Barn på 80-90 talet

[cirkus]

Lärarna var väl inte engagerade i barnen som de är idag, de barnen som hade det tufft hemma fick själva utskällning för att de missat saker

och det där känner jag INTE igen som förälder till barn födda på 90-talet. Lärarna var mycket engagerade tycker jag

 

[Amha]

och det där känner jag INTE igen som förälder till barn födda på 90-talet. Lärarna var mycket engagerade tycker jag

Skönt att dina hade det bättre. Min lågstadielärare drev någon slags mobbning mot mig (klassen hakade på). Barn som hade det svårt på hemmaplan, där Soc senare gick in, var hon ännu värre med. Jag var ofta hemma och sjuk pga magsmärtor, grundat i oro osv. I kommande klass brukade hon våld mot "jobbiga barn", förekom till viss del även i min klass men med nästa blev det så illa så de tog bort henne från detta jobb.

Min brors lärare verkade skita fullständigt i att min bror blev utsatt för fruktansvärt dålig behandling av klasskamrater osv. Mamma var ofta på skolan, körde förbi med bilen för att kolla om hon såg något på rasterna. Gick på möten med rektor. Gick på möten ang hur det funkade (föräldrar till mobbade barn, startades mest pga min lärare) med annan personal.

När man nämnde mobbning till "rastvakter" och att andra barn var taskiga sa dessa "neeejdå! Vi har ingen mobbning på skolan! Det är så bra här!". I mellanstadiet kom en elev från ännu värre skola i samma kommun, där föräldrarna tog henne bort från skolan i väntan på nästa. Detta pga mordhot med kniv av annan elev. Då pratar vi som sagt mellanstadiebarn. Lärarna där gjorde uppenbarligen inte bra nog, om ens något (det var synd om barnet pga föräldrarnas separation ju), då mobbningen hållit på ett bra tag innan.

Men! Min mellanstadielärare var helt fantastisk och när mamma ringde och pratade med honom om mobbningen mot mig drog han igång världens grej och därefter var det lugnt. Det blev lite roligt att gå till skolan helt enkelt. Alltid nåt?

 

[tuaphua]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Jag tycker nog att det låter lite udda. Jag föddes -80 och minns inte att någon vän hade det så och hade det själv inte alls så.

Min mamma rökte förvisso. Men det gjorde hon ju ute eller eventuellt under fläkten. Hon är också rätt pedant och luktkänslig. Så hon luktade inte rök och absolut inte att det skulle få börja lukta i huset/bilen.
Det städades och tvättades kläder normalt. Vi hade ju katt ett tag och sedan 2 små hundar. Iom det var man väl än mer noga med städning.

Har så klart fått med mig hur man sköter hygien etc.
Och det fanns mat och annat nödvändigt. Vi var ofta flertalet kompisar hos mig när man började få lämna fritids och gå hem själv. Så det räckte till alla.
När jag blev så pass gammal att jag kunde fixa egen mat och åka kommunalt själv så fick jag antingen värma middag eller göra eget om jag inte var i tid till middagen. Men det fanns ju liksom mat.

Möjlighet till läxhjälp fanns också vid behov.

Jag fick också ponny som ung.

Jag fick dock lära mig att sköta det jag fick. Så jag fick till skillnad mot alla tjejkompisar lära mig laga cykel, moppe etc.
Och sköta min ponny/hundar om jag skulle ha den/dem.
Jag fick lära mig att spara. Ville jag ha en kamera tex kunde jag få jobba ihop till det själv. Men sen betalade mina föräldrar iaf kameran.

Sen har pappa alltid jobbat mycket och mamma både jobbat och pluggat heltid under många års tid. Så jag var själv en hel del och sist på dagis jämt etc. Men jag blev iaf självständig och självgående av det.

Likt hur jag hade det hade väl de flesta av mina vänner det.

 

[Lingon]

Skönt att dina hade det bättre. Min lågstadielärare drev någon slags mobbning mot mig (klassen hakade på). Barn som hade det svårt på hemmaplan, där Soc senare gick in, var hon ännu värre med. Jag var ofta hemma och sjuk pga magsmärtor, grundat i oro osv. I kommande klass brukade hon våld mot "jobbiga barn", förekom till viss del även i min klass men med nästa blev det så illa så de tog bort henne från detta jobb.

