Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

[mino]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Tvärtom, jag tycker det verkar ge mängder av pluspoäng, framförallt som kvinna.

Fundera på vad man kan ta med på en CV. Både en Iron Man och en hyfsad bok (även bortanför ditt ämne) skulle absolut platsa om man söker jobb. Att du har barn och tar hand om dem skulle inte platsa. Som man kan det däremot platsa att poängtera att man har varit föräldraledig i två år.

 

[mino]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Det beror kanske på vem man identifierar sig med här på buke, man skulle säkert likaväl kunna göra en klassanalys som en genusanalys. Jag misstänker starkt att du inte har mängder av människor runt dig i ditt liv som propagerar för hemmafrulivet.

Jag tycker att det är viktigt att i vart fall vara medveten om vad som för tillfället ger status och vad som inte gör det. Just när det gäller heltid och föräldraledighet så är det bland utbildade storstadsmänniskor inte någon status att gå hemma och lalla på halvtid med barnen i fem år. Jag tycker snarare att en av de första frågor man får och som jag själv även ställer (till kvinnor) är "när ska du börja jobba igen då". De som klappar en, tex, kvinnlig läkare på axeln när hon säger att hon vill satsa på familjen tills barnen börjat skolan tillhör nog en ytterst liten minoritet. Den kvinnan bryter mot de rådande normerna helt klart. Det som avhandlingen bland annat pratar om är kopplingen mellan ekonomi och tid och att det har utvecklats en sorts ekonomirationalitet när vi bedömer vad som är väsentligt att ägna sig åt. Tid som inte är produktiv tycker vi för tillfället är bortkastad. Det kan vara värt att fundera över om det är rimligt.

 

[Sar]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Jag tycker att det är viktigt att i vart fall vara medveten om vad som för tillfället ger status och vad som inte gör det. Just när det gäller heltid och föräldraledighet så är det bland utbildade storstadsmänniskor inte någon status att gå hemma och lalla på halvtid med barnen i fem år. Jag tycker snarare att en av de första frågor man får och som jag själv även ställer (till kvinnor) är "när ska du börja jobba igen då". De som klappar en, tex, kvinnlig läkare på axeln när hon säger att hon vill satsa på familjen tills barnen börjat skolan tillhör nog en ytterst liten minoritet. Den kvinnan bryter mot de rådande normerna helt klart. Det som avhandlingen bland annat pratar om är kopplingen mellan ekonomi och tid och att det har utvecklats en sorts ekonomirationalitet när vi bedömer vad som är väsentligt att ägna sig åt. Tid som inte är produktiv tycker vi för tillfället är bortkastad. Det kan vara värt att fundera över om det är rimligt.

Huvudet på spiken!

 

[Petruska]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Det beror kanske på vem man identifierar sig med här på buke, man skulle säkert likaväl kunna göra en klassanalys som en genusanalys. Jag misstänker starkt att du inte har mängder av människor runt dig i ditt liv som propagerar för hemmafrulivet.

Nej, det har jag ju inte. Jag delar snarare Mabuses erfarenhet att ingen jobbar deltid, förutom att jag har några kvinnliga konstnärer omkring mig som till min förtvivlan gör allt de kan för att upprepa 1900-talets kvinnliga konstnärsöde. Jag fattar inte varför just konstnärer lever så extremt könsknservativa liv.

Å andra sidan kommer jag ju på många sätt i närmare kontakt med fler personer i den här typen av frågor på buke än i mitt vanliga liv. Och på buke är trenden otvetydig, tycker jag. Jag kommer aldrig att glömma när Mabuse uppmanades att säga upp sig och istället ta ett deltidsjobb i någon kiosk nära hemmet och dagis.

Det jag funderar över är väl om den urbana högutbildade normen för heltidsarbete även för småbarnsmödrar är dålig på något vis. Jag har svårt att tycka det, och själva poängen med normbrott och normkritik är ju att problematisera dåliga/problematiska/destruktiva normer. (Det är ju även en norm att man ska stå väluppfostrat i kö vid kassan i affärer, jag ser inget skäl att opponera mot den normen.)

