Barn på 80-90 talet

[miumiu]

Född -86. Mina föräldrar, eller i alla fall min farsa rökte också inne. Min mamma kunde nog göra det under fläkten någon gång. Men ja mina kläder luktade också cigarettrök. Fick heller ingen direkt hjälp med läxor, min mamma försökte nog men min farsa gav blanka fan i hur det gick i skolan. Med mat var det precis tvärt om mot vad du beskriver, eller återigen, hemma hos min far. Mina föräldrar är skilda. Men det var mycket småätande av godis, chips, läsk kakor och mer sällsynt med ett lagat mål mat. Sa jag att jag hellre ville ha godis fick jag det. Min farsa är världens snällaste och mest kärleksfulla far på många sätt och vis men han var också kanske världshistoriens slappaste förälder. Gick aldrig upp på morgonen med mig när jag skulle till skolan och jag kunde lätt som en plätt övertala honom att sjukanmäla mig om jag inte ville gå.

Tror dock inte att mina föräldrar är representativa för hur föräldrar var i allmänhet på den tiden. Upplevde mina kompisars hemförhållanden som väldigt varierande.

 

[Luff]

Jag hade en bekant när jag var i 20-årsåldern, slutet på 80-talet, vars hem var som du beskriver. Hens småsyskon skulle säkert beskriva det mesta likadant som du. Men mer mat och mycket skitigare. Kan säga att det inte sågs som normalt. Alla som kom hem till dom baxnade. Där fanns dock en fantastisk kärlek. Hjälpte ju inte när dom blev mobbade i skolan dock för att dom var skitiga.

 

[escodobe]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Bortsett från rökningen och bilsäkerhet så tror jag att det handlar mer om varierande föräldraförmåga än att det är skillnad på 80 talet och idag. Dvs barn växer upp så idag med, men du har dom kanske inte i ditt umgänge så du ser dom inte.

En av de stora skillnaderna och som jag inte upplever som helt positivt, till skillnad från rökningen och bilbältet, är denna ständiga kontakt och kontroll föräldrar och barn har genom mobilen. (Och att de skjutas överallt)
Mina kollegor och vänner med barn verkar prata med femtielva gånger om dagen. Det kan inte vara sunt att barn inte får vara ifred och lösa vardagensproblem på egen hand utan ständigt ha en mobil navelsträng...

 

[sidensvans]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Jag känner igen mig i stora delar, så jag tror att det var ganska tidstypiskt ändå. Ingen rökare hemma hos mig dock. Vissa barn dushade säkert flera gånger i veckan, men i vår familj var det 1 gång, och alla kläder var ärvda från kusiner (killar) eller något mormor kom dragands med från loppis. Hade katten gjort på golvet så blev det liggande länge, städning gjordes några gånger om året av mormor när hon kom på besök.

Föräldrarna hade bondgård, så dom var mest ute och jobbade och vi barn var väl mest lämnade vind för våg. På gott och ont. När jag var gamla nog för att klara av en ponny själv (14 år) fick jag köpa en för egna ihopsparde pengar.

Mat var det väldigt strikt med första 15 åren, man fick absolut inte äta något mellan måltiderna. Ett glas vatten var det som erbjöds. Sedan fick glassbilen en hållplats utanför, och allt ändrades i ett slag, och vi fick plötsligt obegränsad tillgång till glass.

Läxhjälp fick man om man bad om det, och föräldrarna hade i alla fall fram till högstadiet koll på om gympapåse skulle med. Sedan var mina mornar så tidiga, så ingen annan hade gått upp innan min buss gick.

Mensskydd fick man ta av mammas, men dom stämde inte med mina behov, så köpte för egna pengar.

 

[Mumma]

Bortsett från rökningen och bilsäkerhet så tror jag att det handlar mer om varierande föräldraförmåga än att det är skillnad på 80 talet och idag. Dvs barn växer upp så idag med, men du har dom kanske inte i ditt umgänge så du ser dom inte.