Min brors lärare verkade skita fullständigt i att min bror blev utsatt för fruktansvärt dålig behandling av klasskamrater osv. Mamma var ofta på skolan, körde förbi med bilen för att kolla om hon såg något på rasterna. Gick på möten med rektor. Gick på möten ang hur det funkade (föräldrar till mobbade barn, startades mest pga min lärare) med annan personal.

När man nämnde mobbning till "rastvakter" och att andra barn var taskiga sa dessa "neeejdå! Vi har ingen mobbning på skolan! Det är så bra här!". I mellanstadiet kom en elev från ännu värre skola i samma kommun, där föräldrarna tog henne bort från skolan i väntan på nästa. Detta pga mordhot med kniv av annan elev. Då pratar vi som sagt mellanstadiebarn. Lärarna där gjorde uppenbarligen inte bra nog, om ens något (det var synd om barnet pga föräldrarnas separation ju), då mobbningen hållit på ett bra tag innan.

Men! Min mellanstadielärare var helt fantastisk och när mamma ringde och pratade med honom om mobbningen mot mig drog han igång världens grej och därefter var det lugnt. Det blev lite roligt att gå till skolan helt enkelt. Alltid nåt?

Läraren jag hade på lågstadiet drog stökiga killar i håret och öronen om de inte gjorde som hon sa. Men precis som du hade jag en fantastisk lärare på mellanstadiet!

 

[Amha]

Läraren jag hade på lågstadiet drog stökiga killar i håret och öronen om de inte gjorde som hon sa. Men precis som du hade jag en fantastisk lärare på mellanstadiet!

Intressant att de ändå fick vara kvar, såna lärare. Jag menar, deras kollegor måste ju ändå ha märkt nåt?

 

[Lingon]

Intressant att de ändå fick vara kvar, såna lärare. Jag menar, deras kollegor måste ju ändå ha märkt nåt?

Ja, och föräldrarna till iaf en av pojkarna som var utsatt för henne protesterade och inget hände. och de var inte några svaga personer i samhället direkt. Men skolan höll henne om ryggen och lät henne fortsätta. Helt obegripligt!

 

[Amha]

Ja, och föräldrarna till iaf en av pojkarna som var utsatt för henne protesterade och inget hände. och de var inte några svaga personer i samhället direkt. Men skolan höll henne om ryggen och lät henne fortsätta. Helt obegripligt!

Usch. Ja. Du kanske också gick på en skola med flera hundra elever och ingen mobbning?

 

[Lingon]

Usch. Ja. Du kanske också gick på en skola med flera hundra elever och ingen mobbning?

Precis så.

 

[cirkus]

Skönt att dina hade det bättre. Min lågstadielärare drev någon slags mobbning mot mig (klassen hakade på). Barn som hade det svårt på hemmaplan, där Soc senare gick in, var hon ännu värre med. Jag var ofta hemma och sjuk pga magsmärtor, grundat i oro osv. I kommande klass brukade hon våld mot "jobbiga barn", förekom till viss del även i min klass men med nästa blev det så illa så de tog bort henne från detta jobb.

Min brors lärare verkade skita fullständigt i att min bror blev utsatt för fruktansvärt dålig behandling av klasskamrater osv. Mamma var ofta på skolan, körde förbi med bilen för att kolla om hon såg något på rasterna. Gick på möten med rektor. Gick på möten ang hur det funkade (föräldrar till mobbade barn, startades mest pga min lärare) med annan personal.

När man nämnde mobbning till "rastvakter" och att andra barn var taskiga sa dessa "neeejdå! Vi har ingen mobbning på skolan! Det är så bra här!". I mellanstadiet kom en elev från ännu värre skola i samma kommun, där föräldrarna tog henne bort från skolan i väntan på nästa. Detta pga mordhot med kniv av annan elev. Då pratar vi som sagt mellanstadiebarn. Lärarna där gjorde uppenbarligen inte bra nog, om ens något (det var synd om barnet pga föräldrarnas separation ju), då mobbningen hållit på ett bra tag innan.

Men! Min mellanstadielärare var helt fantastisk och när mamma ringde och pratade med honom om mobbningen mot mig drog han igång världens grej och därefter var det lugnt. Det blev lite roligt att gå till skolan helt enkelt. Alltid nåt?