Vad är det dåliga med heltidsarbete för småbarnsmödrar?

Vad som är det dåliga med ojämställda förhållanden, där kvinnas arbete i kombination med att vara mamma och hustru sliter ut henne, står klart. Men det är ju snarare ett jämställdhetsproblem än ett arbetstidsproblem.

 

[Mabuse]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Vad är det dåliga med heltidsarbete för småbarnsmödrar?

Vad som är det dåliga med ojämställda förhållanden, där kvinnas arbete i kombination med att vara mamma och hustru sliter ut henne, står klart. Men det är ju snarare ett jämställdhetsproblem än ett arbetstidsproblem.

Jag har också klurat lite på det, och det jag kan komma på är att det då blir svårt att hålla sig med ett tidskrävande intresse typ egen häst. Givet ett jämställt förhållande, med två likvärdiga föräldrar, så ser jag mest en massa fördelar med att bägge jobbar lika mycket:

*föräldrarna blir mer jämbördiga ekonomiskt och bägge får hyfsat lika förutsättningar att satsa och utvecklas i sitt arbete --> deras liv blir mer lika, och det är lättare att förstå varandra och komma överens.

*Barnet blir inte bunden till en vuxen, utan har tillgång till bägge sina föräldrar i lika stor utsträckning.

*Barnet får en känsla för att det oavsett kön går att satsa och bli bra på sitt jobb om man vill, istället för att tänka "ja, ja, det är inte för såna som jag"

*Barn innebär inte slutet på ett kvinnas yrkessatsning, vilket i förlängningen leder till att arbetsgivares ev fördomar om att kvinnor i barnafödande ålder inte riktigt är att räkna med på arbetsmarknaden, och att man därför gör bättre i att satsa på en man, urholkas. Vilket höjer glastaket och gör det lättare för alla kvinnor att ta sig fram i yrkeslivet.

En förutsättning är förståss en fungerande och överkomlig barnomsorg, men det är vi ju lyckligt lottade i Sverige att mestadels ha tillgång till.

 

[Mabuse]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Jag tycker att det är viktigt att i vart fall vara medveten om vad som för tillfället ger status och vad som inte gör det. Just när det gäller heltid och föräldraledighet så är det bland utbildade storstadsmänniskor inte någon status att gå hemma och lalla på halvtid med barnen i fem år. Jag tycker snarare att en av de första frågor man får och som jag själv även ställer (till kvinnor) är "när ska du börja jobba igen då".

Ja, de frågorna fick jag också (dock inkluderat en del höjda ögonbryn när svaret blev "efter fem månader"), men jag uppfattade dem snarast som uppmuntrande, inte som att det skulle ge status att jobba igen. Utan som en positiv uppmuntran att hördu, inte räknar vi bort dig för att du får barn, självklart är du fortfarande med i gamet, och vi tror och hoppas såklart att du kommer tillbaka till oss!

Jag tycker såna frågor om när man kommer tillbaka är otroligt mycket mer uppmuntrande och trevliga än den reaktion exempelvis min professor fick när hon som dåvarande doktorand (på 60-talet) berättade för sin handledare att hon var gravid, och fick till svar att "Ja, då blir det väl ingenting av med din avhandling då, det brukar ju inte blir något mer med forskargärningen när kvinnor får barn, för du kommer väl vilja vara hemma hädanefter".

Hur kul är det, att som 25-årig kvinna bli borträknad från yrkeslivet så fort man får barn? Som att man bara hade praoat på jobbet i väntan på att den riktiga livsuppgiften, nämligen moderskapet, skulle ta sin början?

 

[mino]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Samtidigt så hör man ju allt som oftast en unison hyllningskör här på buke till blivande mammor som funderar på om de kan behålla sina hästar. Så det du beskriver att du upplever här är nog snarare orsakat av att arbete inte värderas så högt än att barn är det viktigaste att lägga varenda sekund på (med några få undantag).

