Smarta barn

[LadyCovergirl]

Jag tror att det mest skiljer sig mellan olika lärare i hur duktiga de är på att ta till sig ny forskning och hur villiga de är att lägga om sin pedagogik. Rent krasst är det enklare att skapa ett riktigt bra grupparbete på lägre stadier därför att mål och kunskapskriterier är enklare att uppfylla.

Grupparbeten är heller inget som lärare kan välja bort, för det står ofta uttalat i många ämnesplaner både i mål och kriterier att elever ska samarbeta/gemensamt ska göra olika saker. På samma sätt är det inte möjligt att helt undvika att tala inför grupp då också det står specificerat som mål och kriterier i många ämnesplaner (inte bara i svenska).

Det är mycket möjligt att det är mycket personberoende bland lärarna. Dock kanske det är något som är ett problem som måste lyftas. Jag minns hur grupparbeten gick till när jag gick i skolan. Mina föräldrar minns hur de hade det. Min dotter upplever det nu.
Jag tycker inte att det ska väljas bort, precis som inte andra saker ska väljas bort. Dock måste man kanske utveckla metoder för att det ska bli vettigt för fler elever än idag.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker att skolan ska kunna erbjuda utmaningar på andra sätt än genom att göra saker svårare. Ett sånt sätt är det i tråden så bespottade grupparbetet, som, om det är välplanerat och genomtänkt, faktiskt kan erbjuda stora utmaningar för duktiga elever på ett annat plan än att göra mer av det eleven redan kan. Jag tror också att en del av lösningen ligger i hur vi pratar med barn om prestationer, betyg, intelligens, vad som är viktigt med skolan, och att "vara duktig" som flera andra varit inne på i tråden.

Vi lade en mycket stor vikt vid att vara snäll, trevlig och generös.
Det går ju att jobba på i alla sammanhang och är lätt att relatera till.
De trevliga klasskamraterna är bra som förebilder och det är inte alltid de som har lättast för skolarbetet.
Hjälp din trevliga kompis att bli klar, så kan ni gå ut och leka sedan. Det är ju roligare än att vara ensam.

 

[Roheryn]

Det känns som det har gått lite mode i det här med att påstå att ens barn är särbegåvade eller på olika sätt särskilt intelligenta. Eftersom bara en liten del av befolkningen statistiskt sett faktiskt är särbegåvade så verkar det otroligt att varenda kottes unge råkar vara just det. Att det är lätt i skolan och att den inte erbjuder utmaningar förrän på högskolenivå är dock något som de flesta jag känner, inklusive jag själv, känner igen sig i. Det betyder inte att vi alla är särbegåvade. Jag tror att skolan kan fortsätta att vara rolig även för barn som har lätt för sig på andra sätt än att bara göra allting svårare, ge en svårare bok eller svårare skrivuppgift. Värdet med skolan kan ligga i andra saker, åtminstone de första 5-9 åren. DET tycker jag vi föräldrar borde försöka lära våra barn istället för att fokusera på läsning och skrivande och annat som skolan kommer så småningom.

Nej, de flesta av oss är ju inte särbegåvade och inte våra barn heller. Däremot så är hälften av oss (en rätt stor andel, kan man tycka) intelligentare än genomsnittet, så du har nog helt rätt i din observation att skolan är "lätt" för en ganska stor andel av oss, nämligen den del av befolkningen som är "högt normalbegåvade" eller "normalt högbegåvade" eller vad vi nu vill kalla det. Jag tycker det vore väldigt bra om skolan kunde fånga upp dessa elever på ett bättre sätt än det verkar göras idag. Det står till och med i läroplanen att undervisningen skall ske utifrån individens förutsättningar och det borde inte bara betyda att sänka kraven för den som kanske är lite svagare i något ämne, utan också att HÖJA kraven på de elever som är duktigare/snabbare på att ta till sig ny kunskap. Jag tror faktiskt att det är bra för alla att känna att de blir intellektuellt stimulerade och utmanade i åtminstone NÅGOT avseende i skolan. Och jag ser det som väldigt viktigt att skolans huvuduppdrag faktiskt är att förmedla kunskap, till alla elever på deras nivå.