En av de stora skillnaderna och som jag inte upplever som helt positivt, till skillnad från rökningen och bilbältet, är denna ständiga kontakt och kontroll föräldrar och barn har genom mobilen. (Och att de skjutas överallt)
Mina kollegor och vänner med barn verkar prata med femtielva gånger om dagen. Det kan inte vara sunt att barn inte får vara ifred och lösa vardagensproblem på egen hand utan ständigt ha en mobil navelsträng...

Det är klart att det finns barn som växer upp i undermålig miljö i dag också, men jag tycker mig se att skolan, näkrtetsen eller socialen reagerar ganska tidigt då något verkar vara på tok.

Vad gäller att hålla koll på var barnen är och vad de gör, så var det något mamma hade stenkoll på. Vi kunde inte ens gå ut på gården utan att säga till, och det var ett väldigt liv om vi kom hem för sent från skolan utan att på förhand ha meddelat om det. Vi var tvungna att ringa om vi lekte ute med en kompis men sedan gick in eller till denne eller till en tredje kompis, och så vidare. Att som tonåring gå ut på stan på kvällen kom inte på fråga, vad som helst kunde ju hända och hon visste ju inte var vi var.

Så jag är glad att dagens barn har telefoner. Mina barn åker buss och cyklar själva i vår lilla stad utan problem, jag känner mig helt trygg med det just därför att de kan ringa om det händer något. Ytterst sällan ringer de för att fråga om något, och ännu mer sällan ringer jag dem.

 

[Cattis_E]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Din familj låter dysfunktionella för mig.
Vi hade inte heller perfekt, men jag tänker att det fanns stora variationer även på den tiden precis som idag.

Jag är född - 81.

 

[__sofia__]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Jag föddes på början av 90-talet så jag är ju några år yngre. Ingen i släkten rökte, det fanns alltid mackor eller liknande att äta till frukost eller om jag var hungrig när jag kom hem, och jag behövde väl aldrig köpa något för mina egna pengar förrän jag var i tonåren (jag fick dock inte heller någon veckopeng).

Jag minns inte om det påmindes om skolarbetet hemma eller om jag någonsin fick hjälp, men det kan vara så att det inte behövdes - jag hade aldrig några problem med skolan eller läxorna. Det var väl hyfsat rent, även om det nog blev mer stökigt och allmänt mer oordning med mat och liknande efter att småsyskonen (tvillingar) föddes när jag var 7 år, och framförallt sedan när pappa flyttade när jag var 14 år. Kläderna jag hade kom väl hyfsat ofta från min storasyster, och jag minns att vi var en del på loppis och köpte kläder till framförallt tvillingarna - men samtidigt köpte vi också nya kläder i vanliga affärer (även om jag alltid avskytt att gå i klädaffärer).

Jag tror inte det var förrän jag blev tonåring eller däromkring som jag började duscha mer än en gång i veckan, och jag minns att jag fuskade en del med tandborstningen ibland när jag var yngre (även om jag egentligen skulle borsta två gånger per dag, men det var vissa perioder som jag kanske inte riktigt gjorde det...)

Jag fick två ponnyer när jag var 11 år, och mamma eller pappa ringde veterinär/hovslagare när jag sade till dem om att det behövdes och köpte så mycket foder som jag sa till behövdes och hjälpte till med att t.ex. bygga staket och liknande. All skötsel om hästarna fixade jag dock själv (även när jag var sjuk, vilket dock inte var särskilt ofta), och de hade inga egna hästkunskaper.

 

[em-pirre]

Tack för svar. Ja det verkar ju variera en del vad barn ansågs kunna klara av på egen hand, men det är nog som jag tänkt att det inte riktigt var vanligt så som det var hos oss.

Jag sov ju över hos min bästis någon gång ibland, och där blev barnen omskötta på ett helt annat sätt. Då jag förvånat nämnde något hemma om deras rutiner, tillexempel med dusch och rena kläder varje dag, så viftades det mest bort som ja ja, stadsbor...

Men stackare! Jag är född på första halvan av 80-talet och det var absolut inte så! Jag blir så ledsen över att ingen inom skola eller dagis reagerade och kopplade in socialen.