Min fråga är vad finessen är med att ha barn på dagis 8-17 om man inte måste det? Varför är det så problematiskt att anpassa sitt arbetsliv till det man upplever att det för tillfället är ens barns behov när man har råd och vi lever i ett land där det i högsta grad är möjligt (krångligt, javisst, men absolut möjligt och tillåtet)? Jag blir lite oroad om ingen vuxen (oavsett kön!) är beredd på att anpassa sig efter barnens behov, hur tänker man sig att man ska klara livet om barnet får någon form av kris, blir mobbat eller får anorexia? Min inställning är att det är männen (iaf statistiskt sett) som behöver bli bättre på att se barnens behov och anpassa sig efter det, snarare än att kvinnor behöver sluta fokusera på barnen och värna om deras behov.

 

[Mabuse]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Men vänta nu här, varför sätter du likhetstecken mellan "heltidsarbete" och "ingen anpassning efter barnens behov"?

Det är ju inte alls samma sak. Om jag ser till min egen familj så har vi gjort väldigt stora anpassningar efter barnets behov, det ena utesluter verkligen inte det andra. En del av den anpassningen är till exempel att vi flyttat våra arbetstider, så att barnet inte går 8-17 utan 9-16. Vi tillbringar våra kvällar med att leka med barnet snarare än att träffa vänner/träna/slöa, vi prioriterar barnets behov av närhet under natten framför vårt eget behov av ostörd nattsömn, vi har flyttat till en större bostad i mer barnvänligt område, vi har dragit ner tjänste- och nöjesresor till ett absolut minimum, osv osv.

Att gå ner i arbetstid är ju verkligen inte det enda en förälder kan göra för att anpassa sig till barnets behov.

 

[mino]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Så här skrev du i förra tråden vi diskuterade detta (Jobb vs familjetid)

De senaste sifforna jag såg så jobbar småbarnspappor mer än genomsnittet, de ökar alltså sin arbetstid efter de att de blivit föräldrar, medan småbarnsmammor i stor utsträckning går ner i arbetstid. Så det är sant att det vanliga är att en part går ner i arbetstid - nästan alltid kvinnan. Det handlar alltså i väldigt stor utsträckning om könsroller snarare än barns behov, annars skulle ju inte papporna känna att det bästa för barnet är att de jobbar längre dagar.

Jag kan inte annat än att dra slutsatsen att du menar att det bästa är om kvinnor slutar fokusera så mycket på barnens behov (eftersom de i din argumentation bara är inbillningar som har med traditionella könsroller att göra) utan i stället satsar på jobbet, både för karriären, ekonomin och jämställdheten. Jag ser det inte så. Om papporna inte ser att barnen råkar vara i en fas eller en situation där de behöver gå lite mindre på dagis och att man därmed får gå ner i tid, då är det papporna som behöver ändra sig, inte mammorna. Förr hade folk inte råd eller möjlighet att utgå från barnens behov. Idag har många av oss det. Men i stället lyssnar man på Reinfeldt och låter sig medhetsas i att jobbet är det sista som får komma i kläm.

 

[Mabuse]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Nej, det var inte så jag menade (även om jag är smickrad över att du tycker mina inlägg är så minnesvärda att du kopierar dem från en tråd till en annan).

Utan jag menade såhär:

Om det vore så att småbarnsföräldrars arbetande enbart dikterades av barnens behov, och att detta behov entydigt är att föräldrarna jobbar mindre, så borde resultatet bli att både män och kvinnor går ner i arbetstid.