Men fy fasen alltså!
Jag upplevde verkligen inte det. jag hade ändå ett barn som inte var helt lätt alla gånger med andra barn och det togs på stort allvar av skolan, vi hade otaliga möten och kontakter av olika slag, både med olika yrkesgrupper och andra föräldrar pga detta. Skolan var till stor hjälp att vi fick bukt på grundprobblemen och jag är tacksam över att vi fick det stödet jag tror att det gagnade alla inte minst mitt barn som både slutade med sitt icke önskvärda beteende, men heller inte blev stigmatiserad som mobbare

 

[Amha]

Men fy fasen alltså!
Jag upplevde verkligen inte det. jag hade ändå ett barn som inte var helt lätt alla gånger med andra barn och det togs på stort allvar av skolan, vi hade otaliga möten och kontakter av olika slag, både med olika yrkesgrupper och andra föräldrar pga detta. Skolan var till stor hjälp att vi fick bukt på grundprobblemen och jag är tacksam över att vi fick det stödet jag tror att det gagnade alla inte minst mitt barn som både slutade med sitt icke önskvärda beteende, men heller inte blev stigmatiserad som mobbare

Skönt att inte alla skolor var som min i alla fall

 

[TinyWiny]

Det @Amha beskriver känner jag väl igen från mina barns skolgång. Mina barn är födda 90 och 92. Det blev så illa att mitt ena barn var hemma nästan hela femman och nästan hela sjuan då skolan inte kunde garantera mitt barns säkerhet (eller ens överlevnad) överhuvudtaget men enligt skolans dåvarande rektor var det bara jag som var en hysterisk kärring. Rektorn fick dock sparken senare. Att prata med föräldrarna till mobbarna skulle man såklart inte göra från skolans håll för "det fanns ingen mobbning på skolan" och när jag gjorde det själv fick jag höra "pojkar är pojkar"

I övrigt ser jag det som att du har haft en dysfunktionell barndom Ts. Inget som var typiskt för 80-90 tal utan något som har förekommit i alla tider och tyvärr fortfarande förekommer. Att barn gör allt för att dölja dysfunktionen är det normala. Barn är (tyvärr) oerhört lojala mot sina föräldrar.

Mina barn fick visserligen tidigt lära sig att tvätta osv. men det berodde på att jag inte drev något hotell utan vi hjälptes åt som man gör som familj i ett hem. Mina barn gick aldrig på fritids och de tog linjebussen till skolan från de var sju och nio år. De hade åkt buss och tåg mycket och fixade det galant. Den enda gången jag minns att det blev jobbigt var när jag hade missat att busskorten gått ut. Det tyckte framförallt mitt ena barn var fruktansvärt jobbigt. Busschauffören var dock inte dum i huvudet utan de fick åka med ändå.
Jag var hemma när barnen kom hem från skolan (jag hade lunch mellan 12-15) och de kunde sedan välja om de ville följa med mig till jobbet (ridskola) eller om de ville vara hemma. Vi bodde ett stenkast från ridskolan så de kunde få tag i mig när det behövdes.
Städade gjorde jag (vi om det inte var en helg barnen var hos sin pappa) då varje fredag och eventuella olyckor från djuren togs såklart genast omhand.
Läxor gjordes vid köksbordet och jag fanns då alltid behjälplig vid behov.
Att de var hela och rena med lagom stora kläder var en självklarhet.

 

[Mumma]

I övrigt ser jag det som att du har haft en dysfunktionell barndom Ts. Inget som var typiskt för 80-90 tal utan något som har förekommit i alla tider och tyvärr fortfarande förekommer. Att barn gör allt för att dölja dysfunktionen är det normala. Barn är (tyvärr) oerhört lojala mot sina föräldrar.

Mina barn fick visserligen tidigt lära sig att tvätta osv. men det berodde på att jag inte drev något hotell utan vi hjälptes åt som man gör som familj i ett hem.

Det är lite detta som jag har haft svårt att greppa. Jag känner ju till ett flertal familjer i dag som är mer eller mindre dysfunktionella med diverse problem, men kan inte sätta fingret på vad det var som egentligen var fel i min familj.
Att man lever fattigt pga brist på pengar är ju inget konstigt iofs. Men vi hade inte brist på pengar, det fanns 2 bilar, resor, ponny, middag med dyraste köttet ur köttdisken. Men inte bröd, damsugarpåsar eller hela strumpor.

