Smarta barn

[TeamLundVer]

Vet du hur stor överrepresentation är? Av befolkningen i helhet är 5% särbegåvade.

Kommer inte ihåg. Läste artikeln på filurum. Ska se om jag kan söka upp den igen

 

[Lingon]

Förutom att det är vansinnigt att sätta en utsatt person i samma grupp som de som utsatt henom, som jag redan skrivit, så är det verkligen inte bara "den smartaste" som behöver lära sig ledarskap, och det är verkligen inte alltid "den smartaste" som blir den bästa ledaren i slutändan.

Precis, därför tyckte jag inte att det var en bra kommentar som en perosn skrev när jag beklagade mig över alla grupparbeten på mellanstadiet när jag hade två alternativ: antingen acceptera ett sämre utfört arbete eller göra allt själv. Personen i tråden sa att då var det kanske meningen med grupparbetet var att jag skulle lära mig att utöva ledarskap. Jag tyckte inte att det lät så vettigt faktiskt. Ledarskapsövningar är jättebra men inte utförda på det sättet.

 

[TeamLundVer]

Det känns som det har gått lite mode i det här med att påstå att ens barn är särbegåvade eller på olika sätt särskilt intelligenta. Eftersom bara en liten del av befolkningen statistiskt sett faktiskt är särbegåvade så verkar det otroligt att varenda kottes unge råkar vara just det. Att det är lätt i skolan och att den inte erbjuder utmaningar förrän på högskolenivå är dock något som de flesta jag känner, inklusive jag själv, känner igen sig i. Det betyder inte att vi alla är särbegåvade. Jag tror att skolan kan fortsätta att vara rolig även för barn som har lätt för sig på andra sätt än att bara göra allting svårare, ge en svårare bok eller svårare skrivuppgift. Värdet med skolan kan ligga i andra saker, åtminstone de första 5-9 åren. DET tycker jag vi föräldrar borde försöka lära våra barn istället för att fokusera på läsning och skrivande och annat som skolan kommer så småningom.

Precis som @em-pirre skrev så hänger särbegåvning ihop med svårigheter på andra plan. Jag tror att @skiesabove är inne på något riktigt smart när det gäller att konstruera bilden av skolgång som något där det händer kul grejer och där fokus är på social samvaro och på att lära sig saker som inte kommer så lekande lätt. Att fokusera på att pröva och våga misslyckas för att växa. För de allra, allra flesta kommer utmaningarna i livet så småningom, kanske på andra arenor än just de akademiska, men arenor som är lika viktiga för ett fungerande liv.

Både jag och sonen är testade så här råder det ingen tvekan.

Ett särbegåvat barn som får uppgifter på rätt nivå i skolan har inte större svårigheter med annat än vad normalbegåvade barn har. Ett särbegåvat barn med svårigheter har antingen ngn typ av NPF vilket finns i samma utsträckning som hos övriga befolkningen eller så är svårigheterna inlärda genom ex. en skola som inte är anpassningsbar trots att man har en skyldighet enligt lag till detta.

Däremot finns det en del föräldrar som vill att deras barn ska vara särbegåvade och därmed tidigt traggla om saker för att barnen ska ligga långt fram, det är en helt annan sak.

Vi uppmuntrar inte vår son akademiskt på fritiden. Har aldrig gjort. Han lär sig liksom ändå, på egen hand.

Det här med att skolan inte ska vara utmanande de första 5-7åren är just en sådan idé som leder till svårigheter för särbegåvade barn längre fram.

Jag slösade bort de första 12 skolåren med att stirra ut genom ett fönster och slentrianmässigt svara på de frågor som läraren ställde till mig. Jag öppnade som sagt aldrig en skolbok och som 38-åring har jag oerhört svårt att läsa mig till något svårare som jag inte brinner för. Helt klart en nackdel i jobbet.

 

[Inte_Ung]

Eftersom bara en liten del av befolkningen statistiskt sett faktiskt är särbegåvade så verkar det otroligt att varenda kottes unge råkar vara just det.

Mitt mellanbarn blev ett problem för sin skola och utreddes därför av just skolan.
Så ibland är det i alla fall så.
Barnet tyckte att lärarna var korkade och kom därför i konflikt.

 

[inverterad]

Både jag och sonen är testade så här råder det ingen tvekan.

Ett särbegåvat barn som får uppgifter på rätt nivå i skolan har inte större svårigheter med annat än vad normalbegåvade barn har. Ett särbegåvat barn med svårigheter har antingen ngn typ av NPF vilket finns i samma utsträckning som hos övriga befolkningen eller så är svårigheterna inlärda genom ex. en skola som inte är anpassningsbar trots att man har en skyldighet enligt lag till detta.