Nu verkar det emellertid inte vara så: män tolkar småbarns behov som att det bästa för barnet är att pappan jobbar mer, medan kvinnor gör tolkningen att det bästa för barnet är att mamman jobbar mindre - generellt sett, alltså, individuella undantag finns givetvis. Uppenbarligen är det inte i första hand barnet i sig, utan snarare förälderns kön som avgör om man tycker att barnanpassning av arbetslivet innebär kortare eller längre arbetstid. Att specifikt småbarnsmammor upplever att de inte hinner jobba heltid när de har barn tycks alltså ha mer med könsroller och mindre med barns behov att göra. Om det bara var barns behov som styrde skulle mammor och pappor ha samma idé om barnanpassning, inte diametralt motsatta.

Att benämna samhällsnormer för "inbillning" för stå för dig, det skulle jag aldrig kalla dem. Samhällsnormer är allt annat än inbillade i min värld, de är högst påtagliga och verkliga, och styr oss i stort och smått. De är heller inte med nödvändighet dåliga - tvärtom är de flesta samhällsnormer nyttiga och bra, och anledningen till att vi alls kan leva i och hantera något så komplext som ett mänskligt samhälle. Och även dåliga, icke-konstruktiva samhällsnormer är bra för någon, ur någon synvinkel, annars skulle de inte reproduceras och finnas kvar.

Som jag skrivit tidigare tror jag inte att arbetstidsförkortning är enda sättet att få till kortare dagisdagar. Andra lösningar är exempelvis att föräldrarna går omlott, delar upp sin arbetsdag, tar hjälp av närstående, osv. Om dagiset är så hemskt att barnet bara står ut att vara där 5-6 timmar per dag är det inte i första hand arbetsdagarna, utan dagiset som är problemet. Lösningen kanske snarare är att byta dagis.

Att jag inte tycker jobbet ska stå helt tillbaka för barnet (för självklart kommer jobbet i kläm när man börjar jobba dagisanpassade tider, slutar jobba över, drar ner på tjänsteresor, vabbar, osv) beror på flera saker, jämställdhet är en, bidraget till samhället är en annan, förebilden för barnet en tredje.

Jag ser helt enkelt inte varför heltidsjobb måste innebära att barnen kommer i kläm, och att föräldrarna inte anpassar sig alls till barnen. Mina föräldrar arbetade heltid hela min uppväxt (ok, mamma jobbade deltid en termin när jag var sex), och jag kan ärligt inte tycka att jag kom i kläm pga deras arbetande öht. Och då hade jag ändå en mamma som inte bara jobbade heltid, utan dessutom i stor utsträckning kvällar när jag var liten, och betydligt mer än heltid när jag var tonåring. Jag var stolt över min mamma, som jag visste var duktig på sitt jobb, inte bara en i mängden, utan faktiskt riktigt bra. Jag fick med mig en idé om att det man gör ska man göra bra (även om man absolut inte behöver vara bäst), och ett grundmurat självförtroende om att det också är möjligt. Det såg jag ju själv varje dag därhemma: min mamma tog sitt jobb på allvar, och så blev hon också bra på det. Hon tog sin trädgård på allvar, och den blev också jättefin. Och hon tog sitt föräldraskap på allvar, och var och är i mitt tycke bra på det också.

Så att jag tänker som jag gör har väldigt lite med Reinfeldt eller partipolitik öht att göra, faktiskt.

 

[Petruska]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Om papporna inte ser att barnen råkar vara i en fas eller en situation där de behöver gå lite mindre på dagis och att man därmed får gå ner i tid, då är det papporna som behöver ändra sig, inte mammorna.

Jag håller med om det, och jag tycker inte att det vi kan se i statistiken beträffande mäns föräldraskap är något att ta efter för kvinnor. Gjorde alla föräldrar som män ofta gör, skulle barn börja på dagis vid något i stil med fyra månaders ålder, och båda föräldrar skulle jobba mer än heltid, snarare än mindre. Räknar vi dessutom in hushållsarbetet i föräldraskapet, så skulle det nog bli kritiskt både med rena kläder och mat i vettig tid. Statistiskt sett, undantag finns ju.

