Smarta barn

[pajaztar]

Då kan ju meningen med övningen ha varit att mobbarna skulle upptäcka att de behövde hjälp av den som de mobbade.

Det är kanske inte alltid som man förstår meningen med en övning eller att övningen blir framgångsrik.

Jag tror faktiskt inte att det särskilt ofta finns en sådan genomtänkt plan med grupparbeten…

 

[Lingon]

Då kan ju meningen med övningen ha varit att mobbarna skulle upptäcka att de behövde hjälp av den som de mobbade.

Det är kanske inte alltid som man förstår meningen med en övning eller att övningen blir framgångsrik.

Återigen hade man då använt den mobbade eleven som extralärare för att andra elever ska lära sig. I det här fallet lära sig att bete sig ordentligt. Det är inte ok att sätta elever i den sitsen oavsett hur lätt för sig de har i skolan.

 

[Roheryn]

Självklart inte! Men för den sakens skull kan man ju inte strunta i att ha grupparbeten? Vad är ditt förslag?
För övrigt inte bara den ”smartaste” som behöver öva ledarskap.

Väldigt, väldigt ofta i skolan (typ alltid) så gick grupparbeten ut på att göra precis samma sak som om man gjorde ett enskilt arbete, men man gjorde det i större eller mindre grupp istället. I det läget så tillför ju själva grupparbetet eller samarbetet ingenting till resultatet, det blir ju bara mängden arbete som blir utsmetat på fler personer.

Saker vi gjorde i skolan som inte var "vanliga" grupparbeten utan byggde på annan typ av samarbete tyckte jag var väldigt mycket bättre. Minns till exempel fortfarande hur vi i låg- eller mellanstadiet gjorde ett arbete om Bohuslän, hela klassen. Vi jobbade med detta i flera veckor och satte upp resultatet på en hel vägg i klassrummet. Alla ämnen var inblandade - vi virkade maneter, lärde oss om fiskar, pratade om industrier, funderade över geologi... Alla var delaktiga och alla var engagerade och (tror jag) tyckte det var roligt. Såhär i efterhand och med en vuxens möjlighet att reflektera så ser jag ju också att den här övningen uppmuntrade samarbete och kreativitet utan att sätta någon press på varken begåvade eller mindre begåvade elever - det var liksom ingen skillnad utan alla bidrog glatt efter egen förmåga och det stora hela blev så mycket mer än vad någon hade kunnat göra på egen hand. Och så samlades vi ju runt den där väggen och pratade och fick idéer. Faktiskt ett riktigt snilledrag av vår lärare!

Så jag ser att skolan faktiskt skulle kunna göra mycket för att komma bort från den traditionella typen av grupparbete - finns det ens någon som tycker det var bra? - och arbeta med andra samarbetsformer istället.

 

[Roheryn]

Jag tror faktiskt inte att det särskilt ofta finns en sådan genomtänkt plan med grupparbeten…

Jag håller med - åtminstone när jag gick i skolan så verkade det vara någon sorts slentrian att slänga in ett grupparbete då och då...

 

[Lingon]

Jag håller med - åtminstone när jag gick i skolan så verkade det vara någon sorts slentrian att slänga in ett grupparbete då och då...

Jag tror att det är ett sätt för läraren att minska på antalet arbeten hen måste rätta och läsa igenom...

 

[inverterad]

Jag tror faktiskt inte att det särskilt ofta finns en sådan genomtänkt plan med grupparbeten…

samt @Lingon @Roheryn med flera.

Jag tror tvärtom att det nuförtiden ofta finns en genomtänkt plan med grupparbeten eftersom kunskapen om hur grupparbeten fungerar har ökat. Jag var gymnasielärare fram till bara för några år sen och vi var på flera fortbildningsdagar om just grupparbeten där forskning presenterades om vad som bedöms och vad en ska undvika. Nu som doktorand har jag flera kollegor som forskar om grupparbeten ur olika perspektiv. Jag upplever att ni kanske pratar om grupparbeten utifrån hur er egen skoltid var? Men självklart kan det variera över landet och det finns bra och dåliga lärare fortfarande, och såklart förekommer det att det kallas "grupparbete" när det egentligen åsyftas något slags parallellt eget arbete som ska sättas ihop som ett lapptäcke - helt vansinnigt.

Att sätta en mobbad elev i ett grupparbete med personer som utsatt henom är helt förkastligt och inget som mina före detta kollegor någonsin skulle gjort.

 

[LadyCovergirl]

samt @Lingon @Roheryn med flera.

Jag tror tvärtom att det nuförtiden ofta finns en genomtänkt plan med grupparbeten eftersom kunskapen om hur grupparbeten fungerar har ökat. Jag var gymnasielärare fram till bara för några år sen och vi var på flera fortbildningsdagar om just grupparbeten där forskning presenterades om vad som bedöms och vad en ska undvika. Nu som doktorand har jag flera kollegor som forskar om grupparbeten ur olika perspektiv. Jag upplever att ni kanske pratar om grupparbeten utifrån hur er egen skoltid var? Men självklart kan det variera över landet och det finns bra och dåliga lärare fortfarande, och såklart förekommer det att det kallas "grupparbete" när det egentligen åsyftas något slags parallellt eget arbete som ska sättas ihop som ett lapptäcke - helt vansinnigt.