 

[Roheryn]

Jag slösade bort de första 12 skolåren med att stirra ut genom ett fönster och slentrianmässigt svara på de frågor som läraren ställde till mig.

Hahaha - påminner mig om en mycket frustrerad biologilärare som sa till mig: "Jag ser ju hur du sitter och tittar ut genom fönstret hela tiden, du ser inte alls ut att hänga med. Och så ställer jag en fråga och du svarar alltid rätt!" Det rubbade hans världsbild, tror jag, att jag kunde hänga med på lektionen även om jag inte ägnade den min fulla uppmärksamhet, det var ju liksom inte svårt!

 

[inverterad]

Vi lade en mycket stor vikt vid att vara snäll, trevlig och generös.
Det går ju att jobba på i alla sammanhang och är lätt att relatera till.
De trevliga klasskamraterna är bra som förebilder och det är inte alltid de som har lättast för skolarbetet.
Hjälp din trevliga kompis att bli klar, så kan ni gå ut och leka sedan. Det är ju roligare än att vara ensam.

Mja, jag förstår delvis hur du menar, men de "duktiga" eleverna ska ju inte fungera som hjälplärare till sina kompisar. Dessutom blir eleverna bedömda individuellt och en svagare elev kanske inte får den hjälp den egentligen behöver av sin lärare om den duktiga eleven bredvid hela tiden hjälper till och därmed maskerar hjälpbehovet. Däremot är det såklart viktigt att elever lär sig se sina kompisar som resurser, men det är inte bara de "duktiga" som är resurser utan alla elever kan bidra med något viktigt.

 

[inverterad]

Nej, de flesta av oss är ju inte särbegåvade och inte våra barn heller. Däremot så är hälften av oss (en rätt stor andel, kan man tycka) intelligentare än genomsnittet, så du har nog helt rätt i din observation att skolan är "lätt" för en ganska stor andel av oss, nämligen den del av befolkningen som är "högt normalbegåvade" eller "normalt högbegåvade" eller vad vi nu vill kalla det. Jag tycker det vore väldigt bra om skolan kunde fånga upp dessa elever på ett bättre sätt än det verkar göras idag. Det står till och med i läroplanen att undervisningen skall ske utifrån individens förutsättningar och det borde inte bara betyda att sänka kraven för den som kanske är lite svagare i något ämne, utan också att HÖJA kraven på de elever som är duktigare/snabbare på att ta till sig ny kunskap. Jag tror faktiskt att det är bra för alla att känna att de blir intellektuellt stimulerade och utmanade i åtminstone NÅGOT avseende i skolan. Och jag ser det som väldigt viktigt att skolans huvuduppdrag faktiskt är att förmedla kunskap, till alla elever på deras nivå.

Absolut är det så att elever ska bemötas utifrån sina individuella förutsättningar. Däremot tror jag, som jag varit inne på i flera inlägg, att det inte löser problemet att bara ge duktiga elever mer och svårare saker att göra. Att göra mer av det som en redan är duktig på är ju bara kul till en viss gräns, sen blir även det enahanda. För att inte tala om det problemet vi har i vårt samhälle med en prestationskultur som gör att duktiga elever med A i alla ämnen ändå går omkring och har ont i magen och ibland blir sjuka av prestationsångest. Vi skulle kunna lära barn mycket andra viktiga saker under de första 8-10 åren av sin skolgång än att bara fokusera på prestation och mer och svårare.

Idag har vi liksom två icke förenliga problem i grundskolan och gymnasiet - en del elever går ut med godkända betyg men klarar ändå inte av övergången till universitetet, där universitetslärare (däribland jag) förfasas över deras bristande grundkunskaper inte bara i studieteknik utan i akademiskt skrivande, läsande och tolkande, bland andra saker. Samtidigt har vi ett problem med "over-achievers" i gymnasiet - duktiga studenter som pressar sig själva så hårt att de inte klarar av skolan trots att de har kapacitet så det räcker och blir över. Det är en komplex situation som är svår att lösa, som jag ser det.