Men jag tycker också att det är viktigt vad barn lär sig, vilken förebild man är. Kring mig är det rätt entydigt så att kvinnor som har haft hyfsat yrkesinriktade mammor är betydligt mindre stressade och pressade över allting, totalt sett, än de kvinnor som har haft hemmamammor eller mammor som sett hemmet som sin viktigaste arena. Det brukar råda enighet kring detta, oavsett vilken "sorts" mamma man själv har haft. Om jag kan undvika att förmedla att hem&barn är kvinnans huvudansvar, så vill jag göra det.

Sen förvånar det mig att du inte ser de anpassningar efter barnens behov som i alla fall de flesta mammor som jobbar heltid faktiskt gör. I ett jämställt förhållande blir ju det utrymmet ännu större, eftersom man då tex kan gå mer omlott. Här på buke - ev även i den här tråden, jag minns inte riktigt - har jag sett inlägg där detta inte anses genomförbart därför att mannen "inte vill" ändra sin arbetstid för barnens skull.

 

[voltis]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

hugger en knapp


Jag kan inte komma och säga vad som är rätt eller fel. Jag hoppas att de flesta gör så gott de kan så att de kan prioritera de saker som är viktiga för just dom. Jag tror att de som jobbar heltid säkerligen får pussla och planera mer, och det tror jag att de gör, för att få så mkt tid med sina barn som de kan.

Jag kan bara bidra med det som känns rätt för mig och min familj. Om det är intressant i diskussionen vet jag inte men tycker själv det är intressant att läsa om andras vardagar

Jag arbetar i butik, så i grunden är det sällan man jobbar heltid (man jobbar oftast varannan helg och får bra ob). Jag jobbar 25h/v i snitt och det känns optimalt för mig. Jag har blivit erbjuden fler timmar men jag har tackat nej tillsvidare. För mig är familjen, hemmet och stallet viktigare än att tjäna en extra slant. Vi är inte rika men så länge vi har pengar över varje månad till sparande så räcker det för oss.
Sambon arbetar heltid, men har ett ganska fritt jobb så han har lätt att gå tidigare, komma senare, vabba mm. Han tar även en pappa dag lite då och då för att vara hemma med dottern.

Dottern går 4 dagar i veckan på dagis, runt 6-7h om dagen. Hon stormtrivs verkligen och hon mår så bra på dagis, så det känns optimalt även på den punkten.
Måndagar är hon och jag lediga och hemma hela dagen. Fredagar slutar hon och pappan tidigt och har egentid när jag jobbar kväll.
Jag jobbar varannan helg, men slutar kl 12 så vi kan göra ngt mysigt tillsammans även de helgerna om vi vill.

Hästen tar jag innan jobbet om jag jobbar kväll eller direkt efter jobbet om jag slutar tidigt = det är min egentid. Jag har pusslat så jag aldrig är i stallet efter kl 16. Kvällarna är familjens (om jag inte jobbar kväll då förstås, men det är bara 2 dagar/v).
Sen ser jag även jobbet som lite egentid, trivs så bra och får ut mkt socialt av medarbetarna och kunderna.

Så dottern och familjen är prio ett. Sen kommer jobbet och stallet.
Egentiden kommer i stallet 3-4 ggr i veckan, men även när dottern lagt sig (hon är i behov av mkt sömn så sover redan 19:30).
Jag är i gymmet 2 ggr i veckan också, men det klämmer jag en tidigt förmiddag eller sen kväll (när dottern är på dagis eller sover för natten). Men även när mormor och morfar njuter av dotterns sällskap

Min egentid är inte så viktig så att jag prioriterar bort dottern eller familjen. Tex 30 minuter vid datorn när dottern somnat kan vara nog med egentid för mig på en dag

 

[Mabuse]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Jobbar du som säljare då, eller är du butikschef/avdelningschef?