 

[Lazy Lady]

Bortsett från rökningen och bilsäkerhet så tror jag att det handlar mer om varierande föräldraförmåga än att det är skillnad på 80 talet och idag. Dvs barn växer upp så idag med, men du har dom kanske inte i ditt umgänge så du ser dom inte.

En av de stora skillnaderna och som jag inte upplever som helt positivt, till skillnad från rökningen och bilbältet, är denna ständiga kontakt och kontroll föräldrar och barn har genom mobilen. (Och att de skjutas överallt)
Mina kollegor och vänner med barn verkar prata med femtielva gånger om dagen. Det kan inte vara sunt att barn inte får vara ifred och lösa vardagensproblem på egen hand utan ständigt ha en mobil navelsträng...

Detta är så sant, barn/ungdomar behöver inte fixa saker på samma sätt. Det är bara att ringa eller swisha..
Jag va ute och red timtal i skogen som 11åring och cyklade överallt (bodde på landet och hade 8km till skolan) och jag skulle innan jag skaffade moped.
Vi pratade vid frukost och på middagen som stod på bordet vid 18. Skulle jag hem till nån efter skolan så ringde jag ifrån telefonkiosk eller kompisensföräldrar.

 

[MiniLi]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Jag är född 87 och hade det inte alls så när jag växte upp. Tror mer det handlade om din familj än att det skulle varit vanligt under de åren generellt.
Ledsen att höra hur du haft det!

 

[nullo-modo]

Född 82 uppvuxen lantligt. Pappa rökte inne och i bilen tills jag började 7an. Farmor och farfar hade mig på dagarna som liten och även farfar rökte inne tills han gick bort 89. Fick åka utan bälte hos en av kompisarna om vi satt bak, blev inget bråk om vem som skulle få åka fram.
Inget större supande utan det var bara vid högtider.

Fick alltid vara med oavsett om det var stycka vilt, köra traktor, tvätta, baka mm.
Läxhjälp kommer jag inte ihåg mer än att pappa gav några tips i matten, typ 9 ans gångertabell på fingrarna.

Skolan var ingen höjdare för mig då jag blev mobbad och läraren som ständigt påpeka om vad jag inte kunde bli eller klarade av att lära mig.
Förutom skolan så var mig uppväxt helt underbar.

 

[Inte_Ung]

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Nej inte alls.
Varken när jag var barn på 60-70 talet eller när jag hade barn på 90 talet.
Det som du beskriver är ingenting som jag känner igen.

 

[Mumma]

Jag tänker att det var ju kanske inte heller helt lätt för utomstående att se hur det var hemma hos oss, när jag tänker på det så gjorde jag ju en hel del för att hålla skenet uppe.

Såg till att ha strumporna så att hålet stortån gjort hamnade vid lilltån i stället, eller hittade på då läraren någon gång frågade alla i klassen vad vi ätit til frukost, och försökte sitta så att ingen skulle se att byxorna var 10 cm för korta... För jag tänkte ju då att det var mitt ansvar att se till att saker och ting var i ordning.

Desutom var jag nog ett mycket tankspritt barn, som helt enkelt inte riktigt klarade av planeringen av när jag borde ha gjort läxor, eller alls kommit ihåg dem. Eller att jag hade haft sådan framförhållning att jag sett till att tvätta själv i tid, då jag lärt mig det.

 

[em-pirre]

Jag tänker att det var ju kanske inte heller helt lätt för utomstående att se hur det var hemma hos oss, när jag tänker på det så gjorde jag ju en hel del för att hålla skenet uppe.

Såg till att ha strumporna så att hålet stortån gjort hamnade vid lilltån i stället, eller hittade på då läraren någon gång frågade alla i klassen vad vi ätit til frukost, och försökte sitta så att ingen skulle se att byxorna var 10 cm för korta... För jag tänkte ju då att det var mitt ansvar att se till att saker och ting var i ordning.

