Jag skulle behöva lite råd. Jag är sedan ca 20 år tillbaka tillsammans med en man. Vi blev sambos för 7 år sedan och har två barn med gemensam vårdnad, de är 3 och 7 år gamla. Vår relation har dock inte varit bra. Den har varit destruktiv från första början och jag mår inte bra av den. Det har inte förekommit fysiskt våld men jag har regelbundet fått höra negativa kommentarer om min kropp, om mitt intellekt och andra nedsättande kommentarer. Detta har även skett framför barnen och även att han uppmuntrat dem genom att t ex säga: visst är mamma en kossa o dyl. Han är även starkt negativ till min mamma och syster, som är de enda nära släktingarna jag har. Jag vet inte vad de har gjort honom, men han avskyr dem som pesten, särskilt min syster. Han drar sig inte för att nämna henne i nedsättande ordalag, även detta framför barnen. Detta har dock inte hindrat mig från att ha precis så mycket kontakt som jag vill ha med dem.
Nu för några veckor sedan fick jag ett jobb på annan ort. Den orten är mina släktingars boendeort. Sambon vet om att jag har haft som mål att flytta dit, det har han vetat i flera år. Han har också varit informerad om hela intervjuprocessen, som har varit i flera steg. Inte någon gång under denna tid har han sagt något. När jag informerade honom om att jag kunde få jobbet, så sa han: då kanske jag får sluta mitt jobb. Inget mer. När så det positiva beskedet var ett faktum, så tvärvände det. Min plan var att vi skulle flytta allihop som en familj, eftersom vi alla skulle ha mycket att vinna på det. Även sambon. Han sade då att han inte visste om han ville, om det fanns några jobb han ville ha eller något bra boende han kunde trivas med. Jag accepterade det och erbjöd honom då att kunna stanna kvar här tills han bestämt sig och så kunde vi träffas varje helg. Utgångspunkten var då att barnen och jag skulle flytta. Detta var han tveksam till, men inte helt anti. Vi diskuterade t o m hur jag skulle bo och vilken storlek på bostaden jag borde välja. Men detta vände sedan från ena dagen till den andra. Han hade läst in sig på lagen, som säger att en flytt med barn inte kan ske om en förälder inte godkänner det. Därmed var det den bästa lösningen för honom. Eftersom han inte vill flytta, är det bara att säga nej, så får inte heller vi göra det. Jag har förgäves försökt att få honom att se på vilket sätt en flytt skulle kunna ge våra barn vinster som vi inte kan ge dem här. De får en närmare kontakt med sin mormor och sina kusiner, de skulle få kortare dagar på fritids/dagis, kort sagt, de skulle inkluderas i en större social gemenskap.
Sambons argument för att inte gå med på det, är att en flytt endast gagnar mig. Barnen mår bäst att få stanna kvar i den miljön de är etablerade i. Jag får gärna flytta, men barnen ska stanna hos honom. Till saken hör dock att sambon har varit väldigt distanserad från barnen från det de föddes. Jag har tagit hand om allt praktiskt i skötseln av dem, inkl BVC-besök, hämtningar på dagis/skola (sambon har skött lämning), matlagning, läggning, kläd- och skoköp, lek och alla övriga kontakter med skola och barnomsorg (utvecklingssamtal, föräldramöte och deltagande i föräldraråd). Sambon har dock varit ledig varannan fredag, då han har haft barnen medan jag har jobbat. Allt sammantaget har gjort att barnen har knutit an väldigt nära till mig i mycket större utsträckning än till sin pappa. Därför bedömer jag att det borde vara barnens bästa att få fortsätta ha mig som den trygga punkten. Jag vet också att det äldsta barnet vill vara med mig. Det yngsta barnet kan inte uttrycka sina preferenser så väl, men visar i handling att hen är beroende av mig. Hen vill t.ex alltid veta var jag är och ska jag gå någonstans så vill hen följa med.
Jag har föreslagit att vi ska ta hjälp av kommunens familjerättsenhet, men det kräver att båda föräldrarna vill komma överens, men det behöver ju inte sambon, för hans del räcker det att han säger nej för att det ska bli som han vill. Han har inget intresse av att hitta någon annan lösning.