 

[Mitten]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Nu verkar det emellertid inte vara så: män tolkar småbarns behov som att det bästa för barnet är att pappan jobbar mer, medan kvinnor gör tolkningen att det bästa för barnet är att mamman jobbar mindre - generellt sett, alltså, individuella undantag finns givetvis. Uppenbarligen är det inte i första hand barnet i sig, utan snarare förälderns kön som avgör om man tycker att barnanpassning av arbetslivet innebär kortare eller längre arbetstid. Att specifikt småbarnsmammor upplever att de inte hinner jobba heltid när de har barn tycks alltså ha mer med könsroller och mindre med barns behov att göra. Om det bara var barns behov som styrde skulle mammor och pappor ha samma idé om barnanpassning, inte diametralt motsatta.

Du skriver så bra, jag har så svårt att sätta ord på det här. Jag har många i min närhet där mamman går ner i tid, pappan jobbar mycket/ägnar sig åt annat mycket (träning till exempel). Och det jag försökte få fram i något tidigare inlägg är just att min dotter får i många jämförelser jag gjort lika mycket mamma/pappa/farmor-tid (Alltså tid med en närstående vuxen) som de andra familjernas barn, med skillnaden att de får alla timmar koncentrerade till mamman. Och jag undrar om det får barnet att må så mycket bättre?

Vi är lika mycket föräldrar bägge två. Och vi är så glada för det - men jag blir såklart sårad och lite självkritisk när jag får höra kommentarer som 'jaha, jag har prioriterat familjen istället', eller 'jaha, du tycker att det räcker med så många timmar med barnet, jag skulle ju inte kunna träffa min son/dotter så lite'. Ja, och så vidare. Fast barnet får lika mycket vuxentid fast mer fördelad mellan oss. Men jag känner mig ibland som en usel mamma när ämnet kommer upp, det erkänner jag. Just det här underliggande att jag prioriterar pengar och jobb ÖVER min dotter.

 

[Sunshine]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Fast en foralder som ar hemma pa heltid far val anda fler barntimmar, jamfort med en som jobbar heltid aven om foraldrarna gar omlott? Iaf nar barnet/barnen ar lite aldre och maste lagga sig i "normal" tid for att orka med dagarna. Det kanske ar det som jamfors, jag vet inte?

Sjalv kanner jag ofta att man rankas som andra gradens manniska har pa Buke om man ar hemmafru. Det ar liksom sa lagt man kan komma

Nu har vi ju lite andra omstandigheter an de flesta andra har iom att dagis etc funkar sa totalt annorlunda har. Jag funderade pa detta haromdagen och kom fram till att hade vi bott i Sverige sa hade jag antagligen jobbat heltid. Det ar liksom normen i Sverige (det hade kants som det sjalvklara valet tror jag), man har alla mojligheter att gora det, samhallet ar uppbyggt pa det, och om inte annat hade det blivit forfarligt ensamt att vara hemma om dagarna

 

[Sar]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Utan jag menade såhär:

Om det vore så att småbarnsföräldrars arbetande enbart dikterades av barnens behov, och att detta behov entydigt är att föräldrarna jobbar mindre, så borde resultatet bli att både män och kvinnor går ner i arbetstid.

Men självklart. Och ju mer självklart det blir desto mindre behöver man höra om att deltid under småbarnsåren skulle vara en slags karriärsfälla.

Som jag skrivit tidigare tror jag inte att arbetstidsförkortning är enda sättet att få till kortare dagisdagar. Andra lösningar är exempelvis att föräldrarna går omlott, delar upp sin arbetsdag, tar hjälp av närstående, osv. Om dagiset är så hemskt att barnet bara står ut att vara där 5-6 timmar per dag är det inte i första hand arbetsdagarna, utan dagiset som är problemet. Lösningen kanske snarare är att byta dagis.

Jag tror att det är svårt i längden med omlotteriet. Jag har flera bekanta som prövat men ju fler barn och ju längre tid det pågår desto mer fräter det på förhållandet.
Många har ju heller inte möjlighet att gå omlott vilket innebär att heltid för båda föräldrarna + ev. pendling ger 8h+ per dag på förskola. Jag tycker det är oerhört tufft för en ettåring.