Däremot finns det en del föräldrar som vill att deras barn ska vara särbegåvade och därmed tidigt traggla om saker för att barnen ska ligga långt fram, det är en helt annan sak.

Vi uppmuntrar inte vår son akademiskt på fritiden. Har aldrig gjort. Han lär sig liksom ändå, på egen hand.

Det här med att skolan inte ska vara utmanande de första 5-7åren är just en sådan idé som leder till svårigheter för särbegåvade barn längre fram.

Jag slösade bort de första 12 skolåren med att stirra ut genom ett fönster och slentrianmässigt svara på de frågor som läraren ställde till mig. Jag öppnade som sagt aldrig en skolbok och som 38-åring har jag oerhört svårt att läsa mig till något svårare som jag inte brinner för. Helt klart en nackdel i jobbet.

Jag diskuterade inte dig eller ditt barn specifikt. Min poäng var mer att bristen på utmaningar i skolans lägre åldrar är ett vanligt problem och inte enbart ett problem för särbegåvade, och att det därför kanske kan tacklas på andra sätt än att bara göra allting "svårare", använda svårare böcker osv. Att lära sig att göra saker även om de är tråkiga är ju (tråkigt nog) också en del av de livskunskaper som en behöver tillägna sig. Jag tror inte att det problemet löses genom att aldrig ha tråkigt i skolan.

 

[inverterad]

Mitt mellanbarn blev ett problem för sin skola och utreddes därför av just skolan.
Så ibland är det i alla fall så.
Barnet tyckte att lärarna var korkade och kom därför i konflikt.

Okej. Jag pratar som sagt inte om specifika barn/personer i tråden utan om en allmän trend.

 

[Cherarriduracell]

Jag diskuterade inte dig eller ditt barn specifikt. Min poäng var mer att bristen på utmaningar i skolans lägre åldrar är ett vanligt problem och inte enbart ett problem för särbegåvade, och att det därför kanske kan tacklas på andra sätt än att bara göra allting "svårare", använda svårare böcker osv. Att lära sig att göra saker även om de är tråkiga är ju (tråkigt nog) också en del av de livskunskaper som en behöver tillägna sig. Jag tror inte att det problemet löses genom att aldrig ha tråkigt i skolan.

Hur tråkigt är det rimligt att ha i skolan?
Är det ok att ett barn sitter av en hel termin i ett eller flera ämnen för att klasskompisarna behöver tiden och det är "värdefullt att lära sig ha tråkigt också"?

 

[Inte_Ung]

Okej. Jag pratar som sagt inte om specifika barn/personer i tråden utan om en allmän trend.

Jag tror att det har upptäckts som ett problem att lösa och därför fått större fokus så att det syns mer.

 

[inverterad]

Hur tråkigt är det rimligt att ha i skolan?
Är det ok att ett barn sitter av en hel termin i ett eller flera ämnen för att klasskompisarna behöver tiden och det är "värdefullt att lära sig ha tråkigt också"?

Nej, det tycker jag såklart inte, och jag tror du missade min poäng.

 

[Cherarriduracell]

Nej, det tycker jag såklart inte, och jag tror du missade min poäng.

Kan du utveckla din poäng?

 

[inverterad]

Jag tror att det har upptäckts som ett problem att lösa och därför fått större fokus så att det syns mer.

Kan 5 % av befolkningen verkligen innebära ett såpass stort problem?

 

[Inte_Ung]

Hur tråkigt är det rimligt att ha i skolan?
Är det ok att ett barn sitter av en hel termin i ett eller flera ämnen för att klasskompisarna behöver tiden och det är "värdefullt att lära sig ha tråkigt också"?

Skolan skall inte vara tråkig.
Det skall finnas något annat roligare att göra.
En friare skola passar bättre för dessa barn.
Där man kan vispa av de obligatoriska uppgifterna och sedan gå och spela i sitt band eller måla en tavla eller vad man nu vill göra.

 

[Lingon]

Kan 5 % av befolkningen verkligen innebära ett såpass stort problem?

För de 5% är det kanske ett stort problem? Ska man strunta i folk som har problem bara för att det inte är såmånga som har problemet? Snabb googling (https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/autism/# ) säger att ungefär 1-2% av Sveriges befolkning har nåt autismspektrumtillstånd. Ska man strunta i de individerna med argumentet att "Kan 1-2% av efolkningen verkligen innebära ett såpass stort problem?" Det tycker verkligen inte jag att man ska!