Att sätta en mobbad elev i ett grupparbete med personer som utsatt henom är helt förkastligt och inget som mina före detta kollegor någonsin skulle gjort.

Det kanske skiljer sig mellan gymnasie- och mellanstadienivå men för min dotters del tycks det inte vara stor skillnad mot de grupparbeten som jag gjorde i skolan.

 

[skiesabove]

Jag har valt att inte pusha mitt barn inom "det akademiska" ännu. Jag kunde läsa väldigt tidigt, men vi har knappt övat på bokstäver här hemma, bara när hon själv bett om det - och det är med mening. Nu går hon i förskoleklass och lär sig bokstäverna där.

Hon är en supersmart liten svamp som vet mer om rymden och evolution än många vuxna, men jag har prioriterat social träning, att handskas med motgångar, och att utveckla mer praktiska skills - sånt som jag själv hade behövt som barn.

Tack och lov så har vi en fantastisk förskoleklass med mycket fokus på djur och natur (Vandrande pinnar! Maskodling! Vilse i skogen!), för jag vill att mitt barn ska få lära sig att poängen med skolan är inte att prestera bäst eller snabbast, poängen med skolan är att ha kul. Jag har varit väldigt försiktig med att berömma resultat, utan jag berömmer deltagande och ansträngning (har även drillat släktingar i att inte berömma resultat eller utseende).

Lära sig saker gör hon ju så fort hon är presenterad med det, och om lära teori och få dopamin för bra betyg vore det enda som var kul med skolan så blir det ju fort jättetråkigt.

Skolan är kul för där är kompisar och varierande uppgifter. Jag hoppas jag kan hålla det så länge. Kommer förmodligen söka in henne på en friskola som heter Nya Läroverket som har kultur+naturvetenskap som övergripande tema, senast till mellanstadiet.

 

[TeamLundVer]

Den här beskriver så oerhört bra de svårigheter som särbegåvade barn ställs inför.

Jag är själv särbegåvad och öppnade inte en läxbok under vare sig grundskola eller gymnasiet. Det är inte helt enkelt när man kommer till universitetet med noll i studieteknik. Vår son är tyvärr ännu högre upp på skalan än mig och jag säger tyvärr för särbegåvade barn är överrepresenterade bland hemmasittarna.

Sonen uttryckte redan i förskoleklass en ångest över att gå till skolan och sitta av tiden. Har precis haft utvecklingssamtal med hans lärare som återigen lovar uppgifter på hans nivå. Återstår att se hur det blir.

 

[Soapbubble]

Vår son är tyvärr ännu högre upp på skalan än mig och jag säger tyvärr för särbegåvade barn är överrepresenterade bland hemmasittarna.

Gäller detta även särbegåvade barn utan NPF-diagnos?

 

[TeamLundVer]

Gäller detta även särbegåvade barn utan NPF-problematik?

Ja det gör det.

 

[Soapbubble]

Ja det gör det.

Vet du hur stor överrepresentation är? Av befolkningen i helhet är 5% särbegåvade.

 

[inverterad]

Det kanske skiljer sig mellan gymnasie- och mellanstadienivå men för min dotters del tycks det inte vara stor skillnad mot de grupparbeten som jag gjorde i skolan.

Jag tror att det mest skiljer sig mellan olika lärare i hur duktiga de är på att ta till sig ny forskning och hur villiga de är att lägga om sin pedagogik. Rent krasst är det enklare att skapa ett riktigt bra grupparbete på lägre stadier därför att mål och kunskapskriterier är enklare att uppfylla.

Grupparbeten är heller inget som lärare kan välja bort, för det står ofta uttalat i många ämnesplaner både i mål och kriterier att elever ska samarbeta/gemensamt ska göra olika saker. På samma sätt är det inte möjligt att helt undvika att tala inför grupp då också det står specificerat som mål och kriterier i många ämnesplaner (inte bara i svenska).

 

[Roheryn]

Jag är själv särbegåvad och öppnade inte en läxbok under vare sig grundskola eller gymnasiet. Det är inte helt enkelt när man kommer till universitetet med noll i studieteknik.

Jag ser inte mig själv som särbegåvad, utan "normalt högbegåvad" eller nåt i den stilen, men jag har precis samma erfarenhet som du. Allt i skolan till och med gymnasiet var superlätt (så lätt att man kunde strunta i att gå till skolan då och då och ändå få höga betyg...) men på högskolenivå blev det lite av en chock - va, måste man plugga?? Nu tog jag mig igenom civilingenjörsstudier också utan större problem, men det var rätt jobbigt ett tag där när jag behövde lära mig den studieteknik som många andra redan hade efter många års skolgång. Det hade helt klart varit bra för mig att få lite större press och krav på mig tidigare under skolgången. Jag hade nog också tyckt att skolan var roligare då.