Att jag inte tycker jobbet ska stå helt tillbaka för barnet (för självklart kommer jobbet i kläm när man börjar jobba dagisanpassade tider, slutar jobba över, drar ner på tjänsteresor, vabbar, osv) beror på flera saker, jämställdhet är en, bidraget till samhället är en annan, förebilden för barnet en tredje.

Nu jobbar vi ju ingen av oss heltid men jag måste tillstå att i skarpt läge blir både jämställdhet och bidraget till samhället definitivt nedprioriterat gentemot mina barns behov. Och förebild; menar du verkligen att en kvinna som jobbar 90% inte längre är en förebild arbetsmässigt (för jag antar att det är arbetsmässigt du menar med förbild?)? Hon kan ju dessutom ha en timmes pendling båda vägar vilket gör att hon ligger på en heltid ifråga om timmar borta från jobbet.

 

[Sunshine]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Och förebild; menar du verkligen att en kvinna som jobbar 90% inte längre är en förebild arbetsmässigt (för jag antar att det är arbetsmässigt du menar med förbild?)? Hon kan ju dessutom ha en timmes pendling båda vägar vilket gör att hon ligger på en heltid ifråga om timmar borta från jobbet.

Detta skulle ju ocksa innebara att jag t.ex. INTE ar en god forebild for mina barn for jag arbetar inte alls. Och detsamma skulle galla nastan alla jag kanner har i England.

 

[Mabuse]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Om det verkligen ska bli ordentlig effekt på barnets dagistider, så tror jag iofs att det krävs mer än 10% nedgång i arbetstid. Det verkar också vanligt att man går ner åtminstone till 75% om man jobbar deltid. Och då blir det effekt på arbetet, en del yrken blir omöjliga, man gör sämre ifrån sig än de som jobbar heltid, osv.

När det gäller barn vs jämställdhet och samhällsnytta, så måste jag säga att om barn inneburit att vi fått offra jämställdheten i relationen, då hade jag avstått från barn. Eller, vilket är troligare, valt en annan partner som inte tyckt att jämställdheten skulle behöva offras för att vi skulle kunna ha barn. Jämställdheten (där det ingår att båda får samma möjligheter till yrkesliv, och att man delar lika på gemensamma ansvar typ barn och hushåll) är en sån grundbult i en relation för mig att jag har svårt att se mig själv kunna leva lyckligt i en relation där man tvingas tumma på den.

När det gäller omlottande så är det så majoriteten av mina heltidsarbetande kompisar gjort (alternativt uppdelad arbetsdag), och de är fortfarande lyckligt gifta, så det verkar ju inte vara dödsstöten för varje relation. Att tvinga den ena att ge upp sina yrkesambitioner hade nog varit ett mycket mer effektivt sätt att förgifta relationen, misstänker jag. Jag tror att bitterhet från den som tvingades ge upp sina ambitioner och mål, och skuldkänslor från den som tvingade den andre hade blivit oundvikliga, faktiskt.

 

[Sunshine]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Samtidigt far man val anda saga att det ar tur att folk tanker olika. Annars vore det helt omojligt for folk som jobbar inom det militara, till sjoss osv att traffa en partner och fa barn.

 

[Mitten]

Sv: Småbarnsmamma = inget behov av egen tid?

Min jämförelse var bara med min omgivning som kritiserar mig, och där mamman jobbar typ 75%. inte med de som är hemma heltid .

Jag ser för övrigt inga problem med att jobba deltid eller inte alls heller! Min personliga poäng är att jag hellre dragit ner på egentiden än jobbtiden. Detta för att jag inte vill komma efter i jobbet OCH för att jag tycker om att jobba och får ut en del egentidsbehov där. Och jag argumenterade för att dottern inte lider av att jag jobbar 100% istället för 75% eller vad det kan handla om. Att vara helt hemma med barnen är nog en separat diskussion på något sätt... Om vi pratar om vad som menas med att 'satsa på jobbet'.