Desutom var jag nog ett mycket tankspritt barn, som helt enkelt inte riktigt klarade av planeringen av när jag borde ha gjort läxor, eller alls kommit ihåg dem. Eller att jag hade haft sådan framförhållning att jag sett till att tvätta själv i tid, då jag lärt mig det.

Men allt det där var ju inte ditt ansvar. Du var ett barn. Någon borde absolut har reagerat och jag blir så arg på vuxna i din närhet som inte gjort något

 

[Mumma]

Men allt det där var ju inte ditt ansvar. Du var ett barn. Någon borde absolut har reagerat och jag blir så arg på vuxna i din närhet som inte gjort något

Nu som vuxen kan jag ju se att det inte var rätt att låta mig ta ansvar över situationen, och skämmas, men som barn trodde jag ju att det faktiskt var mitt ansvar.

På tal om ansvar, nu kommer jag igåg en situation då min ponny kommit lös. Ridläraren blev vansinnig, och höll en lång föreläsning inför alla om att jag måste lära mig ta ansvar. Hon tog min bästis som exempel på en som minsann kunde ta ansvar, och alltid hade ordning och reda på allt. Tro det ja, då hennes mamma skötte om saker och ting.

 

[gammalek]

På tal om ansvar, nu kommer jag igåg en situation då min ponny kommit lös. Ridläraren blev vansinnig, och höll en lång föreläsning inför alla om att jag måste lära mig ta ansvar. Hon tog min bästis som exempel på en som minsann kunde ta ansvar, och alltid hade ordning och reda på allt. Tro det ja, då hennes mamma skötte om saker och ting.

Å så jag önskar att vuxna kunde tänka ett steg längre. Min utgångspunkt är att barn ALLTID gör sitt bästa och vill göra rätt. Om barn inte klarar saker beror det på annat, inte att de inte vill eller försöker tillräckligt.

 

[Lickety]

80-talist här med, och jag känner inte igen bilden utöver rökningen. Hos oss röktes det dock "bara" i bilen och under köksfläkten.

Jag tror det är vanligt att fundera över sin egen uppväxt när man själv får barn. Barnet är så litet och värnlöst, att det kan väcka funderingar kring föräldraskap när man själv haft det struligt i uppväxten är inte konstigt.

Vi hade ett välordnat hem gällande mat och städning tack vare mammas omsorger. Däremot fanns problem med missbruk/hot/psykisk misshandel under fasaden och socialen hade nog gjort en annan bedömning idag än vad som gjordes på 90-talet.

 

[Nota]

Precis som många andra skriver känner jag igen rökningen överallt, i restauranger ,i hem och i bilar resten du beskriver har inget med något årtal att göra tyvärr, finns sådana hem än idag.

 

[Mabuse]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Det rent hygieniska låter ju lite ovanligt, att inte tvätta kläder, dammsuga, duscha eller borsta tänderna, och bo med nedkissade mattor. Det var knappast annorlunda på 80-talet. Det måste ju ha varit en sanitär olägenhet då också. Gick dina föräldrar också otvättade och smutsiga, eller var det mer att de lät dig sköta din hygien själv? Dammsuga varannan månad låter ju som att det var väldigt smutsigt hemma.

Jag växte också upp på 80-talet. Min mamma rökte, men aldrig inomhus, hon gick alltid ut för att röka, oavsett väder. Det gör hon fortfarande. Det var rent hemma, och vi hade rena kläder. Tycker nog inte det var så stor skillnad mot hur mina barn har det nu, förutom att det inte fanns fritids, så man var hemma själv eller hos nån kompis efter skolan.

 

[Breaktown]

Jag undrar lite i vilken bubbla jag (född 85) växte upp i egentligen när jag läser detta om rökningen som jag inte alls känner igen. Jag kommer ihåg en klasskompis på mellanstadiet och ett grannbarn som jag lekte med innan jag började skolan vars föräldrar rökte inomhus. Ingen annan. Ingen i min (stora) släkt har rökt heller. Det är inte så att jag tror att det var kanske så extremt ovanligt men tillräckligt för att det ska vara en grej jag kommer ihåg. Det här var absolut inga nära vänner och det jag minns är att deras föräldrar rökte.