 

[Soapbubble]

Jag ser var min son, 12 år, lär sig mest om ledarskap och samarbete och det är inte genom skolans grupparbeten. Sånt får han lära sig utanför skolan i t.ex. scouterna.

 

[inverterad]

Det känns som det har gått lite mode i det här med att påstå att ens barn är särbegåvade eller på olika sätt särskilt intelligenta. Eftersom bara en liten del av befolkningen statistiskt sett faktiskt är särbegåvade så verkar det otroligt att varenda kottes unge råkar vara just det. Att det är lätt i skolan och att den inte erbjuder utmaningar förrän på högskolenivå är dock något som de flesta jag känner, inklusive jag själv, känner igen sig i. Det betyder inte att vi alla är särbegåvade. Jag tror att skolan kan fortsätta att vara rolig även för barn som har lätt för sig på andra sätt än att bara göra allting svårare, ge en svårare bok eller svårare skrivuppgift. Värdet med skolan kan ligga i andra saker, åtminstone de första 5-9 åren. DET tycker jag vi föräldrar borde försöka lära våra barn istället för att fokusera på läsning och skrivande och annat som skolan kommer så småningom.

Precis som @em-pirre skrev så hänger särbegåvning ihop med svårigheter på andra plan. Jag tror att @skiesabove är inne på något riktigt smart när det gäller att konstruera bilden av skolgång som något där det händer kul grejer och där fokus är på social samvaro och på att lära sig saker som inte kommer så lekande lätt. Att fokusera på att pröva och våga misslyckas för att växa. För de allra, allra flesta kommer utmaningarna i livet så småningom, kanske på andra arenor än just de akademiska, men arenor som är lika viktiga för ett fungerande liv.

 

[Pontevecchio]

Att sätta en mobbad i samma grupp som de som mobbar och förvänta sig att den mobbade ska kunna träna ledarskap i den gruppen är otroligt korkat.

Men va? vem pratar om mobbning?

 

[manda]

Jag har valt att inte pusha mitt barn inom "det akademiska" ännu. Jag kunde läsa väldigt tidigt, men vi har knappt övat på bokstäver här hemma, bara när hon själv bett om det - och det är med mening. Nu går hon i förskoleklass och lär sig bokstäverna där.

Hon är en supersmart liten svamp som vet mer om rymden och evolution än många vuxna, men jag har prioriterat social träning, att handskas med motgångar, och att utveckla mer praktiska skills - sånt som jag själv hade behövt som barn.

Tack och lov så har vi en fantastisk förskoleklass med mycket fokus på djur och natur (Vandrande pinnar! Maskodling! Vilse i skogen!), för jag vill att mitt barn ska få lära sig att poängen med skolan är inte att prestera bäst eller snabbast, poängen med skolan är att ha kul. Jag har varit väldigt försiktig med att berömma resultat, utan jag berömmer deltagande och ansträngning (har även drillat släktingar i att inte berömma resultat eller utseende).

Lära sig saker gör hon ju så fort hon är presenterad med det, och om lära teori och få dopamin för bra betyg vore det enda som var kul med skolan så blir det ju fort jättetråkigt.

Skolan är kul för där är kompisar och varierande uppgifter. Jag hoppas jag kan hålla det så länge. Kommer förmodligen söka in henne på en friskola som heter Nya Läroverket som har kultur+naturvetenskap som övergripande tema, senast till mellanstadiet.

Det här tror jag är en jätteviktig bit. När fokus i samhället och runt ett barn är på prestation och kommentarer alltid är bedömande av resultatet (eller bedömande av insatsen - men oavsett en bedömning som relaterar till aktiviteten. Både att det är en bedömning och att den relaterar till aktiviteten/ snarare än medmänskliga värden formar oss.) vilket det nästan alltid är av kultur och ohejdad vana, så är det också komplicerat för ett barn, som oavsett hur försigkommet det är, är emotionellt outvecklat för att det är ungt. Att då ens förstå att skolan och livet handlar om mer än att prestera är inte så lätt. I en sits av att prestera toppbra utan ansträning (oavsett om det rör sig om särbegåvning eller inte), men ändå känna att det skaver tex i vänskapsrelationer eller socialt är det lätt att klanka ner på och uppleva skuld kring att inte vara tillfreds, glad eller nöjd. Att ha "allt" som av omgivningen har betonats som viktigt, men ändå vara frustrerad eller utanför eller otillfredsställd är bökigt.

 

[Lingon]

Men va? vem pratar om mobbning?

Jag gör det när en person sa att grupparbete kan vara en bra plats för den smartaste i gruppen att lära sig ledarskap. Då säger jag att det inte är det alltid för att det finns fler faktorer som avgör det.

 

[inverterad]

Jag gör det när en person sa att grupparbete kan vara en bra plats för den smartaste i gruppen att lära sig ledarskap. Då säger jag att det inte är det alltid för att det finns fler faktorer som avgör det.

Förutom att det är vansinnigt att sätta en utsatt person i samma grupp som de som utsatt henom, som jag redan skrivit, så är det verkligen inte bara "den smartaste" som behöver lära sig ledarskap, och det är verkligen inte alltid "den smartaste" som blir den bästa ledaren i slutändan.