Även om jag nu måste bo kvar här, så har jag i alla fall kommit till det beslut att jag inte längre vill leva tillsammans med sambon. Han vill inte separera, för han menar att det vore dåligt för barnen. Men det kan knappast vara bra för dem att ha en mamma som inte mår bra. Till saken hör också att vi har en hyresbostad som vi båda står på och som vi införskaffade när vi skulle bli sambos. Han säger att eftersom jag vill separera, så är det jag som ska flytta, men barnen mår bäst av att få bo kvar i bostaden. Därmed skulle han per definition bli boendeförälder. Det å andra sidan menar jag inte är deras bästa, eftersom de har sin trygghet i mig.
Så nu har jag hamnat i det totalt hopplösa läget att jag inte kan flytta, för då får inte barnen följa med och inte heller separera, för då kommer barnen att hållas kvar. Jag sitter fast på en plats jag inte trivs med en man jag inte vill leva med. Jag kan inte flytta till en bostad i samma område, för det har jag inte råd till. Det här känns som ett livstidsfängelse som får mig att må ännu sämre, eftersom jag inte kan göra något för att ta mig ur det.
Tack för att ni har läst ända hit. Min undran i allt detta elände är alltså vad jag kan göra för att komma ur detta. Finns det något hopp? Jag vill undvika en rättstvist, eftersom jag inte tror att barnen skulle må bra av det. Dessutom är jag inte ute efter enskild vårdnad, jag tycker fortfarande att det bästa för barnen är om vi kan ha gemensam. Jag är inte heller ute efter att ta bort något ur barnens liv, bara lägga till. Även om vi hade fått flytta, så hade jag sett till att de fått träffa sin pappa varje helg och gärna pratat med varann i telefon varje dag, om de så önskar. Även sin faster och farmor som finns här på orten hade de fått träffa lika ofta som vanligt, varannan helg.
Även om det är helt kört att få flytta, så vill jag inte riskera att förlora boendet för barnen. Är det kanske någon med egna erfarenheter som vet hur en socialtjänst/domstol skulle resonera i detta fall? För det första: skulle det anses vara bäst för barnen att bo kvar i sin ursprungliga miljö om det samtidigt innebar att de inte skulle få bo med den som de knutit an hårdast till och som de heller inte valt själva?
Nu för några veckor sedan fick jag ett jobb på annan ort. Den orten är mina släktingars boendeort. Sambon vet om att jag har haft som mål att flytta dit, det har han vetat i flera år. Han har också varit informerad om hela intervjuprocessen, som har varit i flera steg. Inte någon gång under denna tid har han sagt något. När jag informerade honom om att jag kunde få jobbet, så sa han: då kanske jag får sluta mitt jobb. Inget mer. När så det positiva beskedet var ett faktum, så tvärvände det. Min plan var att vi skulle flytta allihop som en familj, eftersom vi alla skulle ha mycket att vinna på det. Även sambon. Han sade då att han inte visste om han ville, om det fanns några jobb han ville ha eller något bra boende han kunde trivas med. Jag accepterade det och erbjöd honom då att kunna stanna kvar här tills han bestämt sig och så kunde vi träffas varje helg. Utgångspunkten var då att barnen och jag skulle flytta. Detta var han tveksam till, men inte helt anti. Vi diskuterade t o m hur jag skulle bo och vilken storlek på bostaden jag borde välja. Men detta vände sedan från ena dagen till den andra. Han hade läst in sig på lagen, som säger att en flytt med barn inte kan ske om en förälder inte godkänner det. Därmed var det den bästa lösningen för honom. Eftersom han inte vill flytta, är det bara att säga nej, så får inte heller vi göra det. Jag har förgäves försökt att få honom att se på vilket sätt en flytt skulle kunna ge våra barn vinster som vi inte kan ge dem här. De får en närmare kontakt med sin mormor och sina kusiner, de skulle få kortare dagar på fritids/dagis, kort sagt, de skulle inkluderas i en större social gemenskap.
