Amningen har inte gått så bra för mig heller. Det tog nästan en vecka innan han överhuvudtaget sög ordentligt. Och sen dess har det gjort ont, småsår som inte läker trots amningsnapp. Var ju tvungen att börja med ersättning och har inte kunnat minska ner på det, svårt att få honom att amma mer, han somnar strax efter att vi börjat. Och nu verkar jag fått mjölkstockning. Är väldigt nära att ge upp amningen nu.Nu är bebis snart en månad gammal och jag har tänkt hundra gånger att jag ska gå in och skriva men ja, mata, byta blöja, passa på och sova när bebis sover osv så nu blir det ett låååångt inlägg istället.
Börjar väl med förlossningen:
Vaknade vid 03:30 på BF av att jag var kissnödig precis som alla andra nätter de sista två månaderna, väl på toa insåg jag att det var väldigt blött i trosorna och började fundera på om det var fostervatten. Gick och la mig igen och då började jag känna av mensvärk som kom och gick. Fram på morgonen tilltog det och började också komma mer regelbundet, samt att slemproppen gick. Såg ut som en gigantisk snorlobba, ganska lös i konsistensen och med blodkoagel i. Vid 10 väckte jag sambon och berättade att jag trodde något var på gång.
Dagen gick och det började göra ondare men fortfarande hanterbart, sista två timmarna hemma började det bli jobbigt och jag använde TENSen som hjälpte något. Gå och sitta funkade, ligga gjorde ONT (fast om jag hade vetat då vad som skulle komma så hade det varit en piss i Mississippi i jämförelse). Vid 16 började vi åka eftersom det började bli jobbigt att sitta och vi har en timmes resväg till förlossningen samt skulle lämna av hunden på vägen, då var det ca 2 värkar/10 min och de höll i sig en minut.
Framme på förlossningen vid 17 och blev undersökt vid 17:30, utplånad tapp och öppen 1 cm. Fick vänta i ett dagrum i ca en timme, sedan hade jag såpass ont att BM lät oss komma in på ett rum för ny us, då öppen 4 cm så fick byta om och bli kvar. Fick börja använda lustgasen och den var inget mirakelmedel men tog udden av det värsta.
Tidsbegreppen är minst sagt luddiga men fick EDA satt nån gång runt 20-21 vilket gjorde att värkarna dämpades och jag fick ett par timmars vila, det syntes dock på kurvan att värkarna blev klenare och det inte bara var smärtan som dämpades. Efter ett par timmar tilltog värkarna igen och kändes rejält trots EDA.
Efter skiftbyte kom nya BM och undersökte mig runt midnatt, då hade det snarare gått bakåt än framåt så då blev det värkstimulerande dropp vilket gjorde att det drog igång rejält och BM undrade om jag verkligen fått EDA eftersom jag hade så ont. EDAn kollades och fylldes på av läkare och jag fick byta ställning några ggr, sitta på pilatesboll och stå på knä mot uppfälld sänggavel. Mitt ena ben domnade bort och jag kunde inte gå eftersom det bara vek sig så vid varje förflyttning fick sambon i princip lyfta mig och det gjorde sjukt ont att röra sig.
Resten av natten är en enda dimma men det jag minns är att BM sa att jag var fullt öppen men bebis ville inte riktigt komma ner helt så att jag kunde börja krysta. Värkarna kändes nu i nedre delen av magen och gjorde ONT trots EDA, lustgasen satt i princip klistrad över näsan på mig. BM ville att jag skulle byta ställning men jag hade så ont att jag i princip vägrade. I mitt huvud tog det en evighet och lite till och jag minns att jag frågade hur länge det skulle vara så här och när man kunde få ett snitt istället. Sambon berättade efteråt att de nån gång under morgontimmarna tagit bort EDAn och höjt upp det värkstimulerande droppet rejält eftersom det gick så segt, det berättade de dock aldrig för mig och tur var nog det.
Vid 7 var det dags för ny BM igen, samma som på kvällen, och hon konstaterade efter us att det var dags att börja krysta vilket jag inte alls kände av, kände inget tryck. Hela underlivet var bedövat av EDAn så krystvärkarna gjorde bara ont på samma ställe som tidigare, långt ner i magen. Krystade i drygt 30 min och strax före 8 på morgonen föddes vår son.
Med facit i hand så var det en väldigt normallång förlossning för en förstföderska men en natt har aldrig varit så oändligt lång. Jag var helt inne i smärtan och rejält hög på lustgasen, samtidigt så trött att jag dåsade till mellan värkarna så hela förloppet från när de satte det värkstimulerande droppet är väldigt dimmigt.
Sprack en del bakåt och en läkare fick sy men sfinktrar och andra viktiga delar klarade sig.
Sonen fick först komma upp på magen men hade jobbigt med andningen så han och pappan flyttades till neo för att få cPAP, syrgas och övervakning.
Efter att ha blivit sydd och vilat en stund samt duschat av mig fick jag komma upp till dem efter ett par timmar.
På em var alla världen bra och vi fick flytta till BB.
Eftersom sonen hade det jobbigt i början vilket ledde till lågt blodsocker tillmatade de honom redan de första timmarna med ersättning i kopp vilket vi sedan fortsatte med under de 2,5 dygn vi var kvar på BB, han blev även lite gul vilket ledde till att han var ganska trött de första dagarna.
Mina tuttar tog god tid på sig, tog 5 dagar innan jag fick någon mjölk och vi kom aldrig riktigt igång med amningen. Platta och mjuka bröstvårtor hos mig i kombination med att han blev lite lat med att försöka eftersom han fick ersättning redan från början gjorde det svårt. Har kämpat på fram till nu med att amma med amningsnapp först och sedan ge ersättning men sista veckan har han bara skrikit och varit arg när vi försökt amma så jag har fått pumpa och ge i flaska. Eftersom jag har så dåligt med mjölk och bara får ut 50-100 ml/dag så bestämde jag mig igår för att strunta i amningen från och med nu och bara ge ersättning.
Trots att jag innan hade en väldigt avslappnad inställning till det hela och tänkte "jag gör det som funkar" så känns det ändå som ett misslyckande och jag har gråtit många frustrationstårar... nu när jag verkligen bestämt mig och slutat kämpa så känns det dock bättre. Sonen går det ingen nöd alls på, han äter glatt sin ersättning med 2-4 h mellan målen, är bra i magen och har gått upp från 3600 g till 4700 g på 3,5 vecka.
Jag tycker inte att förlossningen var katastrofal eller så men om jag ska ha fler barn så vill jag definitivt ha en strategi för att vara mer medveten och med i förloppet, nu är allt mest diffust såhär i efterhand. Vad gäller amningen är jag uppenbarligen inget bra exemplar rent fysiskt och om jag skulle försöka amma ett kommande barn så ska jag verkligen läsa på mer och be om hjälp redan från början, hade inte förstått att det kan vara så svårt så här med facit i hand.
Vill egentligen amma och känner en stor besvikelse, låg och grät i natt över det. Ger det väl nån dag till men orkar inte kämpa mer med det snart.