 

[Cherarriduracell]

Skolan skall inte vara tråkig.
Det skall finnas något annat roligare att göra.
En friare skola passar bättre för dessa barn.
Där man kan vispa av de obligatoriska uppgifterna och sedan gå och spela i sitt band eller måla en tavla eller vad man nu vill göra.

Då får ju de med svårare för sig ännu svårare att koncentrera sig om de ser att kompisarna får göra kul grejer istället. Förstår poängen men har svårt att föreställa mig det omsatt i praktiken

 

[inverterad]

Kan du utveckla din poäng?

Jag tycker att skolan ska kunna erbjuda utmaningar på andra sätt än genom att göra saker svårare. Ett sånt sätt är det i tråden så bespottade grupparbetet, som, om det är välplanerat och genomtänkt, faktiskt kan erbjuda stora utmaningar för duktiga elever på ett annat plan än att göra mer av det eleven redan kan. Jag tror också att en del av lösningen ligger i hur vi pratar med barn om prestationer, betyg, intelligens, vad som är viktigt med skolan, och att "vara duktig" som flera andra varit inne på i tråden.

 

[Inte_Ung]

Kan 5 % av befolkningen verkligen innebära ett såpass stort problem?

Ingen aning.
Men vi och skolan hade verkligen problem.
Barnet blev mycket störande.
De löstes med uppflyttning till en högre årskurs där klasskamraterna var mognare och det fanns ett helt år att jobba ikapp.

 

[inverterad]

För de 5% är det kanske ett stort problem? Ska man strunta i folk som har problem bara för att det inte är såmånga som har problemet? Snabb googling (https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/autism/#)säger att ungefär 1-2% av Sveriges befolkning har nåt autismspektrumtillstånd. Ska man strunta i de individerna med argumentet att "Kan 1-2% av efolkningen verkligen innebära ett såpass stort problem?" Det tycker verkligen inte jag att man ska!

Nä, nu får du läsa diskussionen mellan mig och @Inte_Ung igen.

 

[Imogen]

Kan 5 % av befolkningen verkligen innebära ett såpass stort problem?

5 % av befolkningen är ju trots allt (statistiskt) drygt ett barn per klass. Vilket borde vara ett tillräckligt stort "problem" för att skolan ska ha en bättre beredskap för att möta särbegåvade barn.

Sen håller jag med dig om att det känns lite som ett mode, och att många nog har svårt att skilja på faktisk särbegåvning och att bara vara "normalt" smart och ha väldigt lätt för sig. Jag tillhör själv den kategorin. Läste kapitelböcker som fyraåring, pluggade knappt inför ett prov under grundskolan och låg långt fram i allt. Men jag skulle absolut inte påstå att jag är särbegåvad.

 

[Inte_Ung]

Då får ju de med svårare för sig ännu svårare att koncentrera sig om de ser att kompisarna får göra kul grejer istället. Förstår poängen men har svårt att föreställa mig det omsatt i praktiken

De skall inte se de roliga sakerna.
De som är klara får gå och göra något annat.
Dessutom så skall målen sättas efter varje elevs förutsättning.
KunskapsSkolan arbetar så och det fungerar mycket bra både för de som har lätt för sig och de som har det jobbigare. Eleverna koncentrerar sig på sin egen prestation i stället för att behöva ligga jämsides hela tiden.

 

[Lingon]

Då får ju de med svårare för sig ännu svårare att koncentrera sig om de ser att kompisarna får göra kul grejer istället. Förstår poängen men har svårt att föreställa mig det omsatt i praktiken

När jag gick på högstadiet var klassen väldigt varierad. Allt från elever som senare skulle söka in till de teoretiska programmen och som sen fortsatte till högskola/universitet till elever som gick yrkesprogram på gymnasiet och sen började jobba med nåt praktiskt (t.ex. fordonsprogrammet var det flera som läste). Den andra gruppen (inte alla men flera stycken) tenderade att störa klassen under NO-lektionerna (troligtvis för att NO var svårt/ointressant). Läraren var fantastisk! Alla var ju naturligtvis tvungna att göra basuppgifterna. Men sen fick den första gruppen svårare teoretiska uppgifter att räkna på och den andra gruppen fick praktiska övningar (laborationer). Båda grupperna var nöjda och glada och ingen störde eller blev störd. De störiga killarna i den andra gruppen tog mycket mer hänsyn till de som satt och räknade eftersom de var upptagna med att utföra praktiska moment inom NO-ämnet.