under ytan även där det kan verka fint. Och verkar det fint på ytan, så är risken större att det våld som används är dolt och psykiskt. Tyvärr lär vi oss sådant.

Ja, du fattar säkert att jag sällar mig till dumpa-kören. Även eller kanske särskilt eftersom jag ser att det finns massa "krokar" i bådas ert sätt att gräla som hakar i och drar fram dåliga sidor hos den andra.

Om jag var du skulle jag fråga mig: "vill jag vara i precis just det här som är just nu? Vill jag se detta som min framtid?" Det är otroligt mycket mer sannolikt att ni kommer fortsätta i samma spår och att det eskalerar (att bådas sätt eskalerar åt var sin extrem) än att ni magiskt kommer kunna bryta dessa mönster. I ärlighetens namn verkar du på god väg att odla dina onödiga bråktendenser också. Kanske inte avsiktligt, men tusan vad du trycker på hans triggers i första inlägget, lika mycket som han är aggressiv och manipulativ (vilket INTE ursäktar att han beter sig aggressivt och manipulativt. Men frågan är om du vill bli den du är i era bråk och känna som du känner av din partners sätt att interagera med dig).

Fantastiskt välformulerat svar.
Det får mig att tänka om ännu en gång. Jag uppskattar ditt sätt att analysera både hans och mina egna brister i våra konflikter.
Att få höra hur mitt eget beteende (om så trigga eller bara förekommande) förändras och med god tro även vidare till det sämre.
Det är trots allt med en skam jag efter varje bråk jag utvärderar mig själv och är inte ett dugg imponerad av mitt eget bidragande till dessa fullständigt triviala bråk. Jag vill ju inte vara den här personen.
Det enda som skaver är att - är jag beredd att lägga så mycket ansvar för mitt mående, min självbild och mitt eget beteende på honom?
Det kan det kännas som en enkelt lösning att fly från mina brister genom att skylla på honom i det resonemanget.
Även om det delvis alltid kommer vara så att jag själv bidrar till onödigt bråk så vill jag utreda graden av mitt eget deltagande innan jag fördömer hans.
En relation ska inte vara skadlig, men det är svårt att erkänna och ännu svårare att välja bort någon man älskar, som har en så stor roll i ens liv

 

[Lovisaleonora]

Det är alltså så enkelt att om du bara förändrar ...... (fyll i valfritt) så kommer era destruktiva mönster att lösa sig?

 

[Atintwgulsno95]

Det är alltså så enkelt att om du bara förändrar ...... (fyll i valfritt) så kommer era destruktiva mönster att lösa sig?

Nej, men det är ju flera aspekter.
Det är ju en bidragande faktor - inte enda avgörande orsaken..

 

[Hittarinte]

Han får bestämma mest - inga större problem, villkoren kommer främst från hans håll och kraven på hemmets ordning har också blivit hans självutnämnda område. Han röst väger alltid tyngst.

Denna - oavsett allt annat. Been there, got the t-shirt. Man kan lätt låta den andre bestämma en sak. Två saker. Fem små saker. Tio inte så viktiga småsaker, inte värda är bråka om. Men till slut finns du inte kvar. Du har inga åsikter och ditt hem är någon annans. Du är en gäst som måste röra sig försiktigt runt prylarna.

Det är själsdödande.

 

[pajaztar]

Denna - oavsett allt annat. Been there, got the t-shirt. Man kan lätt låta den andre bestämma en sak. Två saker. Fem små saker. Tio inte så viktiga småsaker, inte värda är bråka om. Men till slut finns du inte kvar. Du har inga åsikter och ditt hem är någon annans. Du är en gäst som måste röra sig försiktigt runt prylarna.

Det är själsdödande.

DETTA. Gud så viktigt.

 

[RedQueen]

En relation ska inte vara skadlig, men det är svårt att erkänna och ännu svårare att välja bort någon man älskar, som har en så stor roll i ens liv

Men älskar du/tycker om dig själv så pass lite att det är okej att låta någon förminska dig och dina känslor till den gräns att du försvinner helt som person?

Det gör mig mer orolig, ärligt talat.

 

[manda]

Även om det delvis alltid kommer vara så att jag själv bidrar till onödigt bråk så vill jag utreda graden av mitt eget deltagande innan jag fördömer hans.

Varför det? Varför ska dina ev fel först rannsakas innan du har rätt att se och tycka att han är aggressiv och manipulativ vilket är dåliga och farliga drag i ett förhållande?

 

[Diabetikern]

Ett förhållande ska vara lätt. Det ska kännas tryggt

Hade samma scenario utspelats hemma hos mig mellan mig och min sambo hade det sett ut på följande sätt.

Jag ligger i soffan och tar det lugnt. Sambon fräser något om att det är stökigt/ostädat och börjar städa.
Jag säger att jag orkar inte hjälpa till
Han säger att det är lugnt han är på dåligt humör/stressad så han passar på att röja lite medans jag sitter
Jag har NOLL skuldkänslor för att jag sitter i soffan
Inga funderingar på om det är mig han är sur på eller om jag behöver göra något.

Jag är klumpig, Jag har tummen mitt i handen. Aldrig att min sambo någon gång fått mig att skämmas eller må dåligt över det. Vi kan skämta om att vissa situationer skulle vara typiskt mig att göra (ramla, ha sönder saker mm) men inte en enda gång har han fått mig att känna mig dålig över min klumpighet

Ens partner ska lyfta en. Jag känner mig trygg i att göra nästintill vad som helst för jag vet att min partner backar/stöttar mig


Jag skriver inte det här som en pekpinne till dig på något sätt men man ska må bra av att vara i ett förhållande.

 

[Atintwgulsno95]

Varför det? Varför ska dina ev fel först rannsakas innan du har rätt att se och tycka att han är aggressiv och manipulativ vilket är dåliga och farliga drag i ett förhållande?

Det kan rannsakas parallellt anser jag.

 

[Atintwgulsno95]

Men älskar du/tycker om dig själv så pass lite att det är okej att låta någon förminska dig och dina känslor till den gräns att du försvinner helt som person?

Det gör mig mer orolig, ärligt talat.

Min självkänsla är tyvärr åt det sämre hållet. Något som begränsat mig hela livet.
Jag har jobbat så mycket med att förbättra den på alla sätt och vis men med sämre lycka. Jag ger givetvis inte upp men börjar inse att jag kanske aldrig kommer känna tillräckligt för mig själv för att alltid veta vilken relation som är skadlig/inte skadlig för mig.