Vi ska försöka träffa våra familjer så mycket som möjligt. De bor på olika håll i landet så det blir en del resande, men vi stannar ett tag på respektive ställe, så det känns rätt lugnt ändå
. Idag ska vi träffa lite kompisar och fika på värt favoritfik. Sedan blir det mest små utflykter, beroende på hur mycket energi vi har. Jag orkar ganska mycket fortfarande men känner att det böjar bli kämpigt att gå längre promenader och så. Min man har sin sista semestervecka nu för att sen gå tillbaka och jobba de ca 2-4 veckor som återstår innan bebisens ankomst, så nu är det husfix på schemat. För honom. Jag försöker dra mitt strå till stacken med det jag kan och orkar, men det är inte mycket.
Jag är oxå rätt värdelös hemma nu...
Längtar! Det är bara jag som ska lära mig att gå och sova samtidigt som henne nu men det är skönt att få sitta själv vid datorn en timme eller två.
Isch vilka rikliga flytningar jag börjat få. Ökar för varje dag; mindre fräscht! Haft ont i nedre delen av magen under eftermiddagen också, en skarp smärta liksom. Funderar på om jag kan ha käkat nåt eller om det är ytterligare ett av bebis små upptåg.
) och ont i nedre delen av magen. Jag skulle gissa på bebis som lever om. Eller ännu mer ökade förvärkar..Varför får man det? Har haft innan också men nu är det typ extremt (inte vattenavgång eller slempropp utan flytning, är jag helt säker på).Låter precis som mig.. Mycket flytningar (
Vet inte hur många gånger nu jag tänkt "man kanske inte bör åka iväg till .... själv om nåt drar igång ordentligt", men sen försvinner ju allt och då kan man ju lika gärna sticka själv istället för att trakassera sambon med exempelvis ett stallbesök. Vad skönt! Men känner igen det där med att gå och lägga sig när de sover, jag värdesätter också den timmen frihet på kvällen. Men har iaf väldigt svårt för att sova och vila mig även på dagen när hon sover.Här verkar vi ha fått någon slags dygnsrytm. Den senaste veckan har E somnat mellan 22 och 00 och sedan ätit vid 05, 07 och 09 med några få undantag.
Jag blir frustrerad och ledsen, hon blir övertrött och kinkig och jag får dåligt samvete över hela situationen och önskar boende närmare stallet. Jag förstår verkligen din frustration, och det är allt annat än kul där och då. Men försök intala dig att det inte kommer vara så för evigt. Det är en väldigt begränsad period i både ditt, pappans, bebisens och hästens liv och snart kommer du kunna ägna mer tid med hästen när du är i stallet. Och det viktigaste av allt: ha inte dåligt samvete!Vad skönt! Men känner igen det där med att gå och lägga sig när de sover, jag värdesätter också den timmen frihet på kvällen. Men har iaf väldigt svårt för att sova och vila mig även på dagen när hon sover.
Jag trodde annars vi också hade fått en rytm, iaf om dagen. Alla dagar vi har varit iväg på familjebesök de senaste veckorna har hon sovit 3-4 timmar om förmiddagen och sen en gång till 2-3 timmar om eftermiddagen. Kvällarna är fortfarande lite kämpiga, tar tid att få henne att somna om hon blir för trött. Hon har egentligen behov för en lur till emellan eftermiddagen och kvällen men det lyckas sällan så hon somnar oftast på kvällen mellan 20-21 och vaknar igen vid 00-01. Härefter är det dock korta intervaller fram till morgonen. Oftast vaknar hon för att bajsa men det tar tid innan hon kommer av med det och om är orolig fram tills dess.
Med den senaste veckans stabila sovande om förmiddagen hade jag börjat få hopp om lite mer ro i stallet och ridning. Men tji fick jag, trotts att hon var väldigt trött vägrade hon igen att sova i vagnen där uppe och hästen kom inte ens ut ur hagen.
Imorgon följer sambon med upp igen men då kan vi inte åka förrän på eftermiddagen så får se hur det går, där är sovandet inte lika stabilt.. Försöker värma upp sambon till att stanna hemma med henne själv när hon sover med utpumpad mjölk men han vågar inte det helt ännu när jag är såpass långt bort.
Jag visste ju att det fanns en risk för att det skulle bli så här men hade ändå hoppats på att det skulle funka liiite bättre.
Nu ska jag sluta gnälla och glädjas åt att hon har börjat le och att hon har varit så glad mot farmor, farfar och faster under tiden vi var hemma hos dom. Det bådar iaf gott för framtiden även om dom bor 3.5 timme från oss.
Tack! Och jag vet och jag försöker, har lite för lätt för att gräva ner mig mentalt när det inte funkar med hästen. Blir liksom inte bättre av hormoner och sömnbrist
.
Varför får man det? Har haft innan också men nu är det typ extremt (inte vattenavgång eller slempropp utan flytning, är jag helt säker på).
Inte så där att man vill prata om det när svägerskan o svärmor är här heller, inte mysigaste samtalsämnet precis...
Jag tycker att det är fruktansvärt frustrerande med alla dessa "diffusa" symptom som kommer och går hela tiden. Plötsligt kan det trycka på som f*n neråt i nån minut, eller så får man nåt som känns som en ordentlig förvärk, men så poff är det borta sen, man kan ju bli paranoid för mindre.
Ja, sådana råd tenderar att låta väldigt klyschigaTack! Och jag vet och jag försöker, har lite för lätt för att gräva ner mig mentalt när det inte funkar med hästen. Blir liksom inte bättre av hormoner och sömnbrist
Betyder mycket att kunna skriva av sig någonstans så ber om ursäkt för om mina inlägg generellt är lite gnälliga för tiden
, ber om ursäkt för det. Har verkligen förståelse för hur det är, kände ofta stor frustration med sonen eftersom han hade behov dom inte stämde in i den föreställning jag hade över hur föräldraskapet skulle bli. Det var ofta jag kände mig otillräcklig och visste inte hur jag skulle göra för att göra honom nöjd, men också för att jag inte kunde göra allt som jag egentligen hade velat göra.
Ja, sådana råd tenderar att låta väldigt klyschiga
Det var en liten process att till slut acceptera att livet ser ut såhär just nu och att släppa det dåliga samvetet. Försökte tänka att jag åtminstone gjorde mitt bästa och det hjälpte mig att släppa det dåliga samvetet.
Sen kan jag tipsa alla i tråden om hej hej vardag, som på ett väldigt humoristiskt sätt, sätter ord på många av de känslor åtminstone jag känner som förälder från och till. På något konstigt sätt har det faktiskt hjälpt mig att inte känna mig ensam i mina känslor.
Ja, exakt! Man inser att de flesta går igenom det man själv går igenom, även om man ofta känner sig väldigt ensam om sina känslor (eller, så var det åtminstone för mig
)
Skönt med egentid, och att badrummet snart är klart!
Nästa vecka ska jag nog ringa in svärmor som avlastning. Dottern är lättroad och älskar att bara få vara med och hjälpa till, men vissa dagar orkar jag inte göra något alls och då finns ju inget att hjälpa till med...), som heter Algot är nu 3 veckor och allt går bra men jag har inte suttit vid datorn sen vi kom hem i princip och jag avskyr att skriva på mobilen men nu stod laptopen framme på soffbordet så jag tänkte passa på . .