Hade det varit frågan om alkoholproblem eller sjukdom, hade jag ju nu som vuxen i varje fall insett att det varit orsaken. Men mina föräldrar var friska och har aldrig haft beroendeproblem. Kan inte se att det skulle ha handlat om psykiska problem heller, mamma hade ju ett ganska stort umgänge och ett gäng hobbyer, så knappast var hon så deprimerad eller utmattad att hon inte orkade tvätta kläder eller handla.

Och jag köper inte riktigt hennes förklaring att på den tiden var det så, vilket ju många här inte alls känner igen.

Mina barn bor inte heller på hotell, och har inga problem med att ta sig till skola och hobbyer själv, städa köket, baka bullar, eller vad de nu vill göra. Men jag har ju lärt dem att här är hållplatsen och här kan man se vilka tider bussen går. Jag har varit med och visat otaliga gånger hur man bäst radar i diskmaskinen, och då jag tycker det behövs ber jag dem fixa disken. Vi har bakat tilsammans och om de idag är osäkra på receptet eller liknande får de givetvis en hjälpande hand.

Inte så att det är dags att äta och det finns inga rena fat eftersom barnen inte har haft framförhållning kvällen innan att inse att nu måste vi diska annars tar faten slut i morgon.

Ett sådant tänk och ansvar tror jag att kommer så småningom. I varje fall hade jag svårt med precis det som barn och ung, att planera fram i tiden för att lyckas ordna allt som jag behövde ordna själv, och hade behövt en vuxens hjälp för att hålla i alla trådar. Jag visste ju att jag hade mens var fjärde vecka, men att på förhand komma ihåg det och inhandla de där bindorna, då de förra tagit slut, det blev komplicerat för mig.

 

[Mumma]

Jag fick också ponny som ung.

Jag fick dock lära mig att sköta det jag fick. Så jag fick till skillnad mot alla tjejkompisar lära mig laga cykel, moppe etc.
Och sköta min ponny/hundar om jag skulle ha den/dem.

Jag är också mycket positiv till att barn får lära sig ta hand om saker. Men just så att någon lär dem, inte nödvändigtvis så att ponnyn riskerar ta skada eftersom ingen lärt barnet hur den ska tas omhand och ungen försöker klara sig själv med hjälp av det som finns att läsa i diverse hästböcker.

Jag kan ju se det positiva i att jag blev mycket händig. Men jag kan inte tycka att det var bra att jag som 16-17 åring slog fast tappskor själv, då mamma tyckte att det nog går bra om hon ringer hovslagaren nästa vecka i stället för genast.
Visst gick det bra, jag hade ju följt med i detalj hur hovslagaren gör i många år, ponnyn blev aldrig halt och de skorna jag fixade hölls alltid kvar till nästa skoning. Men så här i efterhand kan jag ju tycka att det inte var den bästa lösningen.

 

[tuaphua]

Jag är också mycket positiv till att barn får lära sig ta hand om saker. Men just så att någon lär dem, inte nödvändigtvis så att ponnyn riskerar ta skada eftersom ingen lärt barnet hur den ska tas omhand och ungen försöker klara sig själv med hjälp av det som finns att läsa i diverse hästböcker.

Jag kan ju se det positiva i att jag blev mycket händig. Men jag kan inte tycka att det var bra att jag som 16-17 åring slog fast tappskor själv, då mamma tyckte att det nog går bra om hon ringer hovslagaren nästa vecka i stället för genast.
Visst gick det bra, jag hade ju följt med i detalj hur hovslagaren gör i många år, ponnyn blev aldrig halt och de skorna jag fixade hölls alltid kvar till nästa skoning. Men så här i efterhand kan jag ju tycka att det inte var den bästa lösningen.

Ja, absolut ska någon vara med, lära ut och se till att det blir korrekt. Speciellt med levande djur!