 

[TeamLundVer]

Jag diskuterade inte dig eller ditt barn specifikt. Min poäng var mer att bristen på utmaningar i skolans lägre åldrar är ett vanligt problem och inte enbart ett problem för särbegåvade, och att det därför kanske kan tacklas på andra sätt än att bara göra allting "svårare", använda svårare böcker osv. Att lära sig att göra saker även om de är tråkiga är ju (tråkigt nog) också en del av de livskunskaper som en behöver tillägna sig. Jag tror inte att det problemet löses genom att aldrig ha tråkigt i skolan.

Det handlar ju inte om att lära sig tråkiga saker. Att de första 3 åren i skolan bara gå igenom sådant du redan kunnat i 4år är däremot själadödande för vem som helst.

Ett exempel på en lärare som klarade av att anpassa sig (inte vårt barn): I årskurs 1 läser de flesta "magiska kulan" vilken finns på 3 olika nivåer. Samma kapitel ska läsas 3ggr. Elev A har kunnat läsa sedan 3års ålder. Elev A slipper därför Magiska kulan och får istället läsa ett kapitel i valfri bok och skriva en kort sammanfattning. Just nu läser eleven Harry Potter.

Eleven får läs och skrivträning på en nivå som passar denne.

 

[TeamLundVer]

Kan 5 % av befolkningen verkligen innebära ett såpass stort problem?

Skillnaden mellan ett särbegåvat barn och ett normalbegåvat är drygt densamma som mellan ett normalbegåvat och ett barn med funktionsnedsättning. Om vi skulle sätta normalbegåvade barn i särskolan och påstå att de helt enkelt får anpassa sig. Att ha lite tråkigt lider ingen av. Då hade det blivit ramaskri. Men bara för att det handlar om särbegåvade barn så är det okej?

 

[inverterad]

Skillnaden mellan ett särbegåvat barn och ett normalbegåvat är drygt densamma som mellan ett normalbegåvat och ett barn med funktionsnedsättning. Om vi skulle sätta normalbegåvade barn i särskolan och påstå att de helt enkelt får anpassa sig. Att ha lite tråkigt lider ingen av. Då hade det blivit ramaskri. Men bara för att det handlar om särbegåvade barn så är det okej?

Jag har inte skrivit något som ens liknar det du påstår. Det du citerar var ett svar till @Inte_Ung där vi diskuterade varför vi pratar så mycket om särbegåvade barn just nu fastän de statistiskt sett är en sån liten del av befolkningen. Det hade exakt noll att göra med om de bör få stöd eller inte.

 

[Sleepy]

att bara ge duktiga elever mer och svårare saker att göra. Att göra mer av det som en redan är duktig på är ju bara kul till en viss gräns, sen blir även det enahanda.

Jag tycker ditt resonemang känns oklart. Mer av samma sak blir tråkigt, ja. Som extrauppgifter av något en redan kan. Men svårare; varför skulle det bli enahanda? Det är ju utvecklande och stimulerande. Då skulle ju all utbildning leda till en återvändsgränd?

För att inte tala om det problemet vi har i vårt samhälle med en prestationskultur som gör att duktiga elever med A i alla ämnen ändå går omkring och har ont i magen och ibland blir sjuka av prestationsångest. Vi skulle kunna lära barn mycket andra viktiga saker under de första 8-10 åren av sin skolgång än att bara fokusera på prestation och mer och svårare.

Det här med prestationsångest har ju inget att göra med upplägget på utbildningen. Finns det isf ett lagom tempo som ingen får prestationsångest av, menar du?

 

[Soapbubble]

Det handlar ju inte om att lära sig tråkiga saker. Att de första 3 åren i skolan bara gå igenom sådant du redan kunnat i 4år är däremot själadödande för vem som helst.

Ett exempel på en lärare som klarade av att anpassa sig (inte vårt barn): I årskurs 1 läser de flesta "magiska kulan" vilken finns på 3 olika nivåer. Samma kapitel ska läsas 3ggr. Elev A har kunnat läsa sedan 3års ålder. Elev A slipper därför Magiska kulan och får istället läsa ett kapitel i valfri bok och skriva en kort sammanfattning. Just nu läser eleven Harry Potter.

Eleven får läs och skrivträning på en nivå som passar denne.