Sambons argument för att inte gå med på det, är att en flytt endast gagnar mig. Barnen mår bäst att få stanna kvar i den miljön de är etablerade i. Jag får gärna flytta, men barnen ska stanna hos honom. Till saken hör dock att sambon har varit väldigt distanserad från barnen från det de föddes. Jag har tagit hand om allt praktiskt i skötseln av dem, inkl BVC-besök, hämtningar på dagis/skola (sambon har skött lämning), matlagning, läggning, kläd- och skoköp, lek och alla övriga kontakter med skola och barnomsorg (utvecklingssamtal, föräldramöte och deltagande i föräldraråd). Sambon har dock varit ledig varannan fredag, då han har haft barnen medan jag har jobbat. Allt sammantaget har gjort att barnen har knutit an väldigt nära till mig i mycket större utsträckning än till sin pappa. Därför bedömer jag att det borde vara barnens bästa att få fortsätta ha mig som den trygga punkten. Jag vet också att det äldsta barnet vill vara med mig. Det yngsta barnet kan inte uttrycka sina preferenser så väl, men visar i handling att hen är beroende av mig. Hen vill t.ex alltid veta var jag är och ska jag gå någonstans så vill hen följa med.
Jag har föreslagit att vi ska ta hjälp av kommunens familjerättsenhet, men det kräver att båda föräldrarna vill komma överens, men det behöver ju inte sambon, för hans del räcker det att han säger nej för att det ska bli som han vill. Han har inget intresse av att hitta någon annan lösning.
Även om jag nu måste bo kvar här, så har jag i alla fall kommit till det beslut att jag inte längre vill leva tillsammans med sambon. Han vill inte separera, för han menar att det vore dåligt för barnen. Men det kan knappast vara bra för dem att ha en mamma som inte mår bra. Till saken hör också att vi har en hyresbostad som vi båda står på och som vi införskaffade när vi skulle bli sambos. Han säger att eftersom jag vill separera, så är det jag som ska flytta, men barnen mår bäst av att få bo kvar i bostaden. Därmed skulle han per definition bli boendeförälder. Det å andra sidan menar jag inte är deras bästa, eftersom de har sin trygghet i mig.
Så nu har jag hamnat i det totalt hopplösa läget att jag inte kan flytta, för då får inte barnen följa med och inte heller separera, för då kommer barnen att hållas kvar. Jag sitter fast på en plats jag inte trivs med en man jag inte vill leva med. Jag kan inte flytta till en bostad i samma område, för det har jag inte råd till. Det här känns som ett livstidsfängelse som får mig att må ännu sämre, eftersom jag inte kan göra något för att ta mig ur det.
Tack för att ni har läst ända hit. Min undran i allt detta elände är alltså vad jag kan göra för att komma ur detta. Finns det något hopp? Jag vill undvika en rättstvist, eftersom jag inte tror att barnen skulle må bra av det. Dessutom är jag inte ute efter enskild vårdnad, jag tycker fortfarande att det bästa för barnen är om vi kan ha gemensam. Jag är inte heller ute efter att ta bort något ur barnens liv, bara lägga till. Även om vi hade fått flytta, så hade jag sett till att de fått träffa sin pappa varje helg och gärna pratat med varann i telefon varje dag, om de så önskar. Även sin faster och farmor som finns här på orten hade de fått träffa lika ofta som vanligt, varannan helg.
Även om det är helt kört att få flytta, så vill jag inte riskera att förlora boendet för barnen. Är det kanske någon med egna erfarenheter som vet hur en socialtjänst/domstol skulle resonera i detta fall? För det första: skulle det anses vara bäst för barnen att bo kvar i sin ursprungliga miljö om det samtidigt innebar att de inte skulle få bo med den som de knutit an hårdast till och som de heller inte valt själva?
din sambo verkar vara ett riktigt as och låter som han endast använder barnen som utperssningsmedel för att kontrollera och dominera dig. Har tyvärr inga råd att ge angående hur det funkar juridiskt, men tycker absolut du ska separera för både din och barnens skull. Och om han nu säger nej och barnen bor hos honom, och han är så oengagerad som du beskriver, kommer han antingen snart tröttna på att vara ensam förälder på heltid.