Min mamma hade ridit som ung. Men hon kunde ju egentligen ingenting. Jag fick ponnyn som vi fick ha uppstallad hos en kvinna som haft hästar 30 år. Hon visade mig gärna och lärde mig om sjukvård etc och tog ett övergripane ansvar. Jag hade också hjälp av andra vuxna i stallet som gärna tog mig under sina vingar. Och så arbetade jag extra i proffsstall och lärde mig där. Vi hade så klart hovslagare, veterinär, tandkoll etc så som sig bör. Det fanns inte en chans att jag skulle slå på tappskor på den tiden. Det hade varit klart olämpligt!

Så att göra som gjordes i din familj skulle jag inte rekommendera någon.

 

[TinyWiny]

Det är lite detta som jag har haft svårt att greppa. Jag känner ju till ett flertal familjer i dag som är mer eller mindre dysfunktionella med diverse problem, men kan inte sätta fingret på vad det var som egentligen var fel i min familj.
Att man lever fattigt pga brist på pengar är ju inget konstigt iofs. Men vi hade inte brist på pengar, det fanns 2 bilar, resor, ponny, middag med dyraste köttet ur köttdisken. Men inte bröd, damsugarpåsar eller hela strumpor.

Hade det varit frågan om alkoholproblem eller sjukdom, hade jag ju nu som vuxen i varje fall insett att det varit orsaken. Men mina föräldrar var friska och har aldrig haft beroendeproblem. Kan inte se att det skulle ha handlat om psykiska problem heller, mamma hade ju ett ganska stort umgänge och ett gäng hobbyer, så knappast var hon så deprimerad eller utmattad att hon inte orkade tvätta kläder eller handla.

Och jag köper inte riktigt hennes förklaring att på den tiden var det så, vilket ju många här inte alls känner igen.

Mina barn bor inte heller på hotell, och har inga problem med att ta sig till skola och hobbyer själv, städa köket, baka bullar, eller vad de nu vill göra. Men jag har ju lärt dem att här är hållplatsen och här kan man se vilka tider bussen går. Jag har varit med och visat otaliga gånger hur man bäst radar i diskmaskinen, och då jag tycker det behövs ber jag dem fixa disken. Vi har bakat tilsammans och om de idag är osäkra på receptet eller liknande får de givetvis en hjälpande hand.

Inte så att det är dags att äta och det finns inga rena fat eftersom barnen inte har haft framförhållning kvällen innan att inse att nu måste vi diska annars tar faten slut i morgon.

Ett sådant tänk och ansvar tror jag att kommer så småningom. I varje fall hade jag svårt med precis det som barn och ung, att planera fram i tiden för att lyckas ordna allt som jag behövde ordna själv, och hade behövt en vuxens hjälp för att hålla i alla trådar. Jag visste ju att jag hade mens var fjärde vecka, men att på förhand komma ihåg det och inhandla de där bindorna, då de förra tagit slut, det blev komplicerat för mig.

Endel är helt enkelt inga bra föräldrar. Jag har själv en mycket dysfunktionell födelsefamilj/barndom där ingen omsorg fanns överhuvudtaget. Jag har då och då funderat i samma banor som du. Mina bioföräldrar har iallafall inte på pappret några sjukdomar. Inga missbruk eller annat som kan ställa till livet heller och precis som din mamma kunde min de få gångerna jag tagit upp det försöka bortförklara det hela med att "det var så då" eller, hennes favorit "nej men så tror jag inte det var, någon enstaka gång möjligtvis". Skillnaden kanske var att mina syskon inte blev lika illa behandlade som jag. Pengar fanns eller borde ha funnits med tanke på deras yrken men jag växte upp väldigt väldigt fattigt.

Precis! Man lär sina barn och finns där bakom dem, stöttar och hjälper till det som behövs och finns alltid till hands när livet knölar till sig och man lägger lagom mycket ansvar på barnet beroende på förmåga och man ser till att barnen får växa och lyckas! Man låter inte sina barn fara vind för våg utan koll och omsorg.

Jag känner så väl igen det där med mensskydd. Framför allt när jag som trettonåring blev hemlös blev det där väldigt väldigt jobbigt. Innan kunde jag i värsta fall ta från mamma/syster men det gick ju inte sedan jag blev utkastad. Det är mycket som är knöligt när man är tretton år och hemlös och där och då bestämde jag mig för att mina barn aldrig någonsin skulle behöva ta ansvar de inte är mogna för eller behöva leva utan den omsorg varenda barn självklart borde få.