Lite OT, men jag hatar den magiska kulan. Vem kom på idéen att alla ska läsa samma bok?

Båda mina barn har i perioder haft den läseboken och det har varit ett slöseri med tid. Så vi gör lite som vi vill med läsläxorna. De har fått hafsa igenom läxan med den magiska kulan dvs inte läst de obligatoriska tre gångerna och sen har de fått läsa böcker på sin egen nivå. Hemma hos mig bestämmer är det jag som bestämmer hur läxorna ska göras. Än har ingen lärare klagat.

 

[Kiwifrukt]

Jag är så gammal att jag har gått på det som då kallades "lekskola/lekis" och jag minns när vi skulle börja första klass och fick träffa läraren för första gången. Då skulle vi ha färglagt alla bokstäver som vi kunde i alfabetet. Jag kunde alla, jag läste flytande och ganska tjocka böcker redan som femåring, och fick kommentaren av läraren att "så många bokstäver ska du inte kunna när du bara är sju år, du skulle måla de bokstäver du kunde, inte färglägga alla för att det är roligt att färglägga". Fast jag kunde ju alla? Jag hatade också när det var högläsning och någon klasskompis hackade sig igenom en text och det tog femhundra år att komma till punkt, eller när det var grupparbete och jag hade att välja på att få sämre omdöme eller dra hela lasset själv.

Hela grundskoletiden var ur det perspektivet en ren pina - med ett undantag. I åttan lyfte min tysklärare upp mig och lät mig läsa tyska med niorna istället. Så mycket mer motiverande, och helt plötsligt fick jag anstränga mig. Han läste extra med mig och min enda klasskamrat som skulle fortsätta med språk på gymnasiet också under hela årskurs nio. Jag fick en teoretisk linje på gymnasiet och hamnade då för första gången med likasinnade, vilken skillnad det blev.

Tyvärr upplevde jag att skolan försökte bromsa barn som var framåt för att skillnaden mot dem som inte var så bra inte skulle bli så stor. Men jag hade verkligen hoppats att det hänt någonting på de 20 år som gått sen dess.

 

[inverterad]

Jag tycker ditt resonemang känns oklart. Mer av samma sak blir tråkigt, ja. Som extrauppgifter av något en redan kan. Men svårare; varför skulle det bli enahanda? Det är ju utvecklande och stimulerande. Då skulle ju all utbildning leda till en återvändsgränd?

Det här med prestationsångest har ju inget att göra med upplägget på utbildningen. Finns det isf ett lagom tempo som ingen får prestationsångest av, menar du?

Båda sakerna du skriver och citerar från mig är relaterade till ett fokus på endast prestation i skolan. Mer, svårare, osv. Mer och svårare av samma sak en redan kan och behärskar gör att fokus läggs på det istället för på det som en kanske inte är lika bra på. Jag far efter ett större fokus på andra aspekter av livet som är lika viktiga, kanske speciellt för barn som har lätt för sig i skolan när det gäller det akademiska. Det har inte att göra med tempot i sig utan att hjälpa barn att bli välgrundade och kompletta vuxna som kan klara av motgångar och svårigheter. Det tror jag inte löser sig enbart med mer, svårare, och mer avancerat av de skolämnen som är lätta.

 

[Sleepy]

Båda sakerna du skriver och citerar från mig är relaterade till ett fokus på endast prestation i skolan. Mer, svårare, osv. Mer och svårare av samma sak en redan kan och behärskar gör att fokus läggs på det istället för på det som en kanske inte är lika bra på. Jag far efter ett större fokus på andra aspekter av livet som är lika viktiga, kanske speciellt för barn som har lätt för sig i skolan när det gäller det akademiska. Det har inte att göra med tempot i sig utan att hjälpa barn att bli välgrundade och kompletta vuxna som kan klara av motgångar och svårigheter. Det tror jag inte löser sig enbart med mer, svårare, och mer avancerat av de skolämnen som är lätta.

Men skolan är ju en utbildningstrappa. När du lärt dig steg ett kommer steg två osv. Det blir ju inte mer prestationsinriktat för att någon rör sig uppför trappan i ett högre tempo än andra. Det är ju inte en svårare prestation eller högre krav för det; tvärtom. Hur det skulle göra dem till mindre kompletta vuxna känns också oklart.

 

[pajaztar]

Båda sakerna du skriver och citerar från mig är relaterade till ett fokus på endast prestation i skolan. Mer, svårare, osv. Mer och svårare av samma sak en redan kan och behärskar gör att fokus läggs på det istället för på det som en kanske inte är lika bra på. Jag far efter ett större fokus på andra aspekter av livet som är lika viktiga, kanske speciellt för barn som har lätt för sig i skolan när det gäller det akademiska. Det har inte att göra med tempot i sig utan att hjälpa barn att bli välgrundade och kompletta vuxna som kan klara av motgångar och svårigheter. Det tror jag inte löser sig enbart med mer, svårare, och mer avancerat av de skolämnen som är lätta.

Men är inte skolans uppgift just akademisk utbildning? Varför ska skolan hålla tillbaka elever som är akademiskt framåt? Varför ska man hitta på att lära ut andra färdigheter (som ex vad, och varför ska det ske i skolan, kan inte barnen få tillgodogöra sig sådant genom andra sammanhang?)?

 

[inverterad]

Men är inte skolans uppgift just akademisk utbildning? Varför ska skolan hålla tillbaka elever som är akademiskt framåt? Varför ska man hitta på att lära ut andra färdigheter (som ex vad, och varför ska det ske i skolan, kan inte barnen få tillgodogöra sig sådant genom andra sammanhang?)?

Hitta på andra färdigheter? Det är skolans uppdrag att lära barn en massa saker förutom skolämnen, det är definierat i läroplaner och ämnesplaner för alla skolans stadier. Det är inget hitte-på alls. Och jag pratar om att fokusera mer på en del saker, inte att sluta fokusera på andra saker. Jag har inte skrivit ett ord om att hålla tillbaka elever, visa mig gärna något citat om du påstår det.

 

[inverterad]

Men skolan är ju en utbildningstrappa. När du lärt dig steg ett kommer steg två osv. Det blir ju inte mer prestationsinriktat för att någon rör sig uppför trappan i ett högre tempo än andra. Det är ju inte en svårare prestation eller högre krav för det; tvärtom. Hur det skulle göra dem till mindre kompletta vuxna känns också oklart.

Jag pratar om en viss fokusförflyttning, inget annat. Tydligen lyckas jag inte göra mig förstådd.

 

[pajaztar]

Jag pratar om en viss fokusförflyttning, inget annat. Tydligen lyckas jag inte göra mig förstådd.

Nej, jag har svårt att förstå vad du menar, eller så håller jag bara inte med, men jag är också enormt skeptisk till skolan som fenomen och önskar att skoltvånget kunde avskaffas, så jag läser ju med de glasögonen på, så att säga.

 

[inverterad]

Nej, jag har svårt att förstå vad du menar, eller så håller jag bara inte med, men jag är också enormt skeptisk till skolan som fenomen och önskar att skoltvånget kunde avskaffas, så jag läser ju med de glasögonen på, så att säga.

Ledsen att höra att du haft så negativa upplevelser av skolan. Jag önskar ju både som lärare och som lärarutbildare att det ska finnas plats för alla att växa och trivas där på olika sätt, men jag vet också att skolvärlden ibland inte har förmåga att på rätt sätt ta hand om alla typer av personer, och det är verkligen fel och något som behöver ändras.

 

[Inte_Ung]

Mja, jag förstår delvis hur du menar, men de "duktiga" eleverna ska ju inte fungera som hjälplärare till sina kompisar. Dessutom blir eleverna bedömda individuellt och en svagare elev kanske inte får den hjälp den egentligen behöver av sin lärare om den duktiga eleven bredvid hela tiden hjälper till och därmed maskerar hjälpbehovet. Däremot är det såklart viktigt att elever lär sig se sina kompisar som resurser, men det är inte bara de "duktiga" som är resurser utan alla elever kan bidra med något viktigt.

Vi såg det som en bra övning i att få och sköta om sina vänner.
Det fungerade i alla fall utmärkt på det sättet.