 

[lingonben]

Det är lite detta som jag har haft svårt att greppa. Jag känner ju till ett flertal familjer i dag som är mer eller mindre dysfunktionella med diverse problem, men kan inte sätta fingret på vad det var som egentligen var fel i min familj.
Att man lever fattigt pga brist på pengar är ju inget konstigt iofs. Men vi hade inte brist på pengar, det fanns 2 bilar, resor, ponny, middag med dyraste köttet ur köttdisken. Men inte bröd, damsugarpåsar eller hela strumpor.

Hade det varit frågan om alkoholproblem eller sjukdom, hade jag ju nu som vuxen i varje fall insett att det varit orsaken. Men mina föräldrar var friska och har aldrig haft beroendeproblem. Kan inte se att det skulle ha handlat om psykiska problem heller, mamma hade ju ett ganska stort umgänge och ett gäng hobbyer, så knappast var hon så deprimerad eller utmattad att hon inte orkade tvätta kläder eller handla.

En del människor verkar ha nånslags selektiv ork, eller fly in i aktiviteter så att det inte finns utrymme att fixa tvätt, städning och sånt. Det är väldigt trist när det beteendet gör att barn hamnar i kläm, som du gjorde Jag har bekanta som funkar på det viset men tackolov inte har barn. Det läggs väldigt väldigt mycket tid på hobbies/träning, men hushållets grundskötsel händer inte alternativt lämnas åt partnern.

Jag har läst din tråd i det tysta och blivit berörd eftersom jag känner igen flera bitar från min egen uppväxt under sjuttiotalet/åttiotalet (det fanns dock både psykisk ohälsa och missbruksproblematik i mitt uppväxthem till skillnad från ditt) Rökning inomhus, jodå. Städnivån var det si och så med, min personliga hygien var inget som mina föräldrar la kraft på. Det var nångång på högstadiet som jag själv kom på att det var rätt nice att duscha åtminstone en gång i veckan. Sen slog det över när jag flyttade hemifrån, så jag absolut måste tvätta håret varje dag. Fick jag inte min morgondusch var jag extremt grinig och obekväm i mitt skinn. Kläder köptes väldigt sällan, och när jag kom upp i ålder att behöva BH:ar så fick jag ordna det för min veckopeng. Om jag fick behålla veckopengen jag fick av min far alltså, det hände att min mor konfiskerade den. Tillgången på mat i mitt barndomshem var också lite tveksam. Det blev väldigt mycket färdigmat trots att mamma var hemma och borde haft tid att laga mat, så det måste ha blivit dyrt. Pålägg och bröd fanns lite då och då, och mamma tyckte oftast det var alldeles för dyrt att köpa något som inte var huvuddelen av nästa måltid. Det blev rätt svårt när jag t ex hade hemkunskapsläxa att laga middag och behövde råvaror. Kryddor? Det har vi inte råd med! Ost? Det har vi inte råd att köpa någon! Det slutade med att det stod en liten Lingonben vid charkdisken i affären och bad om tre skivor ost eftersom jag inte kunde köpa en hel ost. Personalen var snäll och lät mig köpa det efter viss tvekan. Som vuxen finns spåren kvar hos mig i att kylen, frysen och skafferiet alltid är fulla. Jag känner mig lugn och trygg när jag vet att det finns reservlager av basvarorna och jag kan krydda min mat så mycket jag vill

 

[Mumma]

En del människor verkar ha nånslags selektiv ork, eller fly in i aktiviteter så att det inte finns utrymme att fixa tvätt, städning och sånt. Det är väldigt trist när det beteendet gör att barn hamnar i kläm, som du gjorde Jag har bekanta som funkar på det viset men tackolov inte har barn. Det läggs väldigt väldigt mycket tid på hobbies/träning, men hushållets grundskötsel händer inte alternativt lämnas åt partnern.

Jag har läst din tråd i det tysta och blivit berörd eftersom jag känner igen flera bitar från min egen uppväxt under sjuttiotalet/åttiotalet (det fanns dock både psykisk ohälsa och missbruksproblematik i mitt uppväxthem till skillnad från ditt) Rökning inomhus, jodå. Städnivån var det si och så med, min personliga hygien var inget som mina föräldrar la kraft på. Det var nångång på högstadiet som jag själv kom på att det var rätt nice att duscha åtminstone en gång i veckan. Sen slog det över när jag flyttade hemifrån, så jag absolut måste tvätta håret varje dag. Fick jag inte min morgondusch var jag extremt grinig och obekväm i mitt skinn. Kläder köptes väldigt sällan, och när jag kom upp i ålder att behöva BH:ar så fick jag ordna det för min veckopeng. Om jag fick behålla veckopengen jag fick av min far alltså, det hände att min mor konfiskerade den. Tillgången på mat i mitt barndomshem var också lite tveksam. Det blev väldigt mycket färdigmat trots att mamma var hemma och borde haft tid att laga mat, så det måste ha blivit dyrt. Pålägg och bröd fanns lite då och då, och mamma tyckte oftast det var alldeles för dyrt att köpa något som inte var huvuddelen av nästa måltid. Det blev rätt svårt när jag t ex hade hemkunskapsläxa att laga middag och behövde råvaror. Kryddor? Det har vi inte råd med! Ost? Det har vi inte råd att köpa någon! Det slutade med att det stod en liten Lingonben vid charkdisken i affären och bad om tre skivor ost eftersom jag inte kunde köpa en hel ost. Personalen var snäll och lät mig köpa det efter viss tvekan. Som vuxen finns spåren kvar hos mig i att kylen, frysen och skafferiet alltid är fulla. Jag känner mig lugn och trygg när jag vet att det finns reservlager av basvarorna och jag kan krydda min mat så mycket jag vill

Det stämmer för mig också, fulla skafferier och kylskåp ska det vara, då känner jag mig rik, lugn och glad.
Plus att jag har ett lager oanvända strumpor, som fylls på allt eftersom jag tar något par i bruk.

Det är ju egentligen helt onödigt, jag har 3 minuters väg till butiken där de har både strumpor och mat i överflöd, men man vet ju aldrig, säger något inom mig...

 

[Angel]

Jag är född i slutfasen av 80-talet och den enda i min släkt som rökte var farfar som rökte pipa. Han blev förpassad till garaget när han ville göra det och så hade det varit sen min pappa var liten. Men min farmor var en rätt bestämd kvinna så inte säkert att det var normen att inte röka inomhus.

Min barndom var nog lite annorlunda mot många andras då min pappa, som drev företag hemifrån, hade mest ansvar för oss barn och hus medan mamma jobbpendlade och lagade möjligtvis lite mat på helgerna eller gick på nåt föräldramöte. Jag har mycket bra kontakt med båda mina föräldrar och de var väldigt närvarande under min uppväxt men ansvarsfördelningen var inte helt standard.
Angående vänner så hade jag i princip bara killkompisar och vi sprang runt till varandra konstant då vi bodde grannar eller klättrade i träd, lekte krig eller smällde smällare i ”elaka gubbens” brevlåda . Nu såhär i efterhand förstår jag varför han var sur...

 

[TinyWiny]

Det stämmer för mig också, fulla skafferier och kylskåp ska det vara, då känner jag mig rik, lugn och glad.
Plus att jag har ett lager oanvända strumpor, som fylls på allt eftersom jag tar något par i bruk.

Det är ju egentligen helt onödigt, jag har 3 minuters väg till butiken där de har både strumpor och mat i överflöd, men man vet ju aldrig, säger något inom mig...

Jösses! Igenkänningen är väldigt hög! Jag har aldrig tänkt på att det beror på uppväxten men det lär det ju göra. Såklart.

 

[ako]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Född -75 och således uppväxt på 70-90-tal. Känner igen lite av det du beskriver men absolut inte allt. Jag hade väldigt mkt mer back- up av mina föräldrar än vad du verkar ha haft. Att du inte fick hjälp med hygien etc känns i mina ögon konstigt.
Det röktes inne, men alltid stängt till sovrum etc så lite mindre röklukt där.
Jag hade ofta kompisar hemma och var hos kompisar, fick hjälp med läxor och det dammsögs / städades minst varannan vecka. Pappa var rätt ordningsam och effektiv så han lyckades dessutom på något magiskt sätt se till att det aldrig var direkt stökigt (förutom i mitt rum). Dock fick jag vara ute och cykla, åka till stallet ensam mm redan i 10- årsåldern, vilket jag inte skulle släppa mina barn